Publicerat
Kategori: Drama noveller

Mamma och Maziyar


Mamma
Dagen efter semestern, tog mamma livet av sig; i sitt eget rum. Hon låg ihopkrupen i fosterställning. Hennes ansikte var inte lika ljust som det brukade. Det hade blivit ovanligt svart. Hennes långa nacke lutade i en sorglig vinkel och hennes rufsiga hår var utspritt mellan kudden och det blommiga lakanet. Hennes blick hade fastnat på dörren. På samma sätt tittade jag också på henne. Jag svär, det skulle räcka att bara en gång i barndomen se en sådan scen, för att känna att från och med den stunden fram till livets slutskede kommer elände och misär att rasa på mig från alla håll. Den där tiden i mitt liv kommer jag ihåg väl, därför att den var lika mycket skit som resten av mitt liv!

De flesta dagarna ropade biträdande rektor mitt namn ute på skolgården. ”Din mor har ringt… hon mår inte bra… du måste gå hem själv till fots”, sa hon då.

Men den här dagen ringde hon inte. Jag var den sista eleven som var kvar i skolan. Biträdande rektorn strök en hand över mitt hår och sa:
”Gå försiktigt på trottoaren!”

Vi bodde i Qeytarieh ; i ett hus som vi hade ärvt av morfar. Hemvägen var ganska lång för en liten flicka i min ålder. Himlen var täckt av svarta moln och rännstenarna luktade urin. Folk lufsade och lunkade på gatan, somliga stod bredvid livsmedelsbutiken och deras blickar rörde sig i takt med fotgängarna. Några småbarnvakter klädda i tippande tofflor skrek och tjattrade i gränden. Ofta fick jag vänta bakom dörren. På sistone hade hon kopplat nyckeln i en silverfärgad kedja och hängt runt min hals. ”Ring inte på dörren… jag sover!” sa hon med emfas på nätterna innan vi la oss.

Nu när jag tänker tillbaka ser jag att den enda gång som mamma kunde vara bestämd och resolut, var just den enda gången. Och jag såg att det blev bättre så. Det enda hon hade var hennes liv, hon blev besviken på nästan allt annat. Om hon skulle överleva, utan att dö, skulle hon fördärva sig. På sistone hade även hennes vanor blivit förunderliga. Hon var hjälplös och rådvill. Hon hade inte kontroll över sig själv. Aldrig visste hon vad hon ville. Hon var ingen sträng mamma heller. Hon lämnade mig ifred och brydde sig inte om vad jag gjorde, rättare sagt.
”Vad ska hända om du inte går till skolan i morgon? Ligg kvar gumman och fortsätt att sova!” sa hon till och med en dag.

Hennes timmar och dagar och månader passerade igenom fasa och fruktan. Jag tror att rädslan är som en smittsam sjukdom, eftersom jag också är rädd utan någon anledning. Ibland känner jag att rädslan äter upp mig som termiter inifrån min kropp och gör hål i min hud. Det verkade som att jag kom ut i världen bara för att bli ett hinder för henne, begränsa hennes frihet. Frihet, något, enligt henne själv, hon aldrig fick känna.

Ingen kunde lugna ner henne. Det var bara jag som visste hur dåligt hon mådde. Hon vaknade mitt på dagen med svullet ansikte. Hon var en rastlös kvinna med ett hett temperament. Hon muttrade för sig själv hela tiden. Hon skällde ut alla och okvädade dem. Eller satt hon vid fönstret timmar i sträck och rökte. Det fanns stunder då hon var glad utan anledning, det var som om hon hade blivit född på nytt. Hon skrattade så mycket att skrattet förvandlades till tårar som fyllde hela hennes ansikte.

Bredvid sina böcker, kassettband och videofilmer låg hon kvar i sin säng i flera timmar, klädd i en stor och fluffig tröja och med luren i handen. Hon drog de karmosinröda sammetsgardinerna tätt ihop. Det hördes inga ljud förutom klockans tickande, och ibland hennes snyftande; ljudet av hennes snoriga näsa som blev röd av att gråta. Hela tiden kom hon med förevändningar och skäl för sitt obefogade gråtande.
”Jag är allergisk, fattar du väl”, sa hon då och skrek därefter: ”Gå in i ditt rum, så att jag slipper se dig!”

Alltid var hon på gränsen till att explodera. Hon tyckte inte om mig. Det verkade som att jag rubbade hela hennes existens. Att jag var den enda som gjorde henne orolig. Ja, det var oro och ängslan som knöt oss samman på något sätt. Hon avundades varje njutning och välbehag hos andra, även om hon själv inte hade förmågan att njuta.

Nåväl, ibland var hon på alerten. Dessa dagar satte hon på tekannan, hittade på dikter och sedan gjorde hon dem till en sång och sjöng tyst. Hon fönade sitt glansiga hår och släppte ut det runt ansiktet. Hon hängde på sig sina örhängen från Qajartiden och parfymerade sig. Hennes stora ögon lyste som två genomskinliga kulor.

Hon var inte mycket för vänskap. Det fanns bara Maziyar och moster Shani i hennes vänskapskrets. Jag gillade Maziyar. Han var en stark man med god självkänsla. Ofta bar han kostym och använde starka Eau-de-cologne. Han rökte också. När han drack blev han mycket snällare. Min mamma däremot drack inte. ”Jag får huvudvärk… min migrän återkommer”, brukade hon säga.
När Maziyar tog mig i sin famn brukade han dra sitt ansikte över mitt. Hans ansiktes hud var mjuk och len och hans händer stora och starka. Det var som om händerna ville säga att allt är under min kontroll. Var inte orolig! Men han stannade inte. Han var inte en sådan typ som kunde stanna, som moster Shani brukade säga; ”han var som resår på brallor, som jämt åkte ut!”

”Passar inte dig… bli inte besatt av honom! Han är sådan typ som kommer för att gå, så låt honom gå!” brukade moster Shani säga till mamma.

”Din faderlösa stackare”, sa min mor ständigt till mig. ”Kom! Hon sover… hon är inte här… hon har gått till Shani!” brukade hon be Maziyar i telefon.

Men jag förstod… jag förstod väl; Maziyar ville inte komma och skyllde på mig. Han använde mig som förevändning att inte komma. Och sedan öste mamma ur sig sina komplex och misslyckanden över mig.

Då och då när mamma var på gott humör frågade jag om min pappa.
”Din far har dött. När du var mycket liten dog han”, svarade hon utan vidare förklaring.

Jag höll på att titta på de gamla bilderna. Mamma var väldigt ung. Några killar var runt omkring henne. Mamma klädd i blåa kläder och killarna allihop långhåriga i nacken, hade tygkängor på sig. Nej, de kunde inte vara min pappa. Hos dem letade jag efter någon utseendemässig likhet med mig. Jag ville gärna veta vad pappa tyckte om mamma. Vad tyckte han om mig…

Allt var förvirrande för mig. Fortfarande är jag upptagen av samma gamla frågor. Varje gång när Maziyar gick från oss sa mamma: ”Han gick för alltid! Oh Gud, jag har inte tålamod längre!”

”Om jag inte hade barn…”, sa hon medan hennes ögonnerver hoppade upp och hennes händer skakade.

Men han kom tillbaka och ibland övernattade han hos oss. Han tyckte om min mamma, därför att mamma var sig själv, hennes gester, vad hon gjorde, hennes tankar, allt var hennes eget. Det var inte falskt.
Nu när jag tänker tillbaka ger jag mamma rätt. ”Maziyar är världens snällaste man. Till slut en vacker dag dyker en tjej upp och gifter sig med Maziyar. Den här tjejen är inte jag, helt säkert ”, sa hon hela tiden.

Mamma var ung. Hon hade också en speciell intelligens och skönhet, men hon var inte nöjd med sin tillvaro. Hon, precis som jag, hade aldrig ett vanligt och ordnat familjeliv; en bror…

”Shani hjälp mig snälla! Han gick. Den här gången för alltid”, skrek mamma i telefonluren.

Moster Shani som jag senare fick veta att hon hette Shahnaz, försökte lugna ner mamma. Hon försökte med ord som ”kommer tillbaka…”, ”var inte ledsen!”, ”har du klibbat fast igen?”, ”ring inte honom, han kommer själv” och…
Moster Shani var kär i min morbror och morbror var i sin tur besatt av droger! Shani och min morbror hade båda två ideal som de inte nådde. Shani brukade berätta sagan om Ulduz Samad Behrangi för mig och morbror Missförståndet av Albert Camus. Lycka var enligt morbror någonting annat än den här katten! ”Katten är svekfull, oavsett hur du gör och sliter för den, kommer den att klösa sönder dig”, brukade han säga.

Ibland mådde hon sämre än någonsin därför att alla hennes vänner hade lämnat landet och uppnått någonting, och det var bara hon som hade stannat. Men moster Shani brukade säga: ”Ingenstans blir som vårt Iran. Om du inte mår bra här, mår du inte bra någon annanstans i världen heller!”

Mamma hade en ivrigt uppvaktande kavaljer i USA, men hon brukade alltid säga: ”Vad ska jag göra med dig? Vad ska jag göra med dig? Det tar några år tills jag kan ta dig dit.” Sedan brukade hon tänka på Maziyar och brista i gråt. Hela hennes existens var i Maziyars händer.

Sista gången jag träffade Maziyar, vände han sig om och tittade på mig. Hans ansikte hade blivit förvillat och konstigt. Han slog igen dörren och gick. Mamma suckade; en kall suck: ” Aldrig trodde jag att han skulle gå, men jag trodde … aldrig ser jag honom mer!” sa hon.

Jag tänkte att det var slut med mamma; hon dog! Men dagen efter en lång natt, då hon skällde som en hund ända fram till morgonen, kom hon ut ur sitt rum och kramade mig. ”Tack Gud att jag har dig… jag drömde… mardrömmar! Jag drömde att du inte var här, att du hade lämnat mig”, sa han och strök med sina kalla fingrar över min kind.

Efter den här natten brukade hon säga: ”Kom i min famn. Kom jag ska känna dig, och sedan sova.” Det var som om min tillvaro tröstade henne. Hennes pekfinger och anklagelser siktade inte längre på mig. Hon hade förstått att det inte berodde på mig att Maziyar lämnade henne.
”Jag är rädd för ensamhet, lämna mig aldrig ensam”, sa hon jämt.
Det var som om hon hade övertygat sig själv att det inte är den värsta förödelse i den här kaotiska världen att bli lämnad. och att det fanns större dråpslag.
”Ska jag förvänta mig att han stannar när hans hjärta inte bankar för mig?”

Jag föredrog att hitta en tom och lugn hörna. Jag föredrog att vara ensam. Ensamheten är också smittsam. Ibland lagade jag omelett, färdig soppa eller kokkyckling till henne. Jag bäddade hennes säng också, och diskade. Jag tjafsade inte med henne. Jag var tyst. Jag var på något sätt tvungen att acceptera detta måste.
Efter ett tag buktade insidan av mammas lår ut. ”Jag har blivit mycket tjock, eller hur? Säg sanningen, syns det? Det är ju så, när man inte har någon som älskar en, visar sig fett och späck!” sa hon själv.


Maziyar
Nu när jag tänker tillbaka ser jag att Maziyar inte var en dålig man. I varje karls liv finns det ju hemligheter, det onämnbara; kärlek och sorg. På den tiden var jag bredd att göra vad som helst för att få honom stanna. För att inte lämna mamma ensam. Men han hade också svaga punkter och livet var inte så som han väntade sig. Han hade blivit kär i en änka som dessutom hade barn. Han var ju tvungen att stå till svars för någon, men för vem vet jag inte. Det som var solklart var att han hela tiden var kär: kär i min mamma.
”Den första kärleken, är den största, lite som en film”, brukade han säga.
Båda satte sig i soffan och flätade samman sina händer. Maziyar spelade gitarr. Han sjöng nasalt sånger från Fereidoon Forooghi . Han sjöng så sorgset och så vackert så man kunde tro att de båda var nära att brista i gråt.

Efter att Maziyar gick, pratade mamma ett par gånger med sin friare.
”Jag sa ju att jag inte åker utan dig. Han vill skicka en inbjudan till oss genom att skaffa förlovningsvisum åt oss. Han ska skaffa en advokat också”, sa hon till mig.
Ju längre tiden gick desto räddare blev jag, dock vet jag inte varför. Mamma hade lugnat ner sig, lugn som lugnet före stormen, tills det hände…


Morbror
Min morbrors ådror var blåa. När han fyllde sprutan från den heta skeden och stack i sin arm, blev även hans ögonvitor blåa. Han tittade på långt håll och jag såg ljuset från USA:s flagga framför mina ögon.
”Lyckan sticker ut ur landets flagga… som blinkar åt dig med blåljus…”, sa morbror.
Han hade vant sig vid den vanliga lyckan. Jag förstår nu att Lyckan finns när vi saknar den mest. Hans illusioner hade förvandlats till hans tro och övertygelse. Hans paroll var den olycksbådande katten.
”Går det inte att njuta och gotta dig här, här i landet. Gå på fest, dansa och vara glad?” sa han.
Han var verkligen kär i knark och tyckte om att prova alla sorter. Så fort han hörde att något nytt var inne i marknaden blev han så jädra lycklig.
”LSD, X och kokain. Detta tar bara jag och David Gilmoos! Känner du till honom? Det är en Pink Floyd-sångare”, brukade han säga till mig.
”Den här cook, det är cook från Colombia! En av världens bästa cook! Det är bara jag som kan ta det”, sa han en annan dag.
Hans vänner brukade säga att han liknade John Joseph. ”Nej, jag är Irans Kevin Cassner!”, brukade han själv säga.
Han hade rätt. Han var det. Dessutom mycket snyggare. Folk som har det bra tror att de förtjänar allt. De är självbelåtna, egenkära och malliga.
”Droger är farliga, tar med sig elände och misär… gör en avhängig och bunden”, brukade mamma säga.

Jag drömde om att gifta mig med morbror när jag blev stor.
”Nepp! Det går inte”, sa mamma.
”Varför?” frågade jag.
”Världen har regler och lagar, detta är också en av dessa miljontals lagar vilka är baserade på logik”, svarade hon.

Morbror och Shani brukade sitta och titta på skräckfilmer. Jag tittade på också. ”Rädsla är bra. Det ger en känsla som hjälper dig att komma ur tristessen. Du börjar tvivla på att livet är så enkelt och uniformt som du tror… det finns saker dolda bakom ridåer som vi inte ser”, brukade morbror säga.

Han talade om anden; en varelse vars namn är dubbelgångare. Den följer en överallt.
”Min dubbelgångare retar mig, slår mig, klöser mig”, sa han ibland och visade ärren.
”Jag är rädd!” sa jag medan jag höll för ögonen.
”Lilla åsna! Var inte rädd för någon varelse förutom den här tvåbenta varelsen! Var rädd för människorna! Lilla åsan! Vänta tills du blir stor, då ska du se konstiga saker med dina vackra ögon, så det växer svans och horn på dig av förvåning”, sa han.
”Hur kan det växa svans och horn på en människa?”, frågade jag då. En gång viskade han i örat på mig och svor att han hade svans.
”Vi kommer från Qajar familjen . Och vi har en sådär halvsvans”, svarade han mig.
”Jag då? Har jag också svans?” frågade jag.
Den enda gång han pratade om min far, var vid den här tiden.
”Kom ihåg, du tillhör en som inte hade någon äkthet eller påbrå”, svarade han.
”Har inte min mamma svans?”, frågade jag sedan.
”Ja, så är det, våra kvinnor hade inte svans, men männen hade! Och vi hade en speciell stol på gamla tider; en stol med bakhåll.”
”Snälla morbror, visa mig!” insisterade jag envist.
”Inte nu, sen! Det är inte bra, lilla barnet! Gå nu och lek!” sa han.

En dag frågade jag mamma om saken. Jag fick svar:
”Strunta i honom. Han pratar för mycket, har han struntpratat igen, gå inte närheten av honom!”

Det var mot slutet av kriget när han gjorde lumpen. En gång gjorde han självstympning. Han siktade mot sin tå och avfyrade ett skott på den. Jag visste inte om det, men mamma sa: ”Där kan han inte sluta med larv heller.”
Han skulle ställas inför militärdomstol, men mamma ordnade det för honom så att han slapp. ”Fy på dig! Ser du, för din skull måste jag be sådana konstiga typer”, sa hon.
Det var bestämt att flytta på honom till Teheran. Jag kommer bara ihåg att några dagar innan han skulle komma, lämnades hans lik.

Jag lyckades inte se hans svans när liket lämnades. Ändå kan jag säga, nu när han är död, att han hade starka drag av egoism och hade skapat världen med sina fantasier. Han ville ha allt han fick syn på. De var meddelanden från hans hjärna, inte det han såg eller hörde. Han såg bara det han ville se, och inget annat, inte mer, inte mindre. Han tänkte inte att världen kanske hade en annan form.
”Ingenting i världen har någon betydelse. Allt i denna värld är meningslöst. Till och med vår födelse och död. Man kommer ut i världen, växer, kämpar, lider, plågas, gråter, och sedan dör man och därefter igen? Är det inte meningslöst? Livet betyder rent elände… det finns bara vägar vars namn är Lyckan. Och detta bara för att människorna vill blir lurade. Tillika knäppa människor!” sa morbror.

Efter morbrors död drabbades mamma av några allvarliga psykiska kriser. Den ena värre än den andra. Jag visste att jag inte kunde trösta henne på något sätt. Ibland hade hon en kortlek i handen och spådde.
”Varför? Varför tillät jag honom att gå? Jag trodde om han gör lumpen blir han klok men hur bar han lidandet ensamt? Var är han nu tror du?” sa hon.

Varje kväll innan hon skulle lägga sig snyftade hon. Mitt i natten reste hon sig upp och satte sig. Hon hade svårt att andas. Hennes smärtsamma väsande vid varje andetag och hennes bleka ansikte vittnade om hennes risiga hälsa. Dagsljuset skrämde henne. Hennes ögon saknade glimten. Hon varken åt, eller pratade med någon i telefonen. Hon tyckte att hon inte klarade att ta hand om sig själv på egen hand, mig får vi glömma. Hon behövde en man.

För länge sedan innan Maziyar lämnade henne, hade jag suttit i hans knä och sagt: ” Farbror, min mamma tycker mycket om er.” Han skrattade och sa: ”Nej, din mamma tycker bara om sig själv! När du blir vuxen förstår du det. Hon gillar innan annan lika mycket som hon gillar sig själv.”
Det tog flera år tills jag kunde smälta Maziyars ord.


Moster Shani
Förutom jag, var det bara moster Shani som visste hur mamma mådde. Hon mådde inte särskilt bra själv heller. De satt ibland och rullade en cigarett. Först stirrade de upp i taket fram till morgonen. Därefter tittade de på varandra i timmar. Men de sa inte ett ord om morbror. De visste att ingen av dem kunde trösta den andra.
”Maziyar har lämnat Iran för alltid”, viskade Shani i smyg i mitt öra.

Shani besökte mig under en lång tid. Hon försökte se det positiva i livet. Ibland när hon var hos mamma och morbror visade hon mycket hjärtegodhet. Men efter mammas död förändrades allting. Hon kom sällan till oss. I början sjönk hon in i sig själv. Och självförtroendet sjönk som en sten.
”Jag gråter över mitt liv. Kolla på vems vägg jag skrev mitt minnesmärke, din knäppa morbror! När man inte har tur, har man ju inte! Vi har sett många sådana knäppa typer. De gjorde ingen som helst nytta…”, sa hon till sist, när hon bröt tystnaden.

På sista tiden pratade hon antingen väldigt sällan om min mamma eller inte alls. Ibland kom hon på eget bevåg och besökte mig en kort stund och gick. Och när hon kom, kom hon mest pliktskyldigt.
”Jag tror att det finns andra vägar till att lura sig själv. Jag har läst någonstans att människorna förändras inför vinden som om de vore gardiner”, sa hon.

Det var som om livet gjorde tvärtemot hennes vilja. Hon sa ofta att livet gjorde henne besviken.
”Mig har man kastat hårt ut i världen. Detta hårda liv! In i denna värld där allt man äger är tillfälligt… dessa människor, dessa kärlekar, till och med dessa lögner. Allt, allt i världen är tillfälligt”, sa hon.

Hennes hjärta var fullt av sorg. Sedan hade jag inte hört av henne på ett helt år. När hon kom tillbaka var hon helt annorlunda. Nu började jag förstå lite grand.
”Du kommer att växa, du behöver inte vara så väldigt nyfiken, du kommer att förstå allt själv…”, sa hon.
Det var som om hon även bad mig om hjälp. Hon hade trott att hon skulle bli morbrors fru och… men morbror gick bort och hon blev besviken. Hon började göra affärer, det gick inte så dåligt.
Shani hade en stark och stor käft. Den stack ut lite jämfört med hennes panna, men hon hade vackra ögon.
”Hon liknar Ramesh, den gamla sångerskan. Hennes ögon har dragningskraft!” brukade morbror säga, när han levde.

Senare när jag såg hennes foto på tidningens olyckshändelsesida, kände jag igen henne på hennes ögon, meddetsamma!

Det är nu många år sedan jag såg dem. Fortfarande vet jag inte vad min far kommer att tro. Alltid innan jag lägger mig tänker jag på dem; på moster Shani, vars lik väntade på att identifieras. På morbrors vissnade gräs i ett hörn av tomten, han som sa att han gillade Golden Dreams av Javād Ma'roufi . På mamma vars hårs väta jag fortfarande känner. Jag tänker också på Maziyar. Jag vet dock inte om han fortfarande tror att mamma är en av de vackraste kvinnorna i världen. Eller inte!
Helst vill inte tänka alls. Jag vill inte tänka på dem, men jag tänker så mycket så min skalle blir het som bilbromsbeläggningarna.



***


Skriven av: Rana soleimani

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren