Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Målarfärg

Bilresan känns som en evighet. En irriterande evighet eftersom August och hans bil luktar fruktansvärt illa. En sur och bränd plastlukt vilar på allt som ett tjockt lager damm. August är snäll och jag vet att han tycker om min mamma mycket, men stanken irriterar mig nästan till vansinne. Dessutom vill han prata med mig, han frågar hur jag känner inför första dagen i min nya skola och hur jag tror att det kommer att vara. Har han inte redan listat ut att jag inte är en person som delar med mig av hur jag känner för saker och ting.

“Du skulle cykla hem från skolan sen, va? Jo, det är klart cykeln ligger ju där bak” säger han. Jag svarar inte utan tar mig mentalt för pannan åt att han svarade på sin egna fråga och ser ut genom fönstret mot skolan som långsamt kommer närmare och närmare.
Det är som om mina lungor töms på luft när jag blir befriad från bilens stank. Jag ser på mina armar, de har knappt blivit påverkade av solen, ändå är de väldigt mörkt gyllenbruna. Sedan ser jag mot skolan igen, den är gul. Gult är fult. Jag tar min cykel ur bakluckan, nickar hejdå åt August och börjar gå mot byggnaden.

“Är det du som ska börja i vår klass?” Snälla prata inte med mig tänker jag. Jag fortsätter att gå genom entrén. “Hallå du är väl inte döv heller?” frågar en flicka med långt, mörkbrunt hår och vita runda glasögon, samtidigt som hon springer fram till mig och viftar ivrigt i mitt ansikte. Jag blir så förbryllad att jag backar upp ett par steg, men sedan kliver jag bara förbi henne och stiger in i rummet där det står “expedition” på dörren.
“Hejsan, vad kan jag hjälpa dig med?” En kvinna med kort hår och litet ansikte ser upp från sin datorskärm och kollar på mig. Jag suckar och tar ett papper från en hög och en penna ur en burk som står på disken. Jag skriver “SKA BÖRJA I KLASS 9B. BEHÖVER SCHEMA OCH SKÅP”. Kvinnan ser ut som jag givit henne en örfil, så jag tar ett till papper och skriver “SNÄLLA, TACK” och ger henne ett smärtsamt leende. Hon stirrar på mig med öppen mun medan hon tar fram ett schema ur en pärm och ger det till mig.
“Ett skåp får du tyvärr imorgon. Men du kanske kan dela med henne så länge” säger hon tveksamt och nickar mot fönstret bredvid dörren där flickan står med ansiktet tryckt mot glaset. Jag tar schemat och traskar ut genom dörren och börjar gå åt höger som om jag vet var jag ska någonstans, eftersom att flickan står åt vänster. Hon följer efter mig ett tag innan hon frågar om jag vet vart jag ska. Jag nickar och pekar på en dörr som leder till… ja, det vet jag förstås inte. Hon skrattar. “Nejdå, såklart att du inte vet! Kom, följ med mig, vi kan dela skåp tills du får ett eget” säger hon och drar med mig åt andra hållet och uppför en trappa till vår första lektion.

“Välkommen. Det här är vår nya elev, vill du presentera dig?” säger läraren på den första lektionen. Jag vill hålla pratandet till ett minimum, så jag nickar bara till resten av klassen som en hälsning.
“Konrad” säger jag bara och läraren säger typiskt nog att jag ska sätta mig bredvid den brunhåriga flickan som tydligen heter Minoe. När jag frågar läraren vad jag ska göra svarar han inte, utan räcker mig bara en matematikuppgift. Nästa lektion är engelska och vi har en annan lärare. När hon presenterar sig glömmer jag omedelbart bort hennes namn, hon har ett fast handslag och det grå håret är uppsatt i en stram knut. Under lektionens gång märker jag att hon är sträng, det gör mig dock inte något. Men när jag är klar med grammatikhäftet vi fick den lektionen går jag fram till hennes skrivbord och räcker henne det, ser hon på mig en stund och drar plötsligt häftet ur min hand så fort att jag skär mig. Jag rycker åt mig handen och ser på stället jag skar mig på och när jag ser upp är det som om ingenting har hänt. När lektionen är slut är det dags för lunch och när jag är påväg ut ur klassrummet tar läraren tag i min axel, hårt.
“Nästa gång,” säger hon argt “Vill jag att du arbetar hårdare”. Jag hinner bara rynka på ögonbrynen innan hon försvinner och resten av klassen knuffar mig ut ur klassrummet. Jag var den enda som blev klar med häftet, vad menar hon? Som om han hörde mina tankar kommer en pojke i klassen fram till mig och säger: “Hon är lite högerextremistisk, oroa dig inte”. Jag är dock inte säker på om pojken menar väl eftersom han -och de flesta andra eleverna- ser lite snett på mig, och hans osäkra, nästan lite nonchalanta tonfall gör det inte mycket bättre.

Jag följer resten av klassen till matsalen, tar mat fort och sätter mig i ett hörn, det är skönt att vara ensam ett tag. Jag hinner njuta hälften av min måltid ifred, sen kommer Minoe.
“Hej Konrad” säger hon och sätter sig. Jag ser upp, och sedan ner igen.
“Hur gick det? På lektionerna alltså” fortsätter hon och ser snabbt på min hand. Jag rycker på axlarna. Jag kanske måste fråga henne, för att se om hon också är som alla andra eller om hon ens märkt att de beter sig på de viset.
“Tycker du att lärarna och eleverna här är otrevliga?” frågar jag. Hon ser upp från tallriken och skrattar lätt.
“Självklart inte! De är hur bra och snälla som helst” säger hon och spetsar omedelbart en broccoli med gaffeln. Nästan lite undvikande.

Resten av lektionerna beter sig de flesta lärarna likadant, dessutom är det flera elever som vägrar att samarbeta med mig. När jag tar mina saker ur Minoes skåp så frågar hon hur dagen varit.
“Pissig” svarar jag. Naturligtvis frågar hon då varför och om jag vill prata om det. Jag skakar på huvudet och ska precis börja gå mot utgången när jag hejdas av en tanke.
“Vad är det?” frågar Minoe.
“Inget” svarar jag “kom bara på något”. Jag ler för mig själv åt idén jag just kommit på när hon frågar om hon ska följa mig hem.
“Varför det? Jag känner knappt dig, kan du snälla låta mig vara?” frågar jag och försöker hålla tonen trevlig men misslyckas och låter istället irriterad, vilket jag faktiskt är. Jag ger ifrån mig en suck när jag går, hon går mig verkligen på nerverna nu. Jag hör bakom mig hur hon tafatt försöker svara men ger upp. Jag går inte hem, utan till cykelstället bakom en buske vid skolan där min cykel står. Jag ser på när alla andra elever lämnar skolan och någonstans bland dem går Minoe med en röd ryggsäck.

När klockan är ganska mycket, så alla lärare hunnit gå hem, springer jag kvickt till något centrum i närheten och hittar turligt nog en måleriaffär. Jag köper fem burkar blå målarfärg, de har tydligen någon låda med fem burkar och två penslar som ingår. Det är bra, då kan jag måla med båda händerna samtidigt. Jag går så fort jag kan tillbaka till skolan med den tunga lådan och tänker med en gång att det inte kommer att räcka, men att jag får köpa mer senare. Jag ser på min klocka att den snart är sex, så jag sätter igång direkt. Det känns så otroligt bra när målarfärgen sätter sig på skolans vägg, jag blir helt till mig och börjar fanatiskt måla med båda penslar. Som sagt, gult är fult. När jag har målat i drygt tjugo minuter känner jag en hand som snuddar min och försiktigt tar penseln ur den. Jag vänder mig om och får syn på Minoe. Hon målar försiktigt men ändå med någon slags glöd. Hon sveper vant penseln upp och ner, sida till sida.
“Vad gör du här?” frågar jag frustrerat. Hon ser på mig med ett likgiltigt ansiktsuttryck.
“Jag tänkte hjälpa dig att måla” säger hon sakligt. Jag vet inte vad jag ska säga, hade hon väntat i flera timmar bakom någon husknut för att sedan komma hit och hjälpa mig måla skolan?
“Jag såg hur lärarna behandlade dig men jag vågade inte säga något. Jag är verkligen ledsen för det och hoppas att du kan förlåta mig” fortsätter hon. Först blir jag arg, hon betedde sig otroligt barnsligt imorse, sedan vid lunchen låtsades hon som om vi varit vänner i flera år och ville dessutom följa mig hem - och nu vill hon hjälpa mig att måla? Jag hinner inte avsluta min nästa ilskna tanke för att plötsligt förstår jag henne. Jag förstår att hon inte vågade säga emot lärarna som därtill verkar ha henne som favoritelev, och speciellt inte för en ny pojke som även var otrevlig mot henne.
“Ja, det kan jag och det gör jag. Jag tänker också be om förlåtelse till dig, för att jag behandlat dig illa. Jag hade ingen rätt att göra det, och jag tycker egentligen att du verkar jätte trevlig” säger jag, lite säkrare än jag tänkt. Plötsligt skrattar hon.
“Det är den längsta meningen jag hört dig säga idag! Självklart förlåter jag dig, det är inte lätt att komma till en ny skola” svarar hon. Jag tackar henne och rätt vad det är står vi där och pratar om allt mellan himmel och jord medans vi olagligt målar skolan blå.

Jag heter Amanda och går första året på estetiska programmet på gymnasiet. Jag har sedan ett tag tillbaka skrivit massa främst noveller och dikter för mig själv och tycker detta är väldigt roligt
Amanda Johansson är medlem sedan Amanda Johansson har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

T.R. Österberg

En 02:a som gillar att skriva, låta orden ge utryck för känslor.

T.R. Österberg

På andra plats denna veckan: Anders Berggren