Publicerat
Kategori: Övernaturliga noveller

Lucian som försvann

Det var en liten stuga som farmor bodde i och direkt när vi kom innanför dörren möttes vi av en ljuvlig doft av nybakade bullar. Vi hängde av våra tjocka vinterjackor på de slitna krokarna som hängde till vänster om dörren och lade våra väskor i sovrummet där vi skulle sova. Det var ett väldigt vackert rum med väggar fulla av ljusblå blommor. Det fanns ett stort fönster som gjorde att vi kunde se ut över trädgården och den frysta Klarälven. Det var här jag och min lillasyster Ester skulle spendera helgen.

Vi satt vid köksbordet, drack många koppar varm choklad och åt bullarna som farmor hade bakat tidigare.
Snälla farmor, kan du inte berätta något spännande från när du var liten, frågade Ester och såg på henne med sina hundvalpsögon.
Det gör jag gärna, svarade farmor glatt och började berätta.
Det var en riktigt kall vinter 1958, så kallt att till och med klarälven hade frusit till is. Den vita snön låg som ett tjockt täcke över hela byn och röken från de små skorstenarna täckte stor delar av himlen. Det var den 13 december och adventsljusstakarna lös i alla fönster. Idag skulle jag och de andra eleverna från skolan gå det årliga luciatåget, det var det alla trodde iallafall. En av mina kompisar, Linnéa hade blivit vald till Lucia.
Linnéa var en rätt blyg person, hon pratade aldrig speciellt mycket och hennes föräldrar var likadana. Här i byn känner alla varandra men ingen verkade känna den familjen speciellt bra. Jag tyckte om Linnéa, hon var snäll och jag var mycket med henne.
Vi skulle mötas utanför skolan klockan 08.00 den lördagen för att hinna ställa upp luciatåget. Vi stod och väntade länge men Linnéa dök aldrig upp, vi var tvungna att gå Luciatåget utan Lucia.
Men varför kom hon inte? frågade jag.
Det är ingen som vet, ingen har sett eller hört något från henne eller hennes föräldrar sedan dess.

Jag och Ester gick och la oss tidigt den kvällen och efter frukosten nästa morgon gick vi ner till klarälven och åkte skridskor. Vi åkte länge, det var vackert men från ingenstans skrek Ester på mig.
Vad är det? frågade jag undrande.
Jag tyckte jag såg någon, svarade Ester snabbt.
Va, vem då?
Jag vet inte men hon gick där borta, på isen! Men nu ser jag inte henne längre.
Hur såg hon ut?
Hon hade en vit klänning på sig, brunt långt, lockigt hår och något rött också, jag såg något rött.
Okej men det var nog ingen speciell, sa jag lite tvekande.




När vi kom in igen skulle farmor börja med lunchen.
Släckte inte ni ljusen innan vi gick ut? sa farmor frågande.
Jo, det var jag som gjorde det, sa jag fundersamt.
Jag var helt säker på att jag släckte dem, jag försökte att släcka alla med endast ett blås, vilket jag klarade. Men hur kunde de vara tända nu, vi hade ju varit ute hela förmiddagen?

Natten som följde fick jag inte sova många timmar. Ester väckte mig mitt i natten och berättade att hon hört Sankta Lucia spelas på piano. Jag kunde också höra tonerna så vi gick tillsammans ut från rummet. Ester tryckte min hand så hårt mot hennes att det gjorde ont. När vi närmade oss vardagsrummet slutade pianot att spela. Vi stannade och det enda som hördes var våra egna hjärtslag. Efter en kort stund fortsatte vi gå men vid pianot var det tomt. Jag lät ögonen svepa över rummet och blicken fastnade direkt på köksbordet. Där stod stearinljusen, tända. Jag såg den orangea färgen i Esters gråtfärdiga ögon och sprang fram och släckte dem.
Vi går ut, sa jag kort.
Nej, varför då? svarade Ester med gråten i halsen.
Vi måste se om vi ser henne igen, på isen.
Jag hann inte höra vad Ester svarade innan jag hade satt på mig den tjocka dunjackan och knutit mina skor. Vi gick ut på isen med försiktiga steg och den täta dimman gjorde sikten dålig. När jag väl såg henne lyckades jag inte få fram ett ord. Hon såg ut att vara något yngre än mig. Hon bar en lång vit klänning, runt midjan satt ett hårt knutet rött band och i håret stod sju brinnande ljus. Hon gick med långsamma steg mot oss och jag kände hur vartenda hårstrå på min kropp lyfte.
Hej, sa hon när hon precis stannat intill oss.
Hej, svarade jag med darrig röst.
Mitt namn är Linnéa.
Linnéa? upprepade jag. Nu började min trötta hjärna jobba ordentligt, kan det vara möjligt? Kan det här vara den Linnéa som farmor berättade om?
Jag gick i samma klass som er farmor, sa hon, som att hon precis läst mina tankar.
Men hur kan du inte ha åldrats? Du försvann ju, sa jag.
Jag var på väg till luciatåget den morgonen och jag var sen, därför genade jag genom att gå över Klarälven. Den var frusen men isen var inte så tjock som jag trodde.
Så du drunknade? frågade Ester som inte hade vågat öppna munnen sen Linnéa kom.
Ja precis, men på något sätt blev jag fortfarande kvar, jag är död men jag lever fortfarande.

Vi hade gått tillbaka in till huset kort efter det och under frukosten berättade vi alltihop för farmor. Jag trodde inte att hon skulle tro oss men när vi började förklara hur Linnéa såg ut blev hon mållös.
Under hela mitt liv har jag velat veta vad som hände med Linnéa, varför vi aldrig fick någon Lucia 1958. Nu vet jag det, hon var Lucian som försvann.

17 åring tjej som skriver på fritiden! Hoppas ni uppskattar mina noveller!
Olivia Appelberg är medlem sedan 2020 Olivia Appelberg har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Inga-Britt IB Gustafsson

Jag heter Inga-Britt IB Gustafsson, författare och konstnär. Känslor är något som ligger mig varmt om hjärtat, speciellt de negativa, eftersom många flyr från dessa. Genom livskriser växer vi…

Inga-Britt IB Gustafsson

På andra plats denna veckan: Gabriel Andersson