Lyckligtvis påhittat...

Det var sent på natten.

Josefine, barnet insjuknade. Husmor på barnhemmet ringde efter
doktorn. Han skyndade sig i den mörka natten. Men lönlöst. Försent.
Josefine gick vidare till himlen.
Tom och hon hade lekt doktor. Men varför kunde han inte hjälpa henne
nu? Han kunde inte förstå. Och syndarna, de stod och spydde. Om det
var för de inte tålde åsynen av det än så länge varma liket,
eller för att de insåg vad de hade gjort. Eller kanske för båda två.
Svårt att veta, om inte någon drar ut sanningen ur dem.
Josefine, en fallen ängel, på väg att resa sig igen som fågeln Fenix.

Han gick ut i höstkylan. Vädret var...
Han brydde sig inte om vädret. Han gjorde något som var ovanligt för
pojkar, något man inte stolt visade eller talade om. Han grät. Hjärtligt,
och länge. Hon var hans allt, och vice versa. Älskad och utnyttjad var
hon. Kulmen av det onämnbara, det otänkbara hade nåtts.

Sparkade till en stor sten, kände dock inte smärtan, som hans hjärna
så intensivt försökte göra honom uppmärksam på. Han var avtrubbad
vid det här laget. Alla gånger han försökt försvara henne, och fått
tagit 'straffet' för det. Han var mer karl än de.

Han fick en idé hur han skulle nå Josefine. Med hennes kropp stilla
på vår jord, snart under. Med själen långt ovanför molnen, och Tom
kvarlämnad där mitt i mellan. Tog den längsta stegen han orkade släpa på,
till det största trädet han kunde se. Började nu klättra uppåt, ställde
sig på en gren. Sträckte ut hans darrande hand mot himlen, där Josefine
nu bor. Men han kunde inte få grepp om molnen. Besviken tittade han sig
omkring och såg att trädet bar frukt. Tog ett äpple, och började ivrigt
tugga på det. Kanske var detta visdomens träd som skulle kunna ge honom
insikt i hur han ska bära sig åt för att nå Josefine.

Som syskonsjälar. I samma sovsäck. Skilda åt, men inte för gott.
Men varje stund var plågsam för Tom. Nere på marken hördes en strupe
som ropade ut 'Kom ner!' Inget 'snälla'. Bara 'kom ner'.
Så skedde, han snubblade på äpplet. Kände hur han försökte flyga.
Och så var han återförenad med Josefine.

Skriven av: Mattias Cedervall