Publicerat
Kategori: Novell

Man kallar det sjukdom

'00-01-15

Dagens matlista:

Frukost: en liten portion filmjölk med müsli
Skollunch: några ärtor och morotsstavar som Johanna la på min tallrik
Fika: En grov macka med avskrapat magert smör (35 %) och två skivor mager ost (10 %)
Middag: Tvingades äta ca 1½ dl ris och en halv vegetarisk schnitzel.

Jag har bestämt mig för att börja banta. Inte så fasligt hårt, men jag måste gå ner i vikt. Inte för att jag väger för mycket, för det gör jag ju inte, absolut inte.
Men varför kan jag inte längre äta vad om helst utan att gå upp ett gram - VARFÖR?
Plötsligt är jag inte smalast längre. Plötsligt finns det en jävla massa människor som är tunnare än jag!
Jag blir så FRUSTRERAD! Jag har alltid varit mager, eller mannekängslank, som jag föredrar att kalla det, och så, vipps, är jag inte det längre.
Plötsligt är jag normalviktig!
Usch, vad fånig jag är, men jag har alltid sett min kropp som min styrka, av någon anledning. Inte för att den var speciellt vacker. Med revbenen, som tydligt avtecknade sig under huden, och andra skelettdelar som stack ut lite här och var, såg jag i det närmaste ut som en anorektiker. Men ingen annan i min omgivning såg ut så. Jag blev speciell.
Jag vill bli den där magra tjejen igen. Jag vill vara uppseendeväckande smal!

För närvarande väger jag 56 kg, och längden ligger på ca 174 cm. Jag vet mycket väl att jag inte precis är någon sumo.
Jag antar att jag vill ha uppmärksamhet. I hela mitt liv har jag strävat efter att folk ska fokusera blicken på mig. BARA MIG! Nästan ingenting annat har spelat någon roll, har jag efter en tids reflekterande kommit fram till.
Kanske, och antagligen vill jag känna mig riktigt älskad. Men jag har inte brytt mig nämnvärt om omvärlden sett med kritiska ögon på mig. Det viktigaste, för mig, har nog ändå varit att bli sedd…'

Så det här var alltså precis i början – precis när hon börjat få för sig att hon inte dög som hon var.
Jag sitter i mitt rum, på golvet, mellan sängen och bokhyllan. Jag sitter där, som alltid när jag läser eller funderar över, vad jag anser är, viktiga saker.
Men den här gången läser jag ingen roman. Den är gången läser jag en dagbok.
Den är inte min. Jag vill helst inte ens kännas vid den, vill helst inte erkänna att den finns till. Lika lite som jag vill att den person som en gång skrev i den någonsin existerat.
Men hon blev ju så mager, tynade bort till oigenkännlighet. Måste ta reda på varför. Måste få veta hur hon tänkte, även om vi aldrig kom speciellt bra överens. Hon och jag.
Jag bläddrar några sidor. Hon höll verkligen sig själv i ett järngrepp, inte en ostskiva för mycket. Lika okänslig som en robot.
Jag blir faktiskt förvånad. Hur kan en människa hålla så hårt på någonting som är så självdestruktivt?
Tydligen skrev hon inte speciellt ofta. Det går veckor mellan datumen. Antagligen hade hon bara behov av att skriva de dagar då hon mådde dåligt, eller när hon bestämt sig för något. Som så många andra.


'00-02-18

Frukost: Ingenting
Skollunch: Tre glas vatten
Fika: En kopp åkerfräken te och lite yoghurt (0.2%)
Middag: En skål med linssoppa och en grov macka med smör (32%)

Någonting har hänt med min kropp. Jag kan ha plågat mig igenom en hel dag, i princip utan att ha stoppat i mig så mycket som en smula av någonting, för att sedan äta två äpplen till kvällen.
Det som händer är: 1. Jag går inte ner ett gram under hela dagen 2. Jag går UPP ett kg när jag tryckt i mig äpplena. Hur FAN kan jag gå upp ett helt kg av TVÅ äpplen?!
Vad ska jag göra? Måste träna mer. Måste dricka äppelcidervinäger. Måste göra allt för att få bra ämnesomsättning igen!
Klockan är väl omkring tre nu. Men jag är alldeles för stel, för spänd, för att kunna sova. Lyssnar på Michael Jackson och försöker tänka. Ingen hör musiken, hur högt jag än vrider upp volymen. Fördelen med att bo i källaren…
Mamma insåg igår att jag har gått ner, en hel del, i vikt. Det var inte alls meningen att hon skulle se det. Jag trodde att hon var alldeles för upptagen med sina egna problem för att se på mig. Tydligen underskattade jag henne.
Detta är inte alls bra. Hon hotar med att gömma vågen. Hon hotar med att sälja träningscykeln. Hon hotar hotar hotar. Alltid ska hon hota. Vi kan aldrig reda ut någonting genom en vanlig, muntlig konversation. Nej hon avbryter. Och hon hotar…

Vikt: 53.3 kg.'

Jag slås av hur mycket hon faktiskt visste om anorexi. Hur ofta hon satt i sin säng och läste lånade böcker om ätstörningar. Hur fascinerad hon var i ämnet.
Hon VISSTE allt som händer med kroppen om man bantar på fel sätt. Hon VISSTE vad som händer om man går alldeles för långt. Och ändå gick hon rätt in i det…
Jag har så svårt att förstå det. Jag förstår det bara inte.

Jag läser några sidor. Ser hur hon började räkna kalorier. Ser ser ser. Vill inte se. Vill inte läsa mer.
Hon var så intelligent. Men ändå så dum.
Hur kan man vara i så stort behov av uppmärksamhet?

Jag hoppar över ett antal sidor. Har glömt bort vad som hände. Har glömt det mesta.

'00-04-27

Vad händer? Jag mår så dåligt. Gråter hela tiden. Alla är bara arga. Alla ska bara klaga. Vad gör jag för fel?
Varför fortsätter jag banta? Det har gått för långt. Jag inser det ju själv. Så varför slutar jag inte? Självsvält har ändå bara nackdelar. Det FINNS inga fördelar.
Jag fortsätter för att det ger mig en trygghet. Jag är bra på något. Jag är förbannat bra på det jag gör. Inte en jävel är bättre än mig på att räkna kalorier. Vad folk än kläcker ur sig för skit så har jag i alla fall mitt projekt. De kan inte komma åt mig om jag håller fast vid det. Det är omöjligt. För de betyder ingenting för mig. De är bara oväsentliga statister i den storfilm där jag har huvudrollen.
Alla är emot mig. Verkligen alla. Och jag bara gråter. Det stör mig så kollosalt mycket. Jag som är så stark. Varför gråter jag?
Ingen är längre glad hemma. Hela familjen har liksom splittrats. Det är samma sak vareviga dag. Mamma slår disktrasan i bordet. HÅRT. Den liksom skriker. HON skriker. Den avgörande gnistan tänds inom mig och jag blir lika förbannad som hon. Det blir kallt krig. Pappa försöker sig på tama försök att lugna ner både henne och mig, vilket bara gör saken värre. Allt slutar nästan i slagsmål. Och mamma hotar…

Här sitter jag, i mitt rum, och lyssnar på alltför ”smöriga” låtar. De tynger ner mig till botten. Jag har aldrig gillat” smörpop”.
Ändå sitter jag här. Och lyssnar.

I början, när jag precis börjat försöka gå ner i vikt, brydde jag mig inte alls om kalorimängden i öl, sprit och vin. Jag tänkte över huvud taget inte på att det existerade några kalorier i alkohol.
Nu vet jag bättre. Och ändå drack jag förra natten. Jag drack. Drack drack drack. Sedan smet jag ut genom källardörren och sprang. Jag sprang, fastän jag var full.
Jag fick sån panik. Det finns bara två saker jag riktigt får panik av. Om jag tvingas äta eller dricka något olämpligt. Äta något över huvud taget. Och döden.'

Vad skönt det är egentligen. Skönt att sitta här och minnas. Äntligen minnas.
Egentligen hände ju ingenting. Hon blev frisk. Hon dog inte. Ingenting hände. Men hon bär fortfarande sår. JAG bär fortfarande sår.
Vi har ingenting med varandra att göra. Och ändå delar vi samma djupa, blodiga sår. Sår som antagligen aldrig riktigt kommer läka ihop, men som man ändå kan lära sig handtera. Sår som man kan leva med, om man behandlar dem på rätt sätt.
Ingenting har vi gemensamt. Men av någon jävulsk anledning är vi ändå sammanbundna. Hon och jag.
Jag är så arg på henne. Hon har gjort mig så ont. Hon har gjort mig så förbannad. Har tänt den glöd inom mig som jag trodde försvunnit för länge sedan.
Att svälta sig själv. Sluta äta. Förstöra sig själv. Det klingar inte rent. Men jag förstår. Jag vill inte förstå. Men jag förstår.
För den flicka jag hatar. Den flicka jag inte vill kännas vid. Den flicka som inte kunde handtera sina problem, är i grund och botten samma flicka som delar min kropp. Samma flicka som delar mitt blod.
Men vi lämnade varandra för flera år sedan. Vi har ingen kontakt. Vi har aldrig gjort upp med varandra. Hon och jag.

Skriven av: Victoria

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att få utlopp för min kreativitet är förutsättning för att mitt liv ska fungera på ett normalt plan. Det är som en bubbla som växer sig allt starkare och till slut blir ett brinnande klot i både…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan