Publicerat
Kategori: Novell

Man får det öde man förtjänar?

17.42 visade den stora klockan på stationen på när han rusade förbi. De stora metallvisarna var beviset på att tiden inte stannat och att jorden fortsatte sin bana runt jorden. Men hans värld hade upphört existera. Han brydde sig varken om regnet som öste ner i den kalla oktoberkvällen, eller de upprörda rop folk utstötte när han trängde sig förbi dem på perrongen. Tillslut kunde han ta sig ombord på tåget som skulle ta honom från Skövde till Göteborg. Andfådd och svettig och med det långa bruna håret fastklistrat i ansiktet av regnet, letade han upp sin kupé.


En sista blick i fickspegeln bekräftade att det blonda håret låg i perfekta lockar. De hårt sminkade ögonen granskade kritiskt ansiktet, och hon lade på ytterligare lite puder på en inbillad fläck. Med en smäll stängde hon ihop fickspegeln och lade ner den i den lilla blanka, svarta handväskan. Marietta log för sig själv. Att hon var 53 år syntes knappast. Möjligtvis avslöjade de lätta rynkorna kring munnen henne, men i övrigt var hon lika snygg som vilken 25-åring som helst. Hon medgav att hon hade hjälpt naturen på traven några gånger, men så länge man skötte det snyggt och diskret, kunde hon inte se något fel med det. Hon slätade till den blå figursydda kjolen, och drog med handen längs slaget på kavajen. Stil och perfektion var hennes motto, och det levde hon efter i varje del av sitt liv. Hon var en god kristen, och hade levt sitt liv utan synd. När hon stod vid pärleporten skulle i alla fall inte hon ha något att frukta. En blick på den lilla guldklockan visade att klockan var 17.43, och hon kände hur tåget sattes i rörelse. Precis i tid, det gillade hon, och dessutom hade hon kupén för sig själv. Marietta lutade sig tillbaka och förberedde sig på en lugn och stillsam resa till Göteborg när dörren plötsligt slogs upp.


Damen i kupén hade stirrat förskräckt på honom när han satte sig en av de tre platserna mittemot henne. Han kunde inte klandra henne. De trasiga jeansen och jackan var genomblöta och håret stod på ända. På en liten skylt på hans jacka stod: ”Daniel Svensson, lagerarbetare” och fickan pryddes med en stor logga från Volvo. Daniel tog sig en närmare titt på sin medpasagerare, mest för att få något annat att tänka på. Han hajade till. Som 20-åring i utkankten av samhället hade han sett många ytterligheter av människor, men damen framför honom fick honom ändå att lätt spärra upp ögonen. Hon var runt 60 skulle han gissa på, men det var svårt att se under det tjocka lagret smink. Hennes uppspärrade ögon, som inramades med en tjock svart kant runt fransarna, fick henne att se smått galen ut. Det starkt blonderade håret var så stajlat och stelt att hon hade kunnat centrifugeras utan att ett hårstrå hade hamnat snett. Benig som ett skelett var hon också, och den mörkt blå kavajen blottade en blek och ihopsjunken urringning. Det var något som inte stämde med huden, den stramade på ett sådant besynnerligt vis. En tung doft av sötsliskig parfym nådde hans näsborrar, och han rös när hennes långa kloliknande naglar kärleksfullt smekte fållen på den snäva kjolen. Någon gång för längesedan hade hon nog varit vacker, men nu gjorde hon honom lätt illamående. Han undrade i sitt stilla sinne om hon någonsin älskat eller om hon var lika hård som hon gav intryck av. Ett skrattande ansikte dök upp i hans huvud. Aldrig mer skulle han få höra skrattet och smeka hennes lena hud med sina fingrar… De hemska minnena kastade sig återigen över honom och han gömde ansiktet i händerna.


Marietta såg med avsmak på sin nyanlände medpassagerare. En uteliggare eller knarkare konstaterade hon. Det var så de såg ut, samhällets avskum. Nu satt han bara där och stirrade på sina knän. Hela hans uppenbarelse, från de mörka, slitna gympaskorna (säkert från Ullared) till hans stank (blöt hund, hon rynkade på näsan) gjorde henne förargad. Varför hade folk ingen stil?
Daniel stod inte ut! Han ville krypa ur skinnet, bli en fågel och flyga härifrån. Höll han på att bli galen? Skriken, gråten, och läkarens anklagande röst ekade i hans huvud. Ljudet stegrades i hans tankar tills det blev outhärdligt. Varför i helvete hade han varit så dum?! Daniel reste sig tvärt upp, oförmögen att sitta still en enda sekund till. Han visste inte varför han hade börjat den där kvällen, men när han väl började dricka kunde han inte sluta. Någongång då hade hon kommit hem. För tidigt. Andrea, med det vackra håret och de snälla ögonen. Han hade alltid sett henne som sin räddande ängel. Det var han och hon tills döden skulle skilja dem åt, det hade de alltid sagt. När hon kom hem hade hon börjat skrika och slå på honom, men besvikelsen i hennes röst gjorde mycket ondare än tusen och åter tusen slag. Han hade blivit arg i sitt berusade tillstånd och puttat henne ifrån sig. Det var ett underligt ljud när skallen träffade det hårda stengolvet, ett ljud han aldrig skulle glömma. Och nu var hon borta. Han vred sina händer och stirrade tomt ut på det mörka landskapet som åkte förbi där utanför. En plötslig trötthet kom över honom och han kände ett starkt behov av att förklara. Benen vek sig under honom och han satte sig ihopsjunken på sätet. Det enda han behövde nu var att få ur sig allt. Han sneglade på damen mittemot. Hon skulle kanske inte lyssna, men hon var den enda han kunde prata med. En liten sista strimma av hopp. Han tog ett djupt andetag.

Marietta hade blivit förskräckt när killen mittemot plötsligt hade rusat upp med ett galet ansiktsuttryck. Han hade stått upp en stund, förlorad i egna tankar, och sedan satt sig igen. Nu var hon säker på det, han var inte normal, antagligen var han efterbliven eller så var han hög på något. Hon drog sina väskor närmare sig och hoppades att han skulle sitta stilla och tyst resten av resan. Tydligen hade killen andra planer för helt plötsligt började han prata för sig själv. Det var något mummel om att han inte kunde hjälpa det, och han vär väl ingen ond människa… Hon fnyste högt.
”Vad tycker du då? Jag måste få veta, är jag ond?”
Marietta insåg med fasa att han pratade med henne. Hon gav honom en förintande blick innan hon svarade.
”Vad är det du har gjort?”
Egentligen villa hon inte sitta här och prata med denna människa som fick henne att må illae, men hon kunde inte svara på huruvida han var ond eller inte om hon inte fick höra hela historien. Hon var inte en sådan människa som dömde folk på förhand.

Daniel stirrade på sina händer, han ångrade att han hade börjat prata, men nu kunde han inte sluta och han berättade alltihop från början ännu en gång.
”Jag har gjort något hemskt…” avslutade han. ”Jag var inte vid mina sinnens fulla bruk, det var inte meningen, och nu är hon borta.. Vad ska jag göra? Jag ville aldrig att detta skulle hända, jag lovar att jag ska sluta dricka, bara jag får henne tillbaka...”
Allt det svarta han hade begravt djupt inom sig de senaste dagarna knöt ihop sig till en stor svart boll i halsen och hotade att kväva honom. Daniel kände hur tåget började sakta ner. Han lyfte på huvudet och mötte kvinnans blick. Aldrig någonsin hade han sett en sådan blick. Det var tom, men ändå så full av någonting han inte kunde sätta fingret på. När hon började tala insåg han vad det var i hennes ögon. Det var inget annat än starkt, äkta förakt. Efter en stund som kändes som flera timmar stannade tåget och ögonkontakten mellan dem bröts. Kvinnan slätade till sin kjol när hon reste sig upp och vände sig om i dörren. Hon sade med iskall stämma:
”Gud skapade jorden för att goda människor skulle få leva i frid på den. Varför ser du inte det uppenbara? Du hör inte hit.”

Marietta gick genom gången och tog ett djupt andetag när hon kommit ur ur det kvava tåget. Hon rös till, tänk vad som hade kunnat hända om hon inte hade haft sinnesnärvaro nog att ge honom ett gott råd. Han var farlig, så mycket visste hon nog, och hon övervägde ett tag att anmäla honom till polisen för trakasserier. Men en blick på den väntande taxibilen gjorde att hon övergav idén och gick med snabba steg mot bort mot den lilla gråa bilen. Hon hoppades att hon aldrig mer skulle se honom. När hon satte sig i den varma taxin bestämde hon sig för att glömma hela den obehagliga resan. ”Landvetter, tack.” Nu såg hon framåt, mot vita stränder och oändliga dagar i solen. Hon slöt ögnonen och log för sig själv medan hon betraktade den kalla höstkvällen där små vita snöflingor nu börjat dingla ner. Det var tur att hon var en god människa, tänkte Marietta för sig själv, för goda människor blir alltid belönade till slut. En sak hade hon lärt sig här i livet, utöver stil och perfektion, och det var att man får det öde man förtjänar.

Daniel kände en underlig frid. När tåget nästan var tomt började han röra sig mot utgången. Han kände inte kylan när han klev av, och märkte inte snön som började falla och som landade i hans hår. Hans fötter gick målmedvetet under bron in till Nordstan. Han sände en flyktig tanke till mannen med dragspelet i tunneln. Vanligtvis brukade han stanna och prata lite med dem. Han hade alltid tyckt att samtal med vardagliga kämpande människor gav mycket mer, än att samtala med människor som gjort storslagna äventyr. Dem hade han inte mycket till övers för. Daniel svängde runt hörnet och stötte nästan ihop med en stressad kvinna med två små barn skrikandes i en barnvagn. Han tog ingen notis om varken dem eller bingolottoförsäljaren som stod mitt i vägen utan gick vidare. En stor blå skylt visade att nu hade han kommit till Claes Olsson. De hade extrapris på skruvdragare. På ett plan kände sig Daniel fullkomligt lugn, och på ett annat rusade tankarna omkring. Som i en dimma gick han fram till kassörskan som log ett påklistrat leende mot honom. Han log tillbaka med hela ansiktet och frågade:
”Har ni ett tjockt, hållbart rep?”
Det hade de. Han avböjde vänligt men bestämt att köpa två skruvdragare till priset av en och gick med långsamma steg ut ur affären. Han såg allt som i slowmotion. Människorna, ungdomarna som satt längs väggarna, och sig själv speglandes i skyltfönstret. Tydligen log han. Livet kan vara underligt, tänkte han när han gick mot tåget, men en sak är säker. Man får det öde man förtjänar.

Skriven av: novemberflicka

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Mångatan

En ung tjej som inte vet vad hon ska göra med allt hon skriver

Mångatan

På andra plats denna veckan: Lars Jerrhag