Love, Cars and Two Smoking Squirrels.

(o)

Paul Sverkersson anser sig själv vara ett stort geni. En naturbegåvning på att helt enkelt vara smart. Andra upplever hans stora högmod som skrämmande och missförstår Pauls oerhörda intellekt. Tro det eller ej, men han är 18 år och går sista året i gymnasiet. I början av gymnasiet så hoppade Paul fram och tillbaka mellan programmen. Han hade oerhörd beslutsångest, och visste inte vart han skulle ta vägen. Till sist så sa studievägledaren utan kostym åt honom att han inte fick byta mer. Studievägledaren med kostym sa ingenting. Han bara skrattade ondskefullt. Så Paul fick stanna kvar i det estetiska programmet. Paul hade aldrig i sitt liv ritat mer avancerade saker än hus med rök ur skorstenen och enfärgade regnbågar. På dagis tror han närmare bestämt att det var. Men Paul är ju som sagt ett riktigt litet underbarn och snart så kan han allt om bild och kultur. Paul har ett råttfärgat livlöst hår. Pauls ansiktsform är ett sant arvegods. Hans ansiktsform liknar hans pappas och hans farmors ansiktsform precis som en krokodil liknar en alligator. Det är runt med en stor näsa och liten mun. Skillnaden är att Paul är drabbad av mildare acne. Hans ansikte är alltid svullet och det känns ofta som om varje por utför ett eget litet krig emot honom. Men de vet inte om att de har gett sig på en överlägsen fiende. Paul klär sig varje dag i en svart cape med huva. Han har ofta ett par jeans till det. Vad annars? Pauls rum är inte så hemskt stökigt, som i andra ociviliserade killars rum. Han har några ointressanta affischer, klassfoton och liknande på väggarna. Bland annat en affisch på en kamera, som lockar noll intresse till besökarna. Paul har ingen dator, tv eller video på sitt rum. Men han har en gammal skraltig radio. Men han lyssnar aldrig på den. Det hörs ändå inte så mycket ifrån den. Hans lillasyster Nina har dator och tv på sitt rum. Men Pauls pappa Roland säger att det bara är eftersom hennes rum är större. Han påstår att såna saker inte skulle få plats i Pauls rum. Pauls mamma heter Astrid. Paul har även en storebror som flyttat hemifrån. Han heter Ola och har flyttat ner till Göteborg. Han kommer ibland upp och hälsar på, men Paul tycker att han kan hålla sig nere där i Göteborg. Paul ligger på sin säng och försöker sova. Det är alltid svårt att sova när man har för mycket att tänka på. Pauls undermedvetna vet om att klockradion kommer att ringa klockan 7:00 imorgon. Precis som alla andra måndagar, så hoppas man att helgen ska komma åter.

(o)

Om man hade bott i en annan stad, eller i en annan tid. Så hade det trots allt inte förändrat så mycket i det hela. Alla vill ju bli ihågkomna efter sin tid i livet. Så man strävar efter att göra något att bli ihågkommen för. Att försvinna bara så där, kan verka meningslöst för många. Vad var då meningen med allt det här? Om man ändå inte funnits på riktigt.

Percy Persson vinkar länge adjö åt sin älskade Nora. Gyllene Nora kanske passar ännu bättre. För hon är verkligen guld värd för Percy. Nu ska hon till sina lektioner, och Percy ska till sina. Strax efter att Percy satt sig ned i klassrummet så försvinner han in i sin egen värld igen. Lärarens hemska ord förvandlas till underbart fågelkvitter i Percys huvud. Percy tar upp sin penna i handen och sluter sina ögon. Han låter sina inre känslor komma ut i ord på papperet. Alla hans underbara och uppfriskande tankar bara flyter ut. Allt samlas i en massa bokstäver på ett papper. En stor klump av bokstäver. När läraren spottar och fräser åt Percy så märker han det inte ens. Han öppnar inte ögonen förrän Paul ger honom en lätt knuff. Läraren pekar hotfullt med pekpinnen mot Percy.
”Är du inte uppmärksam på mina lektioner igen Percy. Det drabbar bara dig själv. Fattar du inte det?”
”Förlåt så mycket. Jag är hemskt ledsen. Jag tänkte på något annat”
Läraren fnyser och slår frustrerat ner pekpinnen på Percys och Pauls bänk. Percy kan inte förstå vad all den där aggressionen kommer ifrån. Det är ju inte hans fel att lektionerna är så tråkiga. Det är ju inte hans fel att han är så känslofull. Han börjar fantisera om att bo i ett stort hus där ingen hatar varandra. Ett hus där alla lever i harmoni och bara går runt och älskar varandra. Inga krig, inget lidande, inga besvär. Percy skulle vilja bygga ett sånt hus. Men då skulle inte läraren få komma in. Läraren skulle få stå ute med sin pekpinne och peka på okänt folk och ropa ”Du där, försvinn ur min åsyn”

(o)

Hon hade sagt nej. Liselott Lotsman har andra planer för sig ikväll än att göra kompisars uppsatser. Hon har planerat upp kvällen in i minsta detalj. Hennes sista lektion slutar klockan tre. Det tar tre minuter till skåpet. Två minuter till bussen. Trettio minuter hem med bussen. Sedan ska hon göra sig i ordning. Hon ska vara klar 16:09. Då ska hon cykla till farfar med födelsedagspresenten. Hon borde vara hemma igen till 19:00. Klockan 19:04 ska hon ringa honom. Exakt 19:04. Inte precis fem minuter över. Då verkar det för planerat. Fyra minuter över blir perfekt. För nu så har hon äntligen fått tag i hans telefonnummer. Hon har frågat i princip alla hon känner. Alla tror nu att hon slagit i skallen och håller på att bli galen. Men Liselott lyssnar inte till det örat. Hon vet vad hon vill ha. Vad hon alltid velat ha sen hon såg honom för första gången. Då hennes hjärta slog frivolter och dreglet forsade ut över hakan. Hon måste ha sett ut som en rabiessmittad hund. Hennes kompis hade blivit rädd och skrikit så att det ekade över hela skolgården. Lärare, elever och ambulanspersonal hade samlats runt henne för att säkerhetsställa sig om att hon inte hade fått en hjärtinfarkt. Men det var ju nära att hon fått det. Kanske om han hade pratat med henne. Då hade hon nog fått det.

(o)

En gammal man sluter sina ögon och vet nu att det är för sista gången. Hade han inte haft så hemskt dålig syn så hade han sett den där bilen. Med huvudet vilandes mot marken så hör han kvinnors skrik och män som gråter omkring sig. Bilarna på andra vägbanan susar fram utan att märka något. Men på sin sida av vägbanan så har allt stannat upp. Den gamla mannen vet inte hur allvarligt skadad han är. Men han vet att det är kört. Det kan han känna. Han börjar få svårt att andas. Om han ändå kunde se människorna som tittade ner på honom. Han ser knappt sin egen hand längre. Synen började försämras vid 80-årsstecket. Nu orkar den gamla mannen inte längre. Han suckar djupt och allt slutar att dåna i hans huvud.

(o)

Paul sätter sig gäspande ned vid frukostbordet. Hans pappa har redan åkt till arbetet för länge sen. Hans mamma är arbetslös och är jämt hemma på dagarna och förstör sin lever. Men just nu så ligger hon fortfarande och sover. Nina sitter i alla fall vid bordet. Hon har på sig sina ridkläder. Nina är 8 år, men har inte begåvats med möjligheten att tänka ännu. Hon sitter och dricker ur en mjölktetra.
- Har du tänkt gå så där till skolan, eller? säger Paul.
Nina glömmer bort att hon har mjölk i munnen och svarar så att mjölken sprutar ut över bordet. Paul kan inte förstå hur de båda kan vara släkt. Paul skulle bli lättad om hans föräldrar berättade för honom att har är adopterad.
- Det är ditt fel! Hämta papper! skriker Nina hysteriskt.
Paul går och hämtar papper innan Nina börjar skrika efter mamma. Han har inte lust att väcka storsjöodjuret som sover.
- Du är väl inte så korkad att du ska ha ridkläder i skolan? säger Paul.
- Tänk för att jag ska till stallet direkt efter skolan, säger Nina.
- Du har ingen ridning idag, säger Paul.
- Jag ska vara där ändå, säger Nina.
Nina är på stallet jämt. Julafton som födelsedagar. Inget är tillräckligt för det lilla krypet. Paul tar ut en ny mjölktetra ur kylen. Han ställer den på bordet.
- Det finns redan en mjölktetra öppnad! skriker Nina.
- Du har ju druckit ur den, säger Paul.
- Jag berättar för mamma. Du vet att du inte får öppna två mjölktetror. Jag ska säga till mamma, säger Nina.
Nina ler lömskt och sträcker över sin mjölktetra till Paul. Paul tar misstänksamt emot den. Han häller upp mjölk i ett glas och dricker ett par klunkar. Nina börjar skratta hysteriskt och råkar putta ner en sockerskål med armbågen. Den går sönder, men Nina låtsas inte märka det. Hennes primitiva hjärna tycker att något är otroligt roligt.
- Vad är det som är så kul? säger Paul.
- Jag la ner en snorkråka i mjölktetran, säger Nina.
Nina fortsätter att skratta, medan Paul byter ut mjölken med en illamående känsla i magen. Plötsligt kommer Astrid in i köket. Hon har bara ett par trosor på sig. Hon ser förbannad och bakfull ut. Hon går rakt fram till Paul och tar ett hårt tag om nacken på honom.
- Vad är det här för jävla liv? säger Astrid.
Paul slår bort Astrids hand. Hon är inte starkare än honom längre. Förr kunde han inte göra något åt hennes hårresande nackgrepp.
- Fråga din underbara dotter, säger Paul.
Astrid tittar på Nina som visslar oskyldigt. Paul sätter sig ned igen och börjar göra i ordning sina mackor.
- Varför har du ridkläder på dig raring? säger Astrid.
- Jag ska till stallet efter skolan, säger Nina.
- Okey, säger Astrid.
Astrid ser den sönderslagna sockerskålen på golvet.
- Vad har hänt med sockerskålen, som jag fått av mamma? säger Astrid.
- Paul slängde den på mig. Han är komplett galen! säger Nina.
Nina börjar gråta. Då vet hon garanterat att Astrid köper hennes version. Astrid vänder sig mordlystet emot Paul. Hennes ögon är röda av ilska. Hon får fradga i mungiporna. Och hon kliar sig hänsynslöst på ena skinkan. Nina ler belåtet och petar sig tillfredställt i sin utvidgade näsborre.
- Vet du hur mycket den där sockerskålen betyder för mig? Det är en av de få saker jag har kvar efter min mamma, skriker Astrid, så högt att grannarna som bor under Paul beslutar sig för att flytta.
- Men hon ljuger, det var hon som välte ner den, säger Paul.
- Nog ifrån dig Paul Sverkersson. Nu har du utegångsförbud i två veckor, säger Astrid.
Astrid vänder sig om för att gå ut ur köket. Hon kan inte hejda sig ifrån att klia sig på ena skinkan medan hon går iväg.
- Och sopa upp skärvorna på golvet, skriker Astrid.
Astrid går och lägger sig igen. Nina brister ut i skratt och slänger smörkniven i pannan på Paul. Dagen kunde ju inte ha börjat bättre.

(o)

Bulten svänger in på skolans parkering med sin bil. En Volvo v40. En helt underbar bil. Bulten går i fordonsprogrammet. Sista året är det nu faktiskt. Bulten är stor, muskulös och skräckinjagande. Han har alltid kallats för Bulten. Han kommer faktiskt knappt ihåg sitt riktiga namn. Han avskydde det i alla fall. Bulten kliver ut ur sin vackra bil. Han begrundar bilen länge. På nummerplåten står det BULTEN med stora bokstäver, så att alla ska veta vem det är som kommer. Det finns inga fel alls på Bultens älskade bil. Han har lagat alla för länge sen. Bilen är perfekt. Bulten får fram ett leende på läpparna. Perfekt. Han älskar det ordet. Bilen är perfekt. Han kan ta det för sig själv om och om igen. Bulten hatar skolan, men älskar bilar. Och eftersom han håller på med bilar på fordon så är det tufft för honom att erkänna att han älskar skolan. Men han skulle inte göra det om han inte hade den respekt som han faktiskt har. Den har han fått tack vare sitt skräckinjagande ansikte som är ihopsjunket och karaktäristiskt surmulet. Och hans mörka ögon, mordiska skäggstubben och ärret över ögat. Han ryser nästan själv när han ser sig själv i spegeln. Han är klädd i sin blåa bilverkstadsoverall jämt. Det måste ju synas vem han är. På ryggen på har han tejpat fast svarta tejpbitar som bildar ordet BULTEN. Bulten har väldigt stor mun. Väldigt stor mun. När han gick i femman så bet han huvudet av en vikarie. Folk skrek i panik och blodet droppade ut ur hans mun och rann ner längst kinderna. Då var Bulten lycklig. Folk var rädda för honom. Folk hade respekt för honom. Bulten är den enda som har en egen bil i hela gymnasiet. Han köpte den av en granne för alla sina sparade pengar. Hela 2000 kronor. Grannen hade tänkt skrota bilen och blev glad över att få pengar för den. Då var bilen inte hälften så snygg som den är nu. Men det sa ändå klick mellan dem när de träffades för första gången. Bulten har pysslat med den på varje ledig sekund. Han bor i princip i garaget. Om Bulten fick bestämma så skulle det bara få finnas han och hans bil i hela världen.

(o)

Paul är på sin väg till skolan. I bakgrunden av allt ljud ifrån den våldsamma trafiken så hör han någon ropa hans namn. När han vänder sig om så ser han att det är Percy Persson som kommer springandes emot honom i full galopp. Percy är naturligtvis lika snyggt klädd som vanligt. När han börjar närma sig Paul, så kan man känna doften av ljuv jasmin. Percy ler charmigt med sina vita tänder. Paul vill bara rysa när han ser det där leendet. Det är alldeles för äkta för Pauls smak. Leenden ska komma på utsidan, inte inifrån. Percy hämtar andan. Han är ganska slut faktiskt. Vilket är underligt eftersom Percy är så pass vältränad. Percy måste ha sprungit efter Paul och ropat i flera kilometer minst.
- Jag trodde inte att jag skulle komma ikapp dig, säger Percy.
- Vad har du haft för dig på senaste tiden? Jag hörde att Julia gjorde slut på den där teaterföreställningen. Rätt pinsamt, eller hur? säger Paul.
- Mm, det var tråkigt. Jag älskade verkligen henne. Men jag har en ny flickvän nu. Nora. Jag älskar verkligen henne, säger Percy, och ler kärleksfullt av tanken på henne.
Att beskriva Percy kan vara lite svårt för en helt obegåvad idiot. Men Paul är ju inte det, så han ska försöka. Visserligen så förstår sig Paul inte på honom jämt heller. Percy blev som barn övergiven av sina föräldrar. Ingen vet vart de tog vägen efter det. Efter det så uppfostrades han av sin farbror. Eftersom han saknade kärlek när han var liten, så han har blivit en mycket kärleksfull person. Vad som menas med det är att han älskar alla. Kanske inte alla. Inte varenda människa på jorden. Man kan specificera det hela med att han älskar alla tjejer. Ibland har han haft flera flickvänner samtidigt. Men han gör det inte för att vara elak på något sätt. Han är det snällaste som någonsin klätt sig i en poncho. Det är bara det att han älskar dem bara lika mycket. Trots detta så är Percy väldigt populär hos det andra könet. Han är den enda killen i skolan som valt poesi som individuellt val. Han säger sig vilja uttrycka sina känslor. I vilket fall som helst så tycker tjejerna tydligen om det. Paul har känt Percy sen i fyran. Det var då som Percy flyttade hit till Sundsvall.
- Ska du gå på Noras fest på lördag? säger Percy.
- Jag har inte blivit bjuden. Jag känner ingen på hennes program, säger Paul.
- Jag kan fråga Nora om du kan komma, säger Percy.
Paul är inte så mycket för fester. Han tycker att de brukar spåra ut till katastrofer för det mesta. Det beror inte på att Paul inte kan festa loss. För det kan även han ibland. Men det är det att de andra inte riktigt ligger på hans intelligensnivå. Bara några få kan förstå sig på hans resonemang och de brukar oftast stanna hemma och krossa bläckfyllda paddor av alla dess slag istället för att dricka hembränt på någon fjantig fest.
- Nja, jag vill inte vara till besvär, säger Paul tveksamt.
- Nej, du skulle inte vara till besvär. Jag har hört att Liselott kommer, säger Percy.
- Och? säger Paul, och låtsas som han inte förstår vad Percy menar.
- Lägg av. Jag har sett hur du tittar på henne. Du är ju kär i henne. Sen i fyran. Du sa det till och med till mig. Kommer du inte ihåg det? säger Percy.
Paul fnyser och kommer på att han pratat med Percy om det en gång i tiden.
- Mycket har hänt sen i fyran, säger Paul nonchalant.
- Hon har inte blivit fulare direkt. Hon har ju utvecklats med framsteg, säger Percy.
Paul känner tandvattnet i munnen ökar ju mer han tänker på Liselott. Paul har alltid föreställt sig henne som den perfekta frun. Hon är vacker, skötsam och ordningsam. Det gör inte så mycket att hon inte är på samma intelligensnivå. Paul kan faktiskt ha överseende med henne.
- Men om du inte är intresserad, så kan väl jag sköta om henne på festen istället då, säger Percy.
- Nej, okey. Du vinner. Jag erkänner att jag avgudar den där lilla primadonnan. Men låt mig sköta den saken. Jag behöver ingen fest för att imponera på tjejer. Jag har ju min hjärna, säger Paul, och pekar på sitt huvud.
Percy skrattar vinnande.
- Så då kommer du på festen. Se till att få fram de rätta orden den här gången bara, säger Percy.
Plötsligt kommer Nora springandes fram mot Percy och hoppar upp i famnen på honom. Hon ger honom en stor våt kyss. Paul tittar bort och får se Bulten svänga in på skolans parkering. Bulten är skolans största idiot. Någon mer korkad än den killen finns inte. Alla skrattar åt han och hans löjliga bil. Han tror att han är så speciell bara för att han har en egen bil. Nej, ingen tycker om honom på skolan. Om Paul skulle jämföras med en diamant, så är Bulten en gråsten. Eller en mutter, som tror att han är en riktig sten.
- Hej, Nora, vi pratade just om festen. Paul skulle vilja komma, säger Percy.
- Paul? Vem är det? säger Nora med en oentusiastisk röst.
Percy pekar på Paul, som precis i den stunden tittar ner mot backen och räknar grässtrån. Nora granskar honom med blicken och rynkar på näsan.
- Kom igen, Nora. Någon av mina vänner kan väl komma också. Annars får jag tråkigt, säger Percy.
- Jag trodde att du skulle vara med mig, säger Nora.
- Jo, men Paul är väldigt förtjust i Liselott, som också ska på festen. Om du förstår vad jag menar, säger Percy.
Nora granskar Paul igen. Paul känner sig som ett djur på zoo. De fula slängs ut i djungeln och dör.
- Är inte du den där knäppa estetaren som tror att han är bäst i världen? säger Nora.
- Nej, du måste nog syfta på någon mindre begåvad person. Jag skryter aldrig om mig själv. Det beror på att jag inte vill ge folk en bild över hur perfekt och smart jag egentligen är innan de har lärt känna mig ordentligt, säger Paul.
- För din skull då, älskling, säger Nora.
- Tack, älskling, säger Percy.
De ger varandra en blöt kyss till. Paul passar på att titta upp på himlen och ser då ett lustigt moln som liknar antingen en ko eller ett cirkustält. Det är en bedömningsfråga.

(o)

En gammal man virrar runt på stadens gator i letandet efter sitt barnbarn. Han kan inte se något på grund av sina gamla och slitna ögon. Han kan höra hur folk går förbi honom på trottoaren. Men han kan inte sätta fokus på någonting. Tänk om det har hänt henne något. Tänk om hon har skadat sig. Nej, han måste hitta henne trots att han inte kan se något. Han försöker leta efter henne bland alla rösterna som susar förbi i hans huvud. Någon röst måste vara hennes. Då kan han plocka ut den och allt löser sig. Om han ändå kunde se. Då skulle hela världen öppna sig framför honom. Då skulle inget längre vara oklart. Han skulle hitta henne och allt skulle bli bra igen.

(o)

Bulten går ut till sin bil på rasten. Tanken av att bilen ska behöva vara ensam för länge skär i hjärtan på Bulten. Men när han kommer ut så står det någon slags tjej vid bilen. Bulten får panik och springer snabbt fram till bilen och knuffar undan tjejen. Tjejen faller ner på backen med ett skrik. Hon blir rasande och reser sig snabbt upp benen igen och ger Bulten en käftsmäll. Så typiskt fruntimmer.
- Vad håller du på med, ditt missfoster? säger tjejen upprört.
- Du rör inte min bil, säger Bulten.
- Jag ska inte röra ditt rullande skrotupplag. Jag väntar på min pappa. Han ska hämta upp mig på parkeringen, säger tjejen.
Tjejen går iväg med näsan i vädret. Bulten tror inte på hennes påhittade lögner. Hon hade nog tänkt skrapa lacken, eller stoppa in golfbollar i avgasröret. Bulten tror inte på kärlek. Det enda man behöver veta för att bli lycklig är N.C. 8-32-Class 2. Bulten undrar varför det finns tjejer över huvud taget. Vad är de bra för egentligen? De kan inte köra bil eller ens laga en futtig vattenpump. Om man inte kan det så är det ingen mening med att existera på den här planeten. En annan sak som Bulten inte kan förstå är vilka människor det är som blir lärare. De som hatar skolan och mobbar folk lär inte vilja komma tillbaka rent logiskt. Och de som blir mobbade lär inte heller vilja komma tillbaka. De enda som kan bli lärare i såna fall är såna personer som aldrig gått i skolan. Bulten klappar kärleksfullt motorhuven på sin bil.
- Såja, du behöver inte vara rädd. Bulten är här nu, säger Bulten.

(o)

En del människor ser bara måsten i livet och upplever ingen som helst glädje i att utföra dessa måsten. De bara går och muttrar över det de måste göra och har aldrig tid att vara lyckliga. De tappar mer och mer lusten att göra något överhuvudtaget och efter en tid upplevs allt som tråkigt. Och då så vill man inte längre göra något överhuvudtaget. Så vad kunde man ha gjort annorlunda? Det måste jag verkligen komma på!

När Percy med tillfredställd inre balans möts av bistra och riktigt uttorkade människor som har krupit långt in i sig själva och precis nu plågas av en framtvingad konversation vid matborden, så känns det som att hans skäl rycks ut igenom baken och fastnar i dörren på vägen in. Allt är som en annan värld inne i matsalen. Percy har aldrig tidigare vågat erkänna det för sig själv, men han är riktigt rädd för matsalen. Lukten av plågat människokött, de ångestfyllda minerna på bergsgorillorna i förkläden och inte minst de långa och skräckinjagande borden med sina sylvassa metallben som sylar sig in i hjärnan på en och sitter kvar i all evighet. Percy kan inte hitta sig själv inne i matsalen. Han kan inte gå in i sig själv och finna sina inre känslor. Matsalen är för Percy som kryptoniten är för stålmannen. Den gör så att Percy förlorar alla kontroll och kraft över sig själv. Han förvandlas till ett livlöst skal helt utan vilja. När stunden är kommen och de satt sig vid bordet så vill Percy bara skrika av panik. Han öppnar munnen, men det kommer inget skrik. Istället kommer det en gaffel med en stenhård kråkbiff emot munnen. Blandningen av mjölk, kråka och panik sprider sig i munnen på Percy. Bredvid honom så sitter Paul och tittar med oro på hela spektaklet.
”Vad är det med dig?”
”Ingenting. Ingenting. Det är ingen fara. Jag mår bra. Ingenting är på tok”
Percy känner hur hans hjärna försvagas för varje sekund. Varje liten blodkropp skriker efter hjälp, men det finns ingenting att göra.
”Du ser illamående ut. Är det något fel på maten?”
”Nej!”
”Nähä? Men det är ju inte konstigt att man blir illamående på den här maten. När jag kommer upp mig inom affärsvärlden, vilket jag förr eller senare kommer att göra, så ska jag se till att maten ska vara av 5-stjärnig kvalité. Vi kan bespara pengar på vägarna istället. Eftersom jag vid det laget lär ha låtit utveckla fram bättre transportmedel än miljöförstörande bilar så kommer vägarna vara onödiga. Vi kan spara in på politikernas löner också. Eftersom jag kommer att vara ensam kvar på toppen. Ensam och stark. Folk kommer att avguda mig och resa stora statyer till min ära. Folk kommer att vallfärda till den här matsalen för att se var det största geniet genom tiderna smorde sina klipska planer inför framtiden”
Pauls överdrivna drömmar rörs in i Percys huvud av ödestigande kaos. När Percy till sist lämnar matsalen så drar han en lättande suck för sig själv. Allt kommer ju tillbaka ändå. Allting löser sig ju bara man har tålamod.

(o)

Liselott drar upp ärmen på sin tröja bara för att konstatera att hon är fem minuter efter i tidsschemat. Den utländska korkade busschauffören hade onödigt nog stannat för att ta upp en gammal tant vid en busshållplats. Tanten kunde knappt gå och det tog en evighet för henne att kliva in i bussen. Trots det så tror Liselott att hon kommer att hinna. Hon tittar för säkerhetsskull även på klockan i hallen. Med en viss lättnad så springer hon in på sitt rum. Hennes föräldrar är missionärer med separationsångest. Hon minns inte riktigt var de är någonstans den här gången, men de ringer varje kväll för att försäkra sig om att huset inte brunnit ner. I vilket fall som helst så innebär detta att hon nästan alltid har lägenheten för sig själv. Men det skrämmer henne inte. Hon är en stor flicka nu. I rummet finns ett par gossedjur slängda lite här och där. På väggarna hänger affischer på populära pojkband. Det finns även folie ifrån kinderägg slängda på golvet. Liselott tar fram allt som hon behöver för att göra sig i ordning. Liselott gick för 2 år sen med i en sekt. Många anser att sekter bara innehåller galningar som dödar smådjur och att de är komplett oseriösa. Men sån är inte Liselotts sekt. Det är en seriös religiös sekt som är väldigt välorganiserad. De har möte en gång i månaden och det är något som Liselott alltid ser fram emot. Liselott ställer sig framför spegeln. Just nu så är hon ingenting speciellt. Men med lite smink, en uppiffning av frisyren, opium bakom öronen, 20 cm höga klackar, en spets-bh ifrån Mique, en röd klänning och linser istället för de där fjantigt oattraktiva glasögonen så förvandlas hon ifrån en ful prinsessa till en betydligt sötare.

(o)

Ljusen har brunnit ut på den gamla mannens födelsedagstårta. Han har suttit här på sin stol och väntat länge utan att hans barnbarn kommit som hon lovat. Varje gång han hör någon i trappen så tror han att det är hon som kommer. Han kan dock inte komma ihåg hur gammal han är. Det är suddigt inne i huvudet. Det är suddigt utanför också. Allt är suddigt. Den gamle mannen reser sig upp för att gå till fönstret. Han vet bara inte vart fönstret är någonstans. Sedan tänker han ringa och höra vart hon tagit vägen. Men han kan inte se numren på telefonen. Den gamla mannen vet inte vad han ska ta sig till. I sin frustration så slänger han födelsedagstårtan iväg av alla sina krafter. Den landar tyvärr olyckligt på hans fötter.

(o)

Bultens bultande händer sliter hastigt ner en verktygslåda ifrån en bänk i garaget. När han får tag i den korkade jävel som vandaliserat hans älskling så ska han köra upp skiftnyckeln där solen aldrig skiner på honom. Någon har varit så rolig och skruvat lös nummerplåten, så att den nästan håller på att lossna. Bulten förstår inte vem som hatar honom så mycket att den skulle orka göra sig så mycket besvär. Det är nämligen jobbigt att få loss nummerplåtar. I vilket fall som helst så ska Bulten åtgärda det så fort som möjligt. Men då hörs en välbekant röst i garaget.
- Hur mår du egentligen, Bulten? säger Bilen.
- Jo, öh… jag mår bra. Hur så? säger Bulten.
- Varför tror du inte på kärleken? säger Bilen.
Bulten ställer verktygslådan åt sidan och tittar länge på den kurviga plåthögen.
- Jag tror på kåtheten. Jag tror att kärleken bara är en annan benämning av sann kåthet, säger Bulten.
- Älskar du inte någon? säger Bilen.
- Jo, jag älskar dig. Det vet du väl, säger Bulten.
- Men det här är ju inte på riktigt. Fattar du inte det? säger Bilen.
- Vadå? Vad menar du? säger Bulten.
- Du kan inte fortsätta att vara så hatisk och bitter. Lev och njut av livet. Lås inte in dig själv i ett garage, Bulten, säger Bilen.

(o)

När Paul går hem så kan han inte sluta tänka på Liselott. När han skuttar ner för trapporna bort ifrån skolan så kan han se henne kliva på bussen. Hon har på sig sin rosa jacka med små hjärtan. Hon står och håller i en liten gullig ryggsäck. Hennes läppar ser ut att frysa i den kalla blåsten. Paul skulle så gärna vilja värma dem åt henne. Hon tittar på sin klocka ett par tio gånger medan hon går in i bussen. Allt med henne får Pauls hjärta att pumpa ut blodet i takt med en tidsinställd bomb eller nåt annat romantiskt. Hon har alltid betytt mycket för honom. Men han har aldrig vågat prata med henne. Hon skulle antagligen bli bortskrämd och flytta ifrån stan så fort som möjligt om Paul gick fram till henne och använde sin charm. Paul tror inte att hon har några känslor för honom. Det är något som han faktiskt inte kan veta. Men han hoppas i alla fall på det. Paul har bestämt sig för att skruva loss Bultens löjliga nummerplåt innan han går hem. Han har planerat in det länge. Han går fram till bilen på parkeringsplatsen. Han bryr sig inte om någon ser honom. Alla tycker ändå att det borde ha gjorts för länge sen. Till och med lärarna på skolan. Paul tar upp en skruvmejsel ur fickan och njuter.

(o)

En gammal man vaknar upp med ett strålande humör. Han kan höra fåglarna kvittra och bilarna vackert brumma i hans trumhinnor. Dagen av glädje. Idag så har han mycket att planera. Han fyller nämligen år och hans barnbarn har lovat att komma och hälsa på honom. Hemhjälpen har hjälpt honom med att beställa en tårta som ska komma mitt på dagen. Innan dess så måste han fixa till det här hemma. Damma, byta kalsonger och sånt. Det är verkligen en dag som han sett fram emot på äldre dar. Sen hans ögon började strejka så har livet inte innehållit så mycket kul. Men idag så ska han ha kul. För idag så kommer hans enda barnbarn på besök.

(o)

När Paul kommer hem så ser huset ut som en svinstia. Hans mamma är naturligtvis inte hemma. Hon har förmodligen somnat på systemet igen. Paul brukar alltid få skulden för om det är stökigt hemma. Han sätter genast igång med städningen. Plocka in och ut ur diskmaskinen, byta soppåse, torka borden, bädda alla sängar, torka upp spyor och hästskit, sy nya gardiner och laga alla trasiga fönster. När Paul är klar med allting så hör han ett krafsande ljud ifrån det lägre partiet av rummet. Det kommer ifrån den där kaninen som Nina fick i födelsedagspresent. Hon hade tjatat i veckor för att få den, men när hon till slut fick den på sin födelsedag, så var hon måttligt intresserad. Efter en vecka så pratade hon inte längre med den. Då hade hon börjat på ridskola istället. Paul tycker synd om den lilla kaninen. Den lilla namnlösa kaninen, som ingen bryr sig om. Paul börjar sedan tänka på Liselott igen. Medan han tar upp kaninen ur buren och stoppar ner den under vattenytan i diskhon så tänker han på hennes doftande hår och hennes försåtliga ögon. Trots att rummet fylls av panikfulla skrik ifrån den försvarslösa kaninen så kan Paul ändå se Liselott klart och tydligt framför sig. Paul slänger ner den livlösa kaninen i buren igen. Han torkar upp allt vatten ifrån golvet och diskbänken. Paul hinner precis innan hans pappa kommer hem. Pauls pappa Roland grymtar besviket när han får se att Paul hunnit städa. Han hade nog velat ha något att bråka om när han kommit hem efter ett par timmars tråkigt pappersarbete. Han tar frustrerat tidningen under armen och går in på toaletten för lite manlig tidningsläsning. Paul sätter sig ned i soffan för att se på lite tv. Men han hinner knappt slå på tv:en förrän hans mamma kommer inrusande. Hon har en systemkasse i ena handen. Hon ger Paul en aggressiv blick.
- Lata ungdomar. Tv kan de se på minsann. Men hjälpa till i hemmet ska ju vara så himla svårt. Här får man går och handla utan minsta hjälp. Jag skulle vilja se dig klara av det, säger Astrid.

(o)

Liselott har gjort sig riktigt fin för en gångs skull. Hennes farfar kommer nog att tro att hon har gjort sig fin för hans skull. Och hon kan låta honom tro det. Han behöver ju inte få veta hur det egentligen ligger till. Liselott står ensam i hissen på väg upp till den översta våningen. Hennes farfar bor i det högsta huset i stan. Och på den översta våningen. Han säger att han tycker om att veta vart han har alla och sen så skrattar han. Han skrattar ofta. Även om det inte är roligt. Han säger att det är nyttigt att skratta varje dag, även om det inte är roligt. Liselott tycker om honom mer än hon tycker om sina föräldrar. Han är ärligare och väldigt uppriktig mot alla. Liselott har köpt honom ett skepp i en glasflaska i födelsedagspresent. Farfar har tydligen varit kapten en gång i tiden och Liselott tyckte att skeppet var gulligt. När hissen åkt halvvägs upp, så stannar den och en man i trettioårsåldern kliver in. Han luktar sprit och cigarettrök. Liselott känner en ilande känsla längst ryggen. Men hon vill inte visa att hon är rädd. Hon pressar in naglarna i presentpapperet på paketet. Mannen säger ingenting. Han tar upp en cigarett och tänder den med en tändare av järn. Han drar ett riktigt djupt bloss och tittar med en otolkbar blick på Liselott. När Liselott kliver ut ur hissen så står han kvar där och stirrar tomt efter henne. Liselott känner sig inte trygg förrän hon får se sin farfars leende i dörröppningen. Han kramar om henne och smilgriparna i hans persikohy står högt i tak.

(o)

Torgny Trops har sett värre saker i sitt liv som polis. Han har jobbat som polis i snart 40 år. Om 3 år så ska han pensionera sig. Det är ingenting som han ser fram emot. Han har inget liv förutom arbetet. Han kommer hem till en tom lägenhet. Han har ingen fru eller barn. Han har inga vänner som bryr sig. Han har en tom lägenhet. Det är allt. Men det är många år kvar till pension. Han kanske hinner bli skjuten innan dess. Om han har tur. De bär iväg den döda kroppen. Torgnys unga kollega Rutger Blomkvist med framtiden framför sig kommer fram till honom med en bunt papper. Han räcker oansvarigt över papperen till Torgny som om att det var upp till honom att fylla i dem.
- Har ni identifierat mannen? säger Torgny.
- Jepp. Hans namn är Isak Nilsson. 97 år gammal, säger Blomkvist.
Blomkvist stoppar ner händerna i fickorna och gäspar stort.
- Några anhöriga? säger Torgny.
- Nepp. Gubben hade inga barn. Han var en förvirrad dement gammal man, som man glömt bort, säger Blomkvist.
Vill Torgny sluta så här. På en väg mitt i stan. Saknad av ingen. Ihågkommen av ingen. Torgny tycker att det är synd att gärningsmannen flytt ifrån platsen. Han var förmodligen full och visste inte bättre i det läget. Men man ska aldrig fly. Det gör saken bara värre. Föresten så lär det inte vara så svårt att hitta honom. Inte när han så vänligt lämnat sin nummerplåt med bokstäverna BULTEN kvar efter sig på platsen. Denne person vet nog vart han kommer att spendera sina närmaste år någonstans.

(o)

Ett solstänk ifrån evigheten verkar de
Helt ljuvliga, nätta och underbara
Tänk om man deras tankar kunde se
Då vore det inte så svårt att förstå sig på
Att färdas mellan himmel och jord kan inte ske
Men för mig är det ingen dröm längre
För tillsammans med dem är inget omöjligt, eller svårt
Man ska ta till vara på kärleken

(Dikt av Percy)

Tänk hur en fest kan ödestiga allt som man byggt upp. Allt bara rasar ihop som det sköraste korthus. Om ändå Percy hade tänkt sig för den här gången. Då hade han inte förlorat henne. Men det är för sent nu. Allt kommer inte tillbaka.

(o)

Bulten tog cykeln till skolan idag. I natt så lärde han sig att kärlek är större än bilar. I natt så lärde han sig att allt som han tidigare heligt trott på inte var det minsta nära sanningen. När han låser cykeln vid cykelställningen, så känner han sig lyckligare än någonsin tidigare. Bulten minns inte allt som hände under kvällen, på grund av det starka vinet de fick till maten. Men han minns de viktigaste delarna. Han måste erkänna att han blev väldigt förvånad när hon hade ringt honom 19:04 igår kväll. Men hon är perfekt. Helt enkelt perfekt.

(o)

Liselott känner en lättnad över att äntligen ha ringt honom. De hade träffats på restaurangen som de kommit överens om via telefonen. Han var lite misstänksam ifrån början. Han trodde nog att hon drev med honom. Men efter ett par flaskor vin så slappnade han av och insåg hur vacker hon är. Sedan hade de kört runt i hans bil hela natten och pratat. Han hade släppt av henne vid sitt hus och allt var magiskt. Hon kommer att komma ihåg den natten hela sitt liv. Hon har aldrig känt sig så levande förut. Han hade berättat att bilar alltid varit hans centrum i livet. Men nu hade han lovat att han skulle skrota Volvon för evigt. Han sa att han inte behövde den längre. Liselott önskar att det bara fanns hon och Bulten i hela världen.

(o)

Ta inte livet så allvarligt, du kommer ändå inte ifrån det levande.

(o)

Skriven av: Pudersnö