Publicerat
Kategori: Novell

Månen i min ficka

Månen I min ficka.
Upptäckten av Snölandet.
1.
Den här händelsen bygger på en verklig berättelse.
Jag som skriver berättelsen är bara en granne till personen som boken handlar om. Från början var vi faktiskt inte så nära Page4 Of 118 vänner, men ju mer tiden gick blev vi allt bättre vänner. Detta är jag väldigt tacksam över idag, annars hade jag inte haft denna berättelse till dig, kära läsare. Det jag skriver om, har du säkert sett eller läst om i tidningarna, men jag vet vad vad tidningarna inte vet, och snart gör du också det!
Nåväl, jag får nog börja med att presentera min granne Ron.
Ron Noemet var då en tioårig pojke (precis som jag var då) och skulle kunnat vara vilken pojke som helst vid ett första
intryck, om man inte visste bättre såklart. Han var egentligen inte utmärkande på något sätt förutom att han
var den enda pojken i sin skola som ursprungligen kom från
Page5 Of 118 Duluth i Minnesota, en liten liten stad i norra USA med många svenskättlingar. Han hade sedan han kunde minnas bott I sin nya stad Göteborg i Sverige. Ron såg ut som vilken svensk eller amerikansk tioåring
som helst. Han var lagom lång för sin ålder, smal och hade kort brunt hår som ofta var lite rufsigt och okammat.
Rons pappa Steve, bodde kvar i USA och hade egentligen inte en speciellt bra eller nära relation med vare sig Ron eller Rons
mamma Alexandra. Han brukade aldrig ringa, och skickade aldrig
några vykort eller brev till Ron, inte ens på julen eller på
hans födelsedagar. Jag minns att mina föräldrar tyckte att detta
var väldigt märkligt.
Ron hade i alla fall lärt sig att leva med detta, och jag tror
faktiskt inte att han brydde sig så mycket om det.
Ibland, bara ibland såg jag hur det gjorde ont i honom när han såg sina klasskamraters pappor komma till skolan för kvartsamtal eller titta på sönernas fotbollsmatcher.
Rons mamma Alexandra var däremot en riktigt bra mamma och vacker måste jag säga. Hon var inte smal men inte kraftig heller. Hon hade brun hår med ljusa slingor. Hon var och är faktiskt riktigt läcker!
Jag minns att hon gjorde sitt bästa för att Ron inte skulle
sakna sin pappa allt för mycket. Hon kunde gå ut med Ron på
gräsmattan och spela fotboll med honom. Hon kunde sitta och
spela dataspel eller playstation med Ron närhelst han ville.
Visst var detta kul tänkte Ron, men ibland kändes det väldigt konstigt när hans klass och skolkamrater gick förbi gräsmattn och Ron stod och spelade fotboll med sin mamma.
Ron avskydde deras flin när de hånlog mot honom för att han stod Page6 Of 118 och spelade fotboll med sin mamma, medan de istället hade sin pappa att spela med. De brukade suga på tummen som för att säga att Ron var ett litet barn som kastade boll med sin mamma på gården.
Nu när jag tänker efter hade Ron faktiskt inte några vänner
alls, förutom mig ibland då och den där tjejen, vad hette hon nu? Ah, jag kommer till det senare. Jag minns att hon glömde sin ryggsäck här när hon och Ron gömde sig hos oss. Okej, okej nu får jag inte avslöja för mycket.
Poängen är i alla fall att han faktiskt inte hade en enda
riktigt nära vän. Han hade ju iförsig mig som var något av en vän. I början tyckte faktiskt Ron att jag var rätt så tråkig, på grund av mitt brinnande fotbollsintresse.
(Att han tyckte så om mig, berättade han bara för några månader
sedan faktiskt)
Han var så trött på att jag bara pratade fotboll när vi lekte ute på gården, och mina föräldrar..usch..de var ännu värre än mig tyckte han tydligen. Det kan jag däremot hålla med om. Så fort de såg Ron i trappuppgången tvingade de in Ron i vår lägenhet och tvingade i honom en massa turkisk mat. Visst, han älskade det, speciellt kebaben! Jag minns att jag skrattade när han försökte proppa i sig all kebab, dolma och bakelser som min mamma hade lagat och inte fick plats med läsken sen, eftersom han var proppmätt. Han såg nästan sjuk ut. Vår familj är muslimer, och det var inte något som verkade störa
Page7 Of 118
Ron och hans familj. Minns till och med att Rons morfar och min
pappa kunde sitta sent in på natten och hitta nästan identiska
verser ur muslimernas heliga bok koranen och den kristna,
bibeln.
Okej, jag ska inte prata så mycket mer om mig.
Rons favoritperson var hans morfar Gunnar. En gammal man med
vitt hår, rynkor och som var lite tjock av sig, en typisk morfar
med andra ord. Han var oftast klädd med gråa byxor, vit skjorta
med bruna hängslor på.
Jag minns morfar Gunnar som igår faktiskt, en mysig gammal man
som alltid hade massa intressanta historier att berätta.
Jag minns bland annat när han visade mig några gamla tavlor från
1400-talet, där konstnärerna hade målat vad som såg ut att vara
UFO´n, alltså flygande tefat. Om man nu tror på sånt. Ärligt
tycker du inte att det är konstigt att folk uppmärksammat
flygande tefat eller så kallade UFO´n för flera hundra år sedan,
och idag säger vi att det bara är ett påhitt. Om du inte tror på
mig får du gärna söka på internet. Du lär bli överraskad!
Morfar Gunnar var inte en typisk morfar som satt och matade
duvor eller som tjatade och gnällde på allt och alla. Nej, det
är nog min morfar som är så faktiskt. Morfar Gunnar däremot,
brukade däremot gnälla på Rons mamma när hon gnällde på Ron. Han
tyckte heller inte om när hon blev arg på Ron.
- Pojkar är pojkar, , låt honom vara älskling brukade han säga.
Min Ron är speciell, han är min vagabond!
Rons mor brukade alltid skaka på huvudet och mumla - vagabond,
vad pratar du om människa, och då brukade Rons morfar vända sig
mot Ron och blinka med ena ögat, och mima: - vagabond!
Det betyder tydligen ”vandraren” har jag förstått nu på senare
tid.
Page8 Of 118
Morfar Gunnar hade egentligen bara ett intresse som höll honom
sysselsatt eller som han brukade göra när han inte åt eller sov
som alla andra. Han brukade stå vid fönstret i hans sovrum, och
ända in på den långa natten titta på stjärnorna med det enorma
teleskopet han hade haft ända sedan Ron kunde minnas sin morfar.
En gång hade Ron frågat sin morfar, vad det var han hela tiden
tittade på, och hans morfar hade utan att röra sitt öga från
teleskopet svarat,,Vårt hem, med en viskande röst! Men du är ju
hemma hade Ron sagt. Morfar vände sig om och log, gick fram till
Ron och rufsade till Rons hår och log lite till. Lyssna inte på
mig, Ron, jag är en gammal tok.
2.
Page9 Of 118
Morfar Gunnar hade alltid flyttat med sin dotter, Rons mamma.
Om detta berodde på att Rons mamma själv önskat detta eller om
det var morfar Gunnars egen vilja visste inte Ron. Även om det
inte alltid bott i samma hus eller lägenhet, hade det ändå bara
varit något hus eller något kvarter därifrån som de bodde ifrån
varandra.
Detta var inget som besvärade Rons mamma eller Ron för den delen
heller. Tvärtom, Morfar Gunnar var det enda Ron hade som ens
kändes som en pappa till honom, och förmodligen världens bästa
pappa isåfall.
Rons morfar hade ofta försökt få sin dotter Alexandra
intresserad av att titta på stjärnorna och månen med det
guldfärgade teleskopet som fanns i hans sovrum. Rons mamma hade
aldrig visat något intresse för detta, och ofta försökte hon
tysta ner sin pappa genom att lova att hon någon gång skulle
sitta och titta med honom. Nu i efterhand vet jag att det aldrig
skulle ske.
Ibland kunde Rons mamma till och med bli irriterad över att
morfar Gunnar kunde låsa dörren till sitt sovrum för att titta
på stjärnorna hela natten utan att äta eller sova. Det enda man
hörde var mummel och en massa prasslande. Rons mamma brukade gå
förbi dörren, lyssna lite utan att höra vad som sades där inne
men gick sedan vidare utan att fundera mer på den saken.
Alexandra tyckte att morfar Gunnar var alldeles för gammal för
att sitta och titta på stjärnorna, och att han istället borde gå
ut och lära känna andra människor som var i hans egen ålder.
Givetvis menade hon inget illa med detta, utan ville att hennes
far skulle skaffa lite vänner eftersom Rons mormor dött något år
innan Ron föddes på grund av ett hjärtfel.
Page10 Of 118
Luna hette hon om jag minns rätt, ett fint namn som betyder måne
på spanska eller franska har jag för mig. Ron hade hört många
historier om hur hon var och vad hon brukade säga.
En natt när Ron sov, hade han vaknat av att morfar Gunnar väckte
honom försiktigt med ett finger på sina läppar som för att säga
att Ron inte fick väsnas eller väcka sin mamma.
- följ med här, viskade han, och lyste med en svart liten
ficklampa mot hallen, och förde försiktigt Ron med sig till sitt
rum. Den här gången hade morfar Gunnar monterat en röd liten
kula på teleskopets titthål. Han förde Ron mot teleskopet, och
viskade; - titta.
Ron lutade sig fram, böjde lite på sitt huvud och sänkte
samtidigt ned teleskopet för att komma på rätt höjd.
Ron försökte lossa på den röda kulan som satt i vägen för
titthålet, men morfar Gunnar hindrade honom. - Nej, du ska titta
genom den. - Men,,, sade Ron, samtidigt som han gnuggade ögonen.
Inga men, avbröt hans morfar honom.
Ron tittade på teleskopet och på den röda kulan som satt där i
vägen, och böjde huvudet för att titta in i hålet. Ron såg bara
röda kristallfärger. Han skruvade lite på kristallkulan som
nästan satt som om det var en del av teleskopets
originalutrustning, och plötsligt började det bli lite ljusare i
teleskopets titthål. Han lokaliserade månen som nu syntes som en
halvmåne, och vände och vred på teleskopet för att få en bra
bild av månen.
Wow, sade Ron, för att göra sin morfar glad över hans hobby.
- jag kan se formerna av hela månen, trots att det bara är en
halvmåne egentligen. Därefter började Ron röra sig ifrån
teleskopet och mot sitt rum.
Page11 Of 118
- Vänta lite nu, viskade morfar Gunnar. Titta igen Ron.
Ron suckade, och släpade på sina fötter som i ett tydligt tecken
på att han var uttråkad och trött. Han tittade in i hålet igen,
och kände sin morfars hand snudda vid hans panna. Ron hörde ett
snurrande på den röda kulan, och plötsligt..blinkade det till i
titthålet, ett starkt ljusken. Ron väjde undan sitt huvud som
för att skydda sig mot något.
- Vad gjorde du morfar? Lyste du med ficklampan på andra sidan
teleskopet? Frågade Ron överraskat.
Morfar Gunnar skakade på huvudet och pekade på sängen, som stod
på andra sidan rummet där ficklampan låg och lyste. Det var inte
morfar som lyste, tänkte Ron. Ficklampan låg ju på sängen!
Ron tittade in i titthålet igen, och såg återigen den
halvformade månen och dess runda mörka konturer. Han tittade en
stund till och plötsligt såg han en vit prick röra sig vid
månens yta, och blinka till med röda ljussken. Ron snubblade så
att hela teleskopet vreds ett halvt varv, och han tappade nästan
balansen. Han tittade mot sin morfar,och ut genom fönstret, och
tillbaka på sin morfar. Morfar Gunnar log och nickade.
- Vad var det för något, frågade Ron ivrigt. Morfar Gunnar log
och monterade samtidigt loss den röda kulan från teleskopet och
satte den i en äggformad guldfordral som förmodligen var gjord
just för den röda kulan.
- Allt i sinom tid min kära Ron, svarade morfar. Vi tar det här
steg för steg, men nu kanske du förstår vad jag brukar göra här
på kvällarna.
Det blev några sömnlösa timmar för Ron. Vad var det han såg?
Page12 Of 118
Men det måste ju ha varit som så att morfar gjorde någonting med
någon lampa, eller så var det kanske en bil på andra sidan vägen
som blinkade, tänkte Ron. Jo, så måste det ha varit tänkte Ron,
för vad annars kunde det vara? Frågorna var många, alldeles för
många för att kunna hålla sig vaken.
Ron sov gott den natten, konstigt nog väldigt gott faktiskt.
Page13 Of 118
3.
Det hade gått några veckor och hemma var allting som vanligt.
Den enda skillnaden var att vintern nu hade kommit och utan
vänner och någon att umgås med hade Ron allt mer börjat
intressera sig för dataspel. Rons mamma brydde sig inte så
mycket om detta, eftersom hon själv var rätt upptagen med jobb
och allt det praktiska som skulle fixas hemma, såsom tvätt, laga
mat och städa.
Rons morfar däremot hade försökt få Ron till att läsa de där
rymdböckerna han hade köpt förra julen, men det var inget som
Ron tyckte var intressant. Ron hade vid ett flertal tillfällen
frågat sin morfar om vad det var han såg den kvällen i
teleskopet och morfar Gunnar hade svarat med att Ron kanske
hittar svaren i rymdböckerna. Detta var bara ett sätt för morfar
att få mig att läsa om rymden och bli intresserad av det han är
intresserad av, hade Ron tänkt och öppnade inte böckerna en enda
gång.
Den här kvällen snöade det mycket ute, det var vackert men
otroligt kallt. Rons morfar hade precis kommit in för dörren då
han brukar ta väldigt långa promenader när det var snö ute.
Ibland kunde han vara ute på vintrarna från morgon till kväll då
det var läggdags för alla andra.
Rons morfar borstade av sig snön i hallen, och hejjade högt på
alla som var hemma. Den här kvällen var bara Ron hemma, och Ron
satt som vanligt framför datorn och hejade knappt tillbaka. Rons
mamma hade sedan några veckor tillbaka lärt känna en ny man på
jobbet och pratade flitigt på telefon med honom. Den här kvällen
hade hon sagt att hon kanske skulle komma hem sent eller sover
över hos sin arbetskamrat.
Page14 Of 118
Ron ville inte ens veta vad detta innebar, och förmodligen inte
morfar Gunnar heller.
Morfar Gunnar gick in i Rons rum, klappade honom över huvudet
och frågade ifall han var hungrig. Ron ryckte lite på axlarna
utan att röra sina ögon från dataskärmen. Han hade precis gått
upp en grad i spelet World of Warcraft. - Är du hungrig, tänkte
vi kunde äta lite fattiga riddare ikväll?
- Jag spelar!, svarade Ron lite bryskt tillbaka, men ångrade sig
snabbt inombords.
Morfar Gunnar började gå mot köket, och Ron hörde hur kastruller
och stekpannor rörde sig ut och in från skåpet.
- Kommer mamma ikväll, frågade morfar Gunnar högt. Nej, tror
inte det svarade Ron minst lika högt tillbaka.
Bra, skrek morfar Gunnar, då kan vi vara lite ensamma idag! Bara
vi grabbarna!
Ron skakade på huvudet åt morfar Gunnars försök att försöka låta
tuff eller som om de var jämnåriga kompisar på riktigt.
En timme hade gått ungefär och morfar Gunnar ropade in Ron.
Vid bordet hade morfar Gunnar försökt få Ron att prata, men Ron
ville bara äta upp sin mat snabbt för att kunna sätta sig och
spela world of warcraft så fort som möjligt.
Morfar Gunnar blev allt mer irriterad över att Ron var så fäst
vid dataspel och att Ron hade en dålig vana av att titta på TV
hela tiden.
Page15 Of 118
- Ron, sade morfar Gunnar försiktigt. Jag vill att du sitter och
pratar med mig en liten stund. Vi var ju så bra vänner innan,
vad har hänt? Är det något som besvärar dig min son? Ron tittade
upp på sin morfar och skrek: Jag är inte din son, och jag hatar
när du tjatar på mig hela tiden. Låt mig bara vara! Ron reste
sig upp och sprang in sitt rum, men glömde stänga dörren.
Han såg sin morfars ansikte framför sig, och hur chockad hans
morfar nyss blivit, och tanken besvärade Ron. Han var ju inte
arg på sin morfar egentligen, han var ju bara trött på att han
tjatade på honom hela tiden om saker som Ron inte ville göra.
Varför kunde han inte bara få sitta framför sin dator eller
framför TV´n ostört!
Ron hörde sin morfars tunga steg med hans rödbrun rutiga tofflor
släpandes mot parkettgolvet i hallen. Jaha, nu var morfar på väg
för att sätta sig i sängen bredvid Ron och för att ställa tusen
frågor om varför Ron blivit arg, och om det var något som störde
Ron. Oh nej, tänkte Ron. Inte nu igen. Men plötsligt hörde Ron
ett skramlande mot väggen, och ett stort duns i golvet. Bordet
och spegeln i hallen föll mot marken. Ron blev rädd och såg en
skymt av morfar Gunnar ben.
- Morfar, vad hände? Frågade Ron. Men han fick inget svar…
- Morfar? Sade Ron för sig själv samtidigt som han reste sig
från sin stol och gick ut i hallen.
Han låg där, helt stilla med blod rinnandes för pannan. Rons
Page16 Of 118
knän började darra, och det började svartna för hans ögon av
chocken. Det kändes som om han svävade utanför sin kropp och
tittade på allt som hände från någon annans ögon. Allting kändes
plötsligt så overkligt!
Morfar! Skrek Ron. Morfar Gunnar rörde sig inte. Ron tog tag i
hans huvud och försökte lyfta det men det var så tungt.
Han tog upp mobiltelefonen som nu låg på golvet, och ringde 112
och ambulansen.
4.
Det hade gått två dagar i sjukhuset, och morfar Gunnar hade ännu
inte öppnat ögonen i sängen han låg i. Han omgavs av tre olika
datorer med sladdar och slangar kopplade till hans livlösa kropp.
Rons mamma hade kommit och gått flera gånger, men hon hade ju
även ett jobb att sköta. Ron däremot, hade fått ledigt från
skolan, och sköterskorna hade gett honom en extra säng och en TV
för att kunna hålla sin morfar sällskap.
Allting kändes fortfarande så overkligt. Hur kunde morfar som
alltid varit så pigg och glad nu ligga här utan att kunna öppna
ögonen. Han var ju inte sjuk, för det hade ju Ron märkt tänkte
han. Ron smekte sin morfars stora hand när han låg där, och
hoppades att handen skulle röra på sig, men ingenting hände.
I Rons huvud var det bara en sak som rörde sig, och det var
tanken att allt som nu hänt, var hans fel. Men det hade läkaren
försäkrat Ron om att så inte var fallet. Rons morfar hade ett
mycket dåligt hjärta och han hade förmodligen ramlat ihop även
om han hade suttit och läst en tidning.
Rymdböcker menar du, tänkte Ron för sig själv, och log när han
tittade på sin morfar. Varför hade inte Ron gjort som hans
morfar så gärna ville att han skulle göra. Sitta och titta på
Page17 Of 118
stjärnorna och månen, eller läsa de böcker som Rons morfar hade
köpt? Det var ju inte svårt, det kunde jag väl ha gjort, det är
ju för fan till och med intressant! tänkte Ron för sig själv och
fick tårar i ögonen. Varför spenderade jag inte mer tid med dig
morfar?
Tankarna, och ångesten över att morfar låg där livlös gjorde att
Ron inte druckit eller ätit någonting på hela dagen.
Det hade blivit kväll, och Ron lade sig i sängen bredvid och
lade sig på sin högersida och bläddrade lite i sina rymdböcker
han hade fått av sin morfar. Han lade han sig på sin höger sida
för att kunna titta på sin morfar tills han somnade, det kändes
tryggt på något sätt.
Samma natt vaknade Ron upp av att en plastkopp från bordet som
stod placerad mellan han och sin morfars säng ramlat ner på
golvet.
Ron öppnade hastigt ögonen och tittade runt efter sköterskorna,
men dörren till hallen var stängd och det var mörkt i hela
rummet. Det var knäpptyst. Dataskärmarna var de enda som hördes
och samtidigt lyste upp rummet en aning.
Ron klev ur sängen och böjde sig ner för att ta upp plastkoppen,
och då kände han en stor och varm hand på sitt huvud. Han ryckte
till och tittade upp, men såg ingenting. Hade han inbillat sig?
Han tittade på sin morfar som låg där i mörkret med stängda ögon
och två slangar inkopplade i näsan. Det enda som hördes var
maskinen som på något sätt var kopplad till morfar Gunnars kropp.
Något rörde sig bakom honom. Ron hoppade till men landade på sin
bak, då en stol precis skjutits till under honom. Ron satt
paralyserad, oförmögen att röra på sig av chocken. Ron hörde ett
klick ljud och plötsligt tändes lampan ovanför morfar Gunnars
Page18 Of 118
huvud. Morfar Gunnars ögon var fortfarande stängda.
Stolen med Ron på flyttades närmare morfars säng av sig själv.
Vad var det som hände? Ron var fortfarande alldeles för chockad
för att förstå något eller ens tänka något.
-Ron, hör du mig min son? Hördes en röst. Det var morfars röst,
tänkte Ron. Morfar! Utbrast Ron, och hörde snabbt ett schhh,
återigen var det morfars röst. Morfar, viskade Ron. Är det du?
Morfar Gunnar låg fortfarande stilla med både ögon och mun
stängd. Han såg precis likadan ut som han gjorde innan Ron
somnade.
Bli inte rädd Ron, men det du hör nu kan ingen annan höra. Jag
talar från mina tankar till dig, fortsatte han. Va? Va? Vad fan
pratar du om, tänkte Ron för sig själv. Svär inte, avbröt hans
morfar honom med omedelbart.
Ron ryste, men samlade ihop sig själv. Morfar, sade han. Hur kan
du prata med mig när du inte är vaken?
Det kommer att ta lång tid att förklara min kära Ron, svarade
han fortfarande med en ekande röst inuti Rons huvud. Morfar
Gunnar rörde fortfarande inte en min.
Nyp dig själv på kinden och armen, fortsatte morfar Gunnar. Va?
Frågade Ron. Gör det Ron, så att du förstår att du inte drömmer.
Ron gjorde som han blev tillsagd, men han vaknade inte upp.
Detta var ingen dröm, han kände smärtan i kinden.
Nu vill jag att du bara lyssnar Ron, okej?
Ron nickade.
Hörde du vad jag sa pojk? Frågade morfar Gunnar igen. Jag
nickade ju sa Ron. Min kära Ron, jag kan bara höra dig och dina
tankar som det är nu, jag kan alltså inte se något.
Page19 Of 118
-Först och främst ska du inte anklaga dig själv för det som hänt
mig. Detta är helt självförvållat Ron. Jag får skylla mig själv.
Dåligt hjärta säger Läkarna, och de säger även att det finns
hopp för mig. Men jag kan ju som du märker läsa tankar, så jag
vet att jag snart kommer att gå bort min kära Ron, jag har hört
läkarnas innersta tankar gällande möjligheten att jag ska
överleva, och den är inte stor.
Ron fortsatte lyssna. Han var alldeles för överrumplad och
chockad av sin morfars förmåga att kunna kommunicera med hjälp
av bara tanken.
Därför är det väldigt viktigt att du gör precis som du blir
tillsagd. Jag vill att du ringer din mamma och ber henne hämta
dig nu.
Men, jag vill stanna hos dig, tänkte Ron. Jag vet, avbröt hans
morfar honom. Men detta är viktigt, Ron! Lyssna!
Jag vill att du ringer henne och ber henne hämta dig nu. När du
väl är hemma så vill jag att du tar mitt teleskop och lägger den
i ditt rum under din säng så att den under inga omständigheter
försvinner från oss. Därefter vill jag att du i min understa
byrålåda, hämtar en liten sak som jag gärna vill ha hit. Den är
äggformad och har en guldaktig yta med en sak i.
Ron tänkte direkt på den lilla lådan eller vad det nu var som
morfar Gunnar satt den röda kristallkulan i den där kvällen när
Ron sett något konstigt när han tittat i sin morfars teleskop.
Ja, just den vill jag att du hämtar Ron!
Gå, gå nu min son!
Ron hade ringt sin mamma, och hon hade hämtat honom efter en
halvtimme. Ron var nu hemma och hade gjort precis som han blivit
tillsagd.
Han försökte samma natt att få sin mamma att köra tillbaka honom
Page20 Of 118
till sjukhuset men utan framgång. Du får vänta tills imorgon när
jag ska till jobbet, då lämnar jag av dig på sjukhuset, hade hon
sagt.
Trots många invändningar och skrikande fick Ron inte igenom sin
vilja den natten.
5.
Dagen efter
Stäng dörren Ron, hördes morfar Gunnars röst.
Ron var nästan andfådd av att ha sprungit upp för trapporna på
sjukhuset. Nu var han i rummet igen. Morfar Gunnar låg
fortfarande stilla med både mun och ögon stängda. Stackars
morfar tänkte Ron för sig själv.
Det är inte synd om mig Ron, svarade morfar Gunnars röst. Jag är
gammal och detta är en naturlig del av det mänskliga livet, så
låt oss inte prata om detta igen.
Ron, tog du med det jag sa? Ja, svarade Ron.
Jag vill att du plockar fram den nu Ron. Stäng dörren först så
att ingen ser den. Ron gjorde som han blev tillsagd.
Ron satte sig på stolen och plockade fram den röda kristallkulan
ur det guldformade fodralet.
Det du håller i din hand min kära Ron, är en dörr till en annan
plats. Ron rynkade på pannan, och förstod ingenting. Vaddå dörr
till en annan plats? Det var ju en kristallboll eller kula, inte
en dörr.
Men det är det min kära Ron. Denna tar dig till Snölandet som vi
Page21 Of 118
kallar det.
Ron förstod inget. Men höll ändå tyst i hopp om att han snart
skulle börja förstå något av det hans morfar sa.
Det är en bättre plats, och det är där vi ursprungligen kommer
ifrån Ron. Jag har försökt att få dig intresserad av vår plats i
tidig ålder, men du har inte visat något intresse för detta,
inte heller har din mor visat något intresse för det. Därför har
jag alltid flyttat efter er, för vår ätts överlevnad. För att
vår hemlighet inte ska dö med mig.
En sköldpadda är inte komplett om den inte har sitt skal Ron.
Snölandet är ditt sanna jag. Det är där du kommer bli den
fullständige Ron. Sköldpaddan med ett nytt skinande skal.
Jag förstår att du inte har en aning om vad jag pratar om, men
det är okej Ron. Du får utforska detta själv, och du måste lova
mig att göra detta! Hans röst försvann en kort stund, men kom
tillbaka igen.
Jag känner att jag inte har så mycket tid kvar Ron, så jag ska
berätta hur du tar dig till denna plats.
- Morfar, ska jag kalla in läkarna? Ron var orolig.
-Schhhh, tyst Ron. Bara lyssna på mig nu svarade morfar.
Lyssnar du ordentligt Ron, för inget annat spelar någon roll
just nu?
Ron nickade, och kom på att morfar Gunnar inte kunde se om han
nickade. Ja, sa han inombords. - Bra, svarade morfar Gunnar.
Vid nästa fullmåne som är om 2 veckor, om mitt minne inte sviker
mig, måste du ta fram mitt teleskop där hemma, montera ihop den
Page22 Of 118
så pass bra att du åtminstone kan titta genom den och rikta den
mot månen.
När du får månen i sikte skruvar du därefter på den röda
kristallkulan som du håller i din hand. Kristallkulan som du
håller i din hand är en Nazaar, en nyckel och en
teleporteringsknapp till och från vår värld och Snölandet. Den
tar dig dit Ron, och det är inte många människor som äger en
Nazaar, så var försiktig. Tappa inte bort den!
När du därefter skruvat fast Nazaaren på teleskopet ska du vänta
tills du ser samma blinkande ljus som du såg den gången du
tittade i teleskopet och blev rädd.
Ron tänkte tillbaka och mindes det klart och tydligt. När du ser
blinkandet ska du lossa på kristallkulan, hålla den i din hand
och ställa dig framför teleskopet, och resten sköter sig självt.
Och en sista sak Ron. När du väl kommer fram till Snölandets
grind kommer portväktaren att be dig om ditt snöländska namn.
- mitt namn i Snölandet, mumlade Ron för sig själv. Ja, ditt
namn i Snölandet svarade morfar Gunnar. Jag får enligt reglerna
inte berätta det för dig, men du kommer att komma i insikt med
ditt riktiga namn när du väl står där Ron, det är jag övertygad
om. Glöm bara inte att ditt namn valdes i USA och på engelska.
Grindväktaren kommer därefter att be dig att välja en gåva.
Detta är en gåva som du kommer att bära med dig hela livet Ron,
så välj med omsorg, och tänk igenom det ordentligt.
Morfar, jag förstår ingenting. Vad menar du med allt detta? Vad
är snölandet för något? vad ska hända när jag ställer mig
framför teleskopet? Vad menar du med en gåva?
Ron hade så mycket frågor, men visste inte hur han skulle
formulera sig eftersom allting lät som en fantasi.
Page23 Of 118
- morfar? Sade Ron nu lite högre, och började nu skaka på hans
arm för att få någon kontakt med morfar Gunnar. Men inget svar.
Ron hörde ett starkt pip i en av maskinerna, och några sekunder
senare sprang två läkare och en sköterska in i rummet och
flyttade undan Ron. Ron stod och tittade på när läkarna försökte
rädda livet på honom med hjälp av några maskiner som de höll i
händerna. Sköterskan tog ut Ron och kramade om honom. Ron sprang
snabbt in mellan sköterskan och fram till sin morfar som låg där
mellan de två läkarna. Ron stannade först upp och tittade på sin
morfar, en sista gång, det visste han, och drog snabbt ut sin
hand på stolen som Ron suttit på några ögonblick tidigare och
tog den röde kristallkulan i sin hand, och sprang ut gråtandes.
6.
Två veckor efter
På det vita vardagsrumsbordet låg bilder av morfar Gunnar i en
liten hög, och på soffan satt Ron tillsammans med sin mamma och
båda höll om varandra hårt. Iklädda sina finkläder hade de
nyligen hjälpts åt att diska undan allt efter likvakan som de
haft under kvällen.
Min familj hade hjälpt till med det mesta, och näst intill gjort
allting då Rons mamma var allt för upptagen med att gråta och
sörja efter sin far.
Jag minns att det var lite problematiskt när vår familj skulle
sköta om likvakan då vi är muslimer och inte hade någon
erfarenhet av kristna begravningsceremonier eller likvakor.
Men det löste sig rätt så bra ändå tyckte Rons mamma och var
väldigt tacksam att vi hjälpte till.
Det hade som sagt gått två veckor sedan morfar Gunnar hade gått
bort, och Ron hade inte satt igång datorn en enda gång. Ron hade
Page24 Of 118
fått ledigt från skolan i två veckor. Det var ju inte vanligt
att man fick ledigt så länge, och det visste Ron, men även Rons
lärare visste hur nära Ron och hans morfar stod varandra och gav
honom därför ledigt fram till begravningen.
Imorgon var det dock skola, och det var inget Ron såg fram emot.
Ron satt kvar på soffan, medan hans mamma började plocka undan
och tittade på klockan som hängde över teven.
Herregud Ron, klockan är snart tolv, du måste gå och lägga dig
gubben, sa hon, medan hon plockade undan de sista
papperstallrikarna vid fönstret.
Hon stannade upp och tittade ut genom fönstret och suckade.
- så mycket snö, inga moln och fullmåne. Pappa, jag har aldrig
insett hur vackert det verkligen är. Gud, jag saknar dig så
mycket pappa. Hon brast ut i tårar.
Ron tittade på sin mamma med en förstelnad blick.
Han sprang fram till henne, kramade om henne hårt och tittade ut
genom fönstret på månen. Det var fullmåne!
7.
Resan
Ron låg under sin blåa Star Wars täcke och tittade på sin klocka
som stod bredvid honom på skrivbordet. Klockan var 01.14 på
natten och det hade gått minst en halvtimme sedan hans mamma
hade lagt sig och stängt sin dörr. Hoppas fortfarande det är
fullmåne, tänkte Ron för sig själv.
Ron tände skrivbordslampan och tog på sig sin blåvit randiga
Adidas träningsoverall. Benet fastnade i byxorna och det var ju
så typiskt när man hade bråttom. Han drog och drog, till slut
Page25 Of 118
hörde han några sömmar lossna. - Fan, sa han för sig själv.
Han böjde sig ner under sin säng och tog upp sin morfars
guldfärgade teleskop och rörde sig mot sin dörr.
Han öppnade försiktigt och hoppades på att han skulle höra sin
mamma snarka, vilket hon brukade göra när hon var riktigt trött,
och han blev inte besviken. Hon snarkade högt, och Ron tog några
försiktiga steg ut i hallen.
Morfar Gunnars dörr var öppen, och sängen var bäddad som
vanligt, och allt annat var också i ordning precis som när
morfar levde. Kusligt, men tryggt tänkte Ron.
Han stängde dörren, drog upp persiennerna och såg fullmånen lysa
starkare än någonsin. Den såg nästan lite större ut den här
gången tyckte Ron och började räta upp teleskopet.
Han monterade ihop teleskopet och riktade det mot fullmånen. Han
titta fram och tillbaka på teleskopet för att försäkra sig om
att den stod precis likadant som när morfar hade den uppe.
Han tittade in i titthålet på teleskopet och lokaliserade
fullmånen. - just det, kristallkulan mumlade han för sig själv
och nästan trollade fram den ur fickan. Kulan lyste en aning nu.
Att den var självlysande hade Ron aldrig märkt tidigare. Det
konstiga var även att kristallkulan fastnade som en magnet på
hans hand. Han röde sin hand upp och ner för att fånga upp den
med sin andra hand, men inget hände. Han rörde Nazaaren som
morfar Gunnar tydligen kallade den, som var fäst på hans hand
mot teleskopet och plötsligt började Nazaaren sväva från hans
hand och landade ovanför teleskopets titthål av sig själv.
Ron tog ett steg bakåt och såg hur Nazaaren skruvade och
monterade fast sig själv.
Han tog nu några små steg fram men plötsligt såg han en röd
stråle på andra sidan teleskopet. Ron ställde sig på tårna för
Page26 Of 118
att se hur långt strålen gick, men kunde inte se längre än att
strålen tog slut vid fönstret.
Han böjde sig nu och tittade in i titthålet. Nästan omedelbart
såg han ett blinkande från en vit prick som rörde sig.
Blinkandet var rött.
Ron tog ett steg bort från teleskopet och försökte samla ihop
sig. Nu var han riktigt nervös.
-Just det, jag skulle ju ställa mig framför teleskopet tänkte
han för sig själv.
Han ställde sig framför teleskopet och blundade. Inget hände.
Han väntade några sekunder till och inget hände. Han öppnade
ögonen igen och hans ögon föll på den röda Nazaaren som lyste
starkare än den gjorde innan. Ron höjde sin hand för att plocka
av den från andra sidan, men precis när han gjorde det så flög
Nazaaren in i hans hand, fastklistrad i en häftig fart.
Ron log och häpnade. När han vred runt sin hand för att titta på
Nazaaren såg han plötsligt ett starkt rött ljus som omringade
honom, och pang!! En putt, en tryckvåg och Rons fötter lyftes
från golvet och han befann sig i en tunnel i väldigt hög
hastighet. Han kände kinden dra åt sig som om någon drog i den
från alla håll. Tunneln var svart och hade vita ljuslinjer som
omgav honom.
Ljuset blev till mörker, och mörkret blev till en vit öken. Ron
landade hårt, och förlorade sin medvetande.
8.
Porten
Ron låg stilla och vaknade av att han hade strandsand i munnen
och näsan. Det var i alla fall så det kändes och smakade. Han
öppnade ögonen försiktigt och såg först suddiga konturer av en
Page27 Of 118
mörk vägg. Han var inomhus men ändå utomhus, det kändes
konstigt. Samma sak med luften, den var också annorlunda, den
var svår att andas in men det kändes som om varje andetag räckte
längre än vad det normalt brukar göra.
Var var han någonstans? Han reste sig upp och tittade runt. Nu
såg han det. Han stod i en stor mörk stensal med vid sand under
sig, med olika blinkande ljus, mestadels rött och vitt ljus.
Salen hade inget tak, och det var en mörk himmel, nästan svart.
Stjärnorna syntes klart och tydligt och även månen, men månen
var konstigt nog blå, lysande blå!
Ron tittade runt och en bit framför sig såg han en ljus skepnad,
större än en människa som tittade på honom.
Ron svalde och började gå mot honom samtidigt som han tittade
runt på salen han befann sig i. Den var enorm och inte likt
något han sett innan, vare sig på riktigt eller på film.
Skepnaden framför honom blev allt tydligare och det var en
människa såg det ut som. Men nu när Ron stod mittemot honom
kunde han inte avgöra om det var en man eller en kvinna som stod
där, och skepnaden var nästan genomskinlig men väl synlig ändå.
Skepnaden var ungefär två gånger så lång som en normal fullvuxen
man, hade långt ljust hår och ögonen var helt vita utan
pupiller. Skepnaden såg läskig ut men ändå inte på något sätt.
På något sätt såg den här skepnaden normal ut och hade
förmodligen sett konstig ut om den hade varit lika stor som en
normal människa och haft pupiller.
- ditt namn människa? Frågade skepnaden på något konstigt språk
som inte var svenska eller engelska. Men Ron förstod språket
ändå, rösten ekade i hela salen.
R-R-Ron Noemet, svarade Ron darrande samtidigt som han tittade
upp på den enorma skepnaden.
Page28 Of 118
Och ditt namn i Snölandet? Frågade skepnaden samtidigt som han
böjde sig ner över Ron.
- Jag heter bara Ron Noemet. Svarade Ron.
Du är ny här förstår jag. Vem har du fått din Nazaar ifrån, unge
man? Frågade skepnaden och nickade mot den röda kristallkulan
som satt fast på Rons högerarm.
Min morfar, Gunnar hette han. Svarade Ron.
Gunnar Ja, jag minns första gången han stod här och skulle komma
på sitt Snöländska namn. Sade skepnaden. Och om du är något lik
din morfar, bör du komma på ditt snöländska namn inom kort. Jag
finns här när du har kommit på det unge man.
- Fånga! Sade skepnaden och en halvmeter lång träpinne föll
framför Ron.
- Använd sanden, det var så din morfar kom på det! Jag kan inte
släppa in dig förrän du uttalat ditt Snölänska namn vid porten.
Ron rynkade på pannan och tänkte för sig själv. - Vem är du, var
är jag, och vilket Snölänskt namn pratar du om? Jag heter bara
Ron Noemet, inget annat, utbrast Ron nästan irriterad, och
nervös för hur skepnaden skulle reagera på att han höjt sin röst.
Skepnaden sträckte på sig och svaret dånade: - Jag är
grindväktaren, snölandets väktare. Född i evigheten och in till
evigheten, jag fanns när ingenting fanns och skall finnas när
ingenting finns. Rösten ekade så högt att Ron fick gåshud över
hela kroppen.
- Och du min unge vän, befinner dig på vad ni kallar månen, och
JA du har ett snölänskt namn. Du har fått redskapen för att
komma på det. Använd pinnen, och sandsnön du står på, och glöm
inte var du är.
Ron tog några steg bakåt med pinnen i sin hand, och satte sig i
sanden mitt i den stora salen.
Vad gör jag här tänkte Ron. Var det en dröm? Ron nypte sig själv
i hopp om att vakna, men det var ingen dröm. Han slog sig i
Page29 Of 118
huvudet med pinnen, men inget hjälpte. Han var vaken! Hur skulle
han komma tillbaka hem, om det nu verkligen är så att han inte
drömmer? Rons frågor var många, och några svar hade han inte.
Ron tittade runt och rädslan började slå honom. Varför är jag
inte mer rädd än såhär? Min mamma letar säkert efter mig nu, hon
måste ha hört den där smällen i rummet. Hon kommer att bli så
arg, tänkte Ron.
Medan tankarna och ångesten forsade genom Ron skrev han sitt
namn på sanden med hjälp av pinnen.
RON NOEMET , han ritade en cirkel runt, tittade på sitt namn,
sitt enda namn och skakade på huvudet. Vad pratar den här
väktaren om, vaddå snöländska namn.
Var han förresten på månen? Ron skakade på huvudet igen, nej så
kunde det väl ändå inte vara tänkte han.
Han skrev dit måne på engelska, M-o-o-n
Nu stod det:
RON NOEMET
MOON
Ron sjönk i sina tankar, och tänkte plötsligt på sista gången
han hörde sin morfars röst, eller snarare när morfar Gunnar
pratade i hans tankar. Vad konstigt allt var.
Ron hade ritat en linje från bokstaven M i Moon till M i hans
efternamn, samma sak gjorde han med O:et och det andra O:et och
till sist bokstaven N.
Ron tyckte det verkade ironiskt med tanke på att han befann sig
på månen enligt skepnaden. Man kunde använda bokstäverna från
hans för och efternamn till att stava moon. Men så kunde man
säkert göra med massa andra ord och namn också.
Hur fasen ska jag lista ut detta, tänkte Ron. Jag är ju bara ett
barn, ser han inte det? Varför sa inte morfar något om…, vänta
Page30 Of 118
lite nu tänkte Ron.
Morfar sa ju att hans namn valdes i USA och på engelska, och att
det var viktigt att komma ihåg detta när han väl stod mittemot
grindväktaren. Grindväktaren fanns ju verkligen, det hade ju
morfar rätt i, tänkte Ron.
Ron tittade ner på de återstående bokstäverna som nu stod i
sanden.
T-E-N-R-E var bokstäverna som var kvar.
Undertill hade han ju bokstaverat till MOON.
T-E-N-R-E
MOON
Ron rynkade på pannan, och satte huvud lite på sned.
Vänta lite nu, tänkte han. Det kan ju inte vara så enkelt, eller
kan det?
Ron tänkte på var han befann sig enligt grindväktaren, MÅNEN!
Varför var han tvungen och lista ut sitt så kallade snöländska
namn? Jo, för att skulle bli insläppt, var han nu än hamnade
sen. Egentligen struntade han i om han blev insläppt eller inte,
men han ville gärna gå in och se vad det var grindväktaren
skyddade eller väktade.
“Gå in” tänkte han, och jag befinner mig på månen..
Ron blundade och blinkade, och tänkte lite till.., “gå in” på
svenska blir väl ENTER PÅ engelska. Han tittade på de
återstående bokstäverna: T-E-N-R-E och försökte använda de
bokstäver som var kvar till att stava till Enter. Bokstäverna
räckte till. Det som nu stod på på sanden framför Ron var “gå in
i månen” men på engelska, alltså Enter Moon. Ron mumlade de två
orden för sig själv: - Enter Moon. Plötsligt öppnades en enorm
grind, och det lät som om tusen olika kedjor drogs åt. Oväsendet
hade fått vilken människa som helst att rycka till och Ron var
Page31 Of 118
inget undantag.
- Välkommen! Hördes samma ekande röst säga, som en stund
tidigare bett om Rons snöländska namn.
9.
Djin-Pehri
När porten öppnades syntes ett starkt vitt ljus som bländade
Ron. Ron höjde handen för att skydda sina ögon, men försökte
samtidigt titta igenom för att få en skymt av vad som hände. Han
märkte att han flyttade sig över den vita sanden utan att hans
fötter rörde vid marken. Han svävade.
Ron var rädd att han skulle tappa balansen och höll på att
vingla till. Det var som om en osynlig kraft bar honom framåt.
Han tittade fortfarande runt och såg sig själv sväva förbi den
stora grinden nu, och grindväktaren bugade åt Ron, och den
Page32 Of 118
enorma grinden stängdes med ett högt väsen.
Ron blev släppt över sanden och landade på sina fötter. Han
vände sig om för att titta mot den enorma grinden, men där fanns
ingenting förutom ett stort berg av snö. Plötsligt hörde Ron
några fotsteg bakom sig och vände sig snabbt. Där stod en lång
och väldigt gammal man med långt vitt hår med vitt skägg.
- Välkommen till Snölandet Ron, sade den gamla mannen med en
lugn och mörk röst. Ron rynkade på pannen. Känner du mig,
frågade Ron häpet.
Mannen log mot Ron, och kallade till sig Ron genom att vinka med
handen. - Kom min kära Ron, vi har mycket att prata om, OCH sade
han med en allvarligare röst, vi ska se till och välja fram din
gåva också.
Ron följde efter honom, men förstod inte varför han gjorde som
han blev tillsagd. Det kändes som om det var det enda rätta att
göra.
Den gamle mannen började gå mot ett stort torn som Ron inte lagt
märke till innan, och Ron märkte även att allting som såg ut som
vit sand tidigare visade sig vara snö. Så långt ögat kunde se
var allting snö. Men hur kunde det vara så? Jag drömmer inte,
tänkte Ron för sig själv, och följde efter den gamle mannen och
den enda byggnaden som syntes så långt ögat kunde se, tornet.
När de närmade sig tornet märkte Ron att tornet inte hade någon
dörr, men det hindrade inte den gamle mannen från att ta
bestämda steg i rak riktning mot tornet. Nu stod han bara en
halv meter från de svarta tegelstenarna som det enorma tornet
var byggt av. Den gamle mannen höjde sin hand och likt ett
penseldrag med handen gjorde han en gest mot tornets vägg, och
tegelstenarna började plötsligt att röra på sig och cirkulera
fram och tillbaka.
Page33 Of 118
Efter några sekunder hade en perfekt dörr öppnat sig, och den
gamle mannen steg in och Ron följde efter. När Ron tog de första
stegen in tittade han upp i tornet och kunde så långt ögat såg
inte se att tornet hade ett tak. Det var enormt! Tornet såg
stort ut när Ron hade sett det utifrån, men här inifrån såg det
minst tio gånger större ut. Men det konstiga var att det inte
fanns några trappor upp. Ron hejdade sig men frågade ändå. - hur
kommer vi upp? Det finns ju inga trappor?
- Upp, frågade den gamle mannen? Varför ska du upp för? Du är ju
redan uppe! Ron rynkade åter igen på pannan och tittade ut genom
ett fönster som nu funnits där bakom honom, utan att han sett
det. Det han såg var otroligt, och Ron höll på att tappa
balansen när han insåg höjden han befann sig på. Han befann sig
flera tusen meter ovanför marken. I horisonten kunde man se
klara stjärnor och den där blåa månen som Ron hade sett när han
satt i den stora salen och försökte komma på sitt snöländska
namn. Men hur var detta möjligt, hur var allt detta möjligt,
tänkte han.
Medan Ron tittade ut och häpnade, hade ett bord med två bekvämma
stolar uppstått from tomma intet, utan att Ron hade hört något.
Ron höjde på ögonen och tittade på den gamle mannen.
- Sitt ner Ron, och jag ska svara så gott jag kan på alla dina
frågor.
Ron satte sig ner, och nästan gled ner i den bekväma stolen. När
han väl satt i stolen flyttades stolen fram av sig själv lagom
nära till bordet och den gamle mannen.
- Jag heter Djin-Pehri och är en Kismetaan, en så kallad
Ödesgivare här i Snölandet. Några första spontana frågor Ron?
Ron tittade på honom utan att blinka. Vad är en ödesgivare för
något? Frågade Ron.
Page34 Of 118
Den gamle mannen log och hällde nu upp en svart dryck i glas som
inte funnits där innan, från en kanna som heller inte funnits
där innan. Ron tittade på glaset, och glaset rörde sig snabbt
som om det blev flyttat av en osynlig kraft och stannade framför
Ron. Glaset höll nästan på att tippa ner på stengolvet precis
när glaset rättade till sig av sig själv och den svarta vätskan
som höll på att rinna över plötsligt flöt upp och tillbaka in i
glaset.
- Smaka, jag är övertygad om att du kommer att känna igen det,
sade Djin-Pehri samtidigt som han själv tog en stor klunk från
sitt eget glas.
Ron förde glaset mot sina läppar och kände och hörde hur vätskan
sprudlade. Han luktade på den, kände igen lukten och tog en
klunk. Det var ju Coca-cola eller någon annan Cola dryck. Det
spelade ingen roll vilken dryck det var, men plötsligt var det
någonting som Ron äntligen fann normalt och något han kände
igen. Han kände sig plötsligt lite bättre. Har ni Cola här
också? Frågade Ron samtidigt som han började ta allt större
klunkar från sitt glas.
- Här också? Frågade mannen. Den här drycken som vi kallar
Gorlon har funnits här sedan urminnes tider, miljoner år
faktiskt. Sade mannen och rynkade lite på pannan som om han var
förvånad över att Ron inte visste detta. - Mm, visst, sa Ron
lite spydigt och tog några klunkar till.
- Vad är en ödesgivare då? Frågade Ron.
Djin-Pehri log. Spelar du fotboll i människolandet? Ron tittade
ner på golvet, - du menar där jag kommer ifrån? frågade Ron.
Djin-Pehri log igen och nickade.
- Ja, jag spelar fotboll. Men inte i något lag, jag är för dålig
för det, sade han. - för dålig i några personers ögon ja, avbröt
Djin-Pehri Ron. Jag är som en tränare som ser olika talanger och
erbjuder olika platser i laget beroende på hur duktig man är,
Page35 Of 118
vad man tycker om att göra men framförallt hur duktig man vill
bli.
När jag känner att jag fått en tillräckligt bra bild av en
person så ger jag dem en ödesgåva, fortsatte Djin-Pehri. -
Ödesgåva, undrade Ron. Vad är det för något?
Här i snölandet har vi tre gåvor att välja bland, oavsett vem
man är, hur gammal man är och var man kommer ifrån.
Dessa är Katoor, Matoor och Zatour.
Ron öppnade ögonen stort som för att visa att han inte förstod
ett ord av vad den gamle mannen nyss sagt.
Katoor är förmågan att röra sig utan att använda kroppens
muskler och gravitation, förklarade Djin-Pehri. Detta är som ni
i människornas land kallar för att kunna flyga eller sväva. Ron
spände upp ögonen ännu mer.
Matoor är förmågan att göra sitt fysiska jag icke synbart för
ögon och ljusceller, detta är vad ni kallar för att vara osynlig.
Och slutligen finns det Zatoor, förmågan att kunna flytta och
röra icke levande materia utan kroppslig kontakt, det som ni i
människolandet kallar för telekinesi.
Ron satt med munnen och ögonen vidöppna. Hörde han rätt? Ron
skakade på huvudet som om han försökte vakna ur en dagdröm.
- menar du att man kan välja dessa färdigheter?
Djin-Pehri nickade. Men tyvärr, är det bara ett enda val du kan
göra, och det valet kommer du inte att kunna ändra oavsett hur
mycket du vill eller behöver ändra.
Det är en evighetsgåva, en ödesgåva som vi här i Snölandet
kallar det för.
- Men det är omöjligt, utbrast Ron, väl medveten om sin
fräckhet. Djin-Pehri såg allvarlig ut men log ändå. Varför är
Page36 Of 118
det omöjligt Ron? Ron tänkte komma på något han kunde säga, men
hakade mest upp sig på hur den här gamle mannen visste hans namn.
- Kan inte fåglar flyga i er värld? Frågade den gamle mannen.
- ehh, jo..svarade Ron med rynkad panna.
- Är inte vinden osynlig, men finns där ändå? Fortsatte Djin-
Pehri. - ehh..jo , svarade Ron igen,
- Och finns det inte TV-program och dokumentärer om folk som kan
flytta saker såsom stolar och pennor bara genom att titta på
det? - HA, avbröt Ron honom med. Det är ju bara TV-program, det
är inte på riktigt.
Djin-Pehri log. Men tänk om jag skulle säga att det var
Snölänningar som lever bland er och som valt den gåvan, och som
inte skäms för att visa upp det i TV, vad skulle du säga då? Ron
skakade på huvudet. Nej, de bara ljuger på TV, man ska aldrig
tro på vad de visar på TV.
- Jaha, undrade Djin-Pehri. Då är nyheter också bluff då?
Struntsamma, sa Djin-Pehri. Du kommer att inse att jag talar
sanning.
Nu när vi har fastställt äktheten i våra miljonår gamla gåvor,
så kan vi gå vidare Ron.
Ron nickade och höll med, även om han inte var helt övertygad.
Du kanske har märkt att saker och ting här plötsligt ändrar sig
och att saker som inte funnits ena minuten plötsligt finns där
några minuter efter?
Påpekade Djin-Pehri snarare än att han frågade. Ron tittade runt
på allting som fanns i rummet, bordet, stolarna, drycken och
allt annat som inte hade synts tidigare. Ron nickade återigen.
- Ja, vad handlar det om egentligen? Frågade Ron. Är det
Page37 Of 118
trolleri eller något?
Djin-Pehri log och skakade på huvudet. - Nej, det är som om du
går in i ett ljust rum, stänger dörren om dig och släcker
lampan. Första sekunden ser du ingenting ellerhur? Det blir
bäcksvart, men efter ett tag så börjar allting i rummet bli
klarare! Likadant fungerar det här i Snölandet.
Det tar ett tag för ögonen att vänja sig vid Snölandet.
Ron tyckte det lät logiskt, han förstod liknelsen som Djin-Pehri
så fint förklarat.
- men vad är Snölandet för något? Frågade Ron med en stor
nyfikenhet. Djin-Pehri tittade djupt i Rons ögon en lång stund.
- Månen, svarade han lugnt och sansat som för att se hur Ron
skulle reagera.
Ron skakade på huvudet. Nej, det är omöjligt det skulle ta flera
månader med ett flygplan att komma hit, förklarade Ron.
- 8 dagar för att vara exakt, avbröt Djin-Pehri. När satt du i
ett flygplan senast Ron, frågade han.
Ron tänkte efter men behövde inte svara. - Det var några år
sedan ellerhur, när du åkte till Grekland på semester med din
mamma och morfar.
Ron skakade på huvudet igen.
- men jag förstår inte, hur är det möjligt?
Djin-Pehri lutade sig bakåt. Ron, jag ska inte försöka förklara
tekniken eller konsten bakom det, men det fungerar som en
blandning mellan trådlös telefoni och en kopiator.
Trådlöst för att sända olika atomer och kopiator för att skriva
ut det du vill. Ron rynkade på pannan.
Djin-Pehri log igen. Allting är atomer Ron, om det så är en
röst, ett ljud eller en människa eller en plastkopp, så är det i
grund och botten gjort av samma atomer men i olika former. Vi
kopierar "atomerna" av en människa på jorden, och strålar dessa
atomer som mobiltelefoni till månen så att de uppstår här
Page38 Of 118
istället, likt en skrivare som skriver ut kopior. Vi använder en
maskin som kallas Mestroton till detta.
Men jag har inte satt mig i någon sådan maskin, utbrast Ron. Man
behöver inte sätta sig i alla maskiner avbröt Djin-Pehri Ron.
Ibland räcker det med att man ställer sig framför den. Djin-
Pehri log ännu mer.
Rons ögon vidgades, och plötsligt försökte han säga något. T-t-t
…, orden han inte komma fram. Din morfars teleskop ja.., det är
en Mestroton, en sändare och mottagare av bilder, text och
levande ting.
Woow, utbrast Ron. Nu började han faktiskt tro på allt. Allting
lät otroligt, exakt allt som Djin-Pehri hade förklarat, påstått
eller sagt lät otroligt men ändå så sant på något sätt, precis
som om han alltid vetat om det. Varför skulle han ljuga, Tänkte
Ron. Ron hade ju vid ett flertal tillfällen försökt väcka sig
själv utan att något hände, alltså var allting verkligt.
- Men varför har vi inte fått lära oss om att ni finns i skolan
då? Människan har ju varit på månen.
Djin-Pehri log. En bra fråga Ron. Och svaret är enkelt.
Det har aldrig varit en månlandning här!
Jo, det har det visst svarade Ron. Djin-Pehri skakade på
huvudet. Ron, de ända levande varelserna som tar sig hit är
genom Mestrotoner. Varför man fejkar en månlandning får du fråga
era politiska ledare. Det enda som människan rent teknologiskt
kommit nära månen är genom Sateliter som tar bilder på månytan.
- Varför har de inte visat några bilder på er då, om nu
Satelliter tar bilder på månen? frågade Ron.
Page39 Of 118
För att bilderna är tagna alldeles för långt ifrån, förklarade
Djin-Pehri. Föreställ dig bilderna på jorden tagna från rymden.
Det enda man ser är blått ljus, gula landmassor och vita
gasmoln, man ser inte flygplan, inga byggnader och inga
människor från rymden. För någon som inte besökt jorden utan
bara skådat det genom ett teleskop skulle kunna anta att det
blåa ljuset, alltså ert hav, kan antas vara farliga gaser. Det
är samma sak med bilderna tagna på månen. Det är ljust och ser
ut som sand.
Men som du ser, är det mestadels Snö, och man behöver inte
"rymddräkter" eller "syre" för att klara sig här.
10.
Ron hade precis börjat smälta allting, om det nu ens var
möjligt. Men han hade börjat fundera på de olika gåvorna man
kunde välja, men kom inte fram till vilket av de som var bättre
än den andra. Alla gåvorna lät ju lika häftiga. Ron höjde
blicken mot Djin-Pehri som satt med händerna runt sin tomma
tallrik och tittade djupt in i Rons ögon.
- Du funderar på gåvorna ellerhur? Frågade Djin-Pehri. Ron
nickade. Kan man inte välja alla gåvorna frågade Ron, aningen
upphetsat. - NEJ! Skrek Djin-Pehri, och tittade ut genom
fönstret mot den mörka himlen som om han var rädd för att någon
skulle höra dem.
Djin-Pehri sansade sig och log mot Ron. - Ron, det är bara “de”
som väljer de tre gåvorna. Ron spärrade upp ögonen. Vilka är de?
Frågade Ron.
Plötsligt försvann bordet mellan dem och allting som stod på,
tallrikar, glas, bestick och kannorna. Rons stol flyttades
närmare Djin-Pehri med ett starkt gnisslande.
Page40 Of 118
Nu satt Ron så nära Djin-Pehri att hans knän nuddade vid Djin-
Pehris. - De, är de som valt den enkla vägen. De är onda,
förvridna och själlösa. De finns överallt Ron. Djin-Pehri svalde
hårt som om han vore nervös. Ron lyssnade upphetsat och började
rysa av rädsla.
Djin-Pehri fortsatte. Ron, jag vill egentligen inte vara den som
ger dig din första obehagliga upplevelse här i Snölandet, men
det är ett måste. “De” är Massasiner, ett folk som valt den
enkla vägen, människor som dig och mig. - Är de som oss? Avbröt
Ron.
Djin-Pehri höjde sitt finger mot sina läppar. - schh, Ron. Nu
måste du lyssna på mig, och lyssna ordentligt och avbryt mig
inte. Dina frågor får du ställa när jag är färdig. För det är
lätt hänt att dina frågor kan få mig att börja prata om annat
onödigt, okej? Ron nickade.
Massasiner är vanliga människor från din planet Jorden. Som du
vet är ni människor väldigt glada för lathet. Ron rynkade
pannan, och Djin-Pehri blundade som för att visa att han inte
ville att Ron skulle avbryta honom.
Eftersom människan genom flera årtusenden kommit på olika
uppfinningar för att förenkla och underlätta bördor har man nu
kommit så långt i sin utveckling att man numera börjar dö ut av
lathet. Med detta menar jag exempelvis att människan egentligen
var skapt för att gå, springa och prata med sina medmänniskor
för att överleva, och för att fungera ihop i harmoni.
Det första steget människan tog mot lathet var när man kom på
hjulet. Genom att rulla saker och ting på hjul behövde man nu
inte anstränga sin kropp lika mycket för att frakta saker från
en plats till en annan. De kommande stegen var fordon, först
genom att man använde sig av hästar, därefter bilar och
flygplan. Nu börjar människan använda kroppen mindre och mindre.
Page41 Of 118
Det sista som hände var att människan kom på
telekommunikationen, vilket innebar att människan numera inte
ens behöver resa sig från sin bekväma soffa för att skaffa mat,
och kan enkelt prata med sina nära och kära över telefon. Allt
detta har lett till att människan knappt orkar ge sig själv mat
för att överleva. Visst äter de, men lagar de maten själva? Det
är oftast snabbmat man äter som exempelvis de stora
hamburgerrestaurangerna eller pizzerior. Barn i din egen ålder
blir arga på sina föräldrar när de får äta hemmalagad mat
istället för en god pizza som äts utan att man lyft ett finger
för att göra den.
Vart vill jag komma då, undrar du nu säkert. Jo, det jag
försöker säga är att människor som kommer hit, vid första skedet
väljer en gåva här hos mig eller hos någon av de andra
Kismetanerna precis som du ska göra idag. Men när tiden går och
de bekantar sig med Snölandet väljer de även in de två andra
gåvorna, just för att de blivit så lata och bekväma från sitt
tänkande från sin hemvärld att de känner att det är mycket
enklare, tuffare och bättre att ha alla tre gåvor än att bara ha
en. De tre gåvorna underlättar givetvis, väldigt mycket.
Desvärre, eller rättare sagt tur är väl att de då inte kan
använda sig till fullo av de tre gåvorna samtidigt. De kan lite
av allt, men hanterar inte någon av gåvorna speciellt bra.
Massasinerna dör oftast i ung ålder av muskelbrist eller
hjärtproblem eftersom användandet av de tre gåvorna nästan
omöjliggör Massasinen att arbeta med kroppen, då de allt för
ofta använder sig av sina gåvor. Tänk dig själv Ron, att inte
behöva hämta ett glas vatten. Glaset och vattnet kommer
svävandes till dig istället. När du ska gå och lägga dig, svävar
du dit istället. Flyga innebär inga som helst muskelrörelser,
vilket innebär att kroppen utan motion och rörelse förr eller
senare förmultnar och dör.
Page42 Of 118
Det är synd men samtidigt tur att dessa Massasiner dör i tidig
ålder, för att de tre gåvorna gör dem till onda varelser och
oftast har de hunnit döda tiotals jämnåriga innan de själva dör.
Liksom kroppen förmultnar av att inte få jobba, leder de tre
gåvorna till förmultnelse av själen, och resultatet är
skrämmande Ron!
- Hur ser de ut? Tänkte Ron. Djin-Pehri log som om han läst Rons
tankar, - De ser ut som dig och mig Ron, oftast mer som dig
eftersom många av de inte blir så gamla som mig. De som blir
gamla och fortfarande lever är de ondaste människor som våra två
världar någonsin har skådat. De lurar döden genom att leva på
blod.
Massasinerna finns bland oss snölänningar men de rör sig fritt
på Jorden. Oftast vistas de på Jorden eftersom de kan skada,
såra och döda människor där utan att någon kan göra någonting åt
det.
Polisen och era regeringar vet inte om att vi eller Massasinerna
ens existerar.xxxxxxxxxxxxxxxxx
Här i Snölandet är det annorlunda som tur är. Här har vi våra
Orioner som vakar över våra invånare, vår motsvarighet till er
polis som ni har på jorden och om någon Massasin skulle skada
någon av oss letar våra Orioner upp den skyldige och för han
eller hon till vårt fängelsetempel Qurantinius. Ett tempel som
INGEN lyckats ta sig ur. Orioner är som sagt Snölandets svar på
era poliser.
Orioner är noggrant utvalda för sina överlägsna kunskaper i sina
respektive gåvor och de har alla en sak gemensamt med varandra,
och det är att någon av deras föräldrar blivit dödade av
Massasiner.
Orioner känner du igen genom att de vare sig ser ut som man
eller kvinna, de är könlösa på alla sätt och vis. Rösten, håret,
Page43 Of 118
huden, kroppen och allt annat du säkert tänker på är könlöst på
våra Orioner, grindväktaren var en Orion.
Ron lyssnade nu skarpt. - Hur känner man igen Massasiner då?
Frågade Ron.
Djin-Pehri nickade och förstod att Ron gärna ville veta mer om
de mystiska Massasinerna. - De har inga pupiller, svarade han,
bara blanka vita iskalla ögon och oftast kan man se hur deras
ådror blivit svarta av all ondska de bär i sin kropp. Ögonen,
ådrorna och resten av kroppen ser normala ut på Jorden, men här
på Snölandet visas alla människors sanna jag.
Nog talat om detta nu Ron, du kommer att stöta på både människor
och snölänningar som kommer berätta mer än du vill veta om dessa
Massasiner, men nu är det dags för dig att välja Ron. Följ med
här..
Djin-Pehri reste sig, och hans blåa mantel täckte hans
beslutsamma steg. Ron följde efter.
Page44 Of 118
11.
Ron såg plötsligt hur den mörka tegelväggen började lysa med ett
ljusblått sken, det såg nästan ut som en bubbla av ljus dimma.
Ron såg hur Djin-Pehri tog beslutsamma steg mot ljuset och
plötsligt tog ett steg igenom muren. Ron tog några snabba steg
och följde efter men precis när han skulle ta ett steg in
tvekade Ron och snubblade. Han reste sig hastigt och stod med
öppen mun och häpnade. Det han tittade på var en nattsvart
himmel med en blå klart och lysande planet i mitten på
stjärnhimlen, så klar och tydlig att det nästan kändes som om
någon hängt upp en stor lysande boll eller ett klot mitt i
salen. Ron vred ännu mer på huvudet och log den här gången. -
Wow, tänkte han. Wow! Ron sänkte nu sitt huvud och tittade på
Djin-Pehri. - Är det verkligen jorden? Frågade Ron. Djin-Pehri
nickade och Ron anade ett litet leende. Ron stod nu i mitten av
denna enorma sal som nästan såg ut som en fotbollsarena byggd av
vit hårdnad sand, kanske kalk tänkte Ron för sig själv. Djin-
Pehri log, så du vet vad kalk är? Frågade han. Ron rynkade på
pannan. - Läser du mina tankar? Djin-Pehri log och kallade fram
Ron med en handgest.
Ron tog några steg mot honom och plötsligt hördes ett stort
väsen, det lät precis som jordbävningar brukade göra i filmer
som Ron sett på TV. Ron ryckte till och tittade runt för att
försäkra sig om att inget ramlade ner på dem. Plötsligt reste
sig tre gigantiska pelare från marken med några meters
mellanrum, och dammet och sanden vibrerade vilt runt pelarna.
Pelarna var stora med märkliga symboler på, symboler som Ron
inte kände igen. De påminde om gamla egyptiska skrifter som Ron
sett i sin historiebok i skolan. Pelarna slutade växa, och de
stod nu precis under den lysande blåa planeten.
Page45 Of 118
- jag kommer att lämna dig ensam här en lång stund nu Ron, och
jag vill att du testar de olika gåvorna.
Varje pelare har som du ser snöländska symboler på, symboler
som berättar om de olika gåvorna och dess fördelar och
nackdelar. Men jag är medveten om att du inte kan läsa
snöländska, men som allt annat så kommer du att kunna göra det
när du vistats här och andats tillräckligt med Snöländskt luft.
Genom att bara röra på en av pelarna så kommer du fyllas av en
tillfällig gåva som varar så länge du befinner dig här i
Auditorium alltså denna arena, eller tills du rör på en annan
gåvopelare.
För att få fram träningsredskap!
Genom att högt säga: - jag önskar… och saken du önskar här, så
kommer den saken att uppstå omedelbart.
Endast icke levande ting kan du önska fram. Exempelvis: - jag
önskar en blå soffa.
Plötsligt fanns där en blå mjuk och märklig soffa.
- som du ser så är det en soffa jag önskade och tänkte på, och
soffan du önskar fram skulle säkert se annorlunda ut.
Ron tittade runt på arenan som var helt tom. - Så jag kan önska
fram en påse Dillchips, och den kommer att vara här? Ron fick
inget svar. - Så jag kan…, Ron vände sig om och insåg nu att han
stod där ensam. Djin-Pehri hade försvunnit.
Ron gick fram till en av pelarna och rörde försiktigt på den.
Plötsligt försvann hans hand, och han kunde inte se sin andra
arm heller. Ron fick panik. Det kändes som om han svävade trots
att han stod där med fötterna i sanden. Vad hände? Sansa dig
Ron, tänkte han för sig själv. Samtidigt som han tog några steg
baklänges. Nu kunde han inte se något av sig själv, vare sig det
Page46 Of 118
var armar, magen eller benen.
Ron tog några paniksteg bakåt och skrek: - Jag önskar att jag
kan se mig själv! Inget hände. Han kunde fortfarande inte se sin
kropp. Ron var panikslagen och tog några hastiga steg till bakåt
och snubblade plötsligt och slog i huvudet på en annan pelare.
Nu kunde han se sig själv. Allting var som vanligt.
Ron reste sig upp och skakade bort den vita sanden från sina
kläder.
Ron försökte sansa sig och tittade runt på arenan som var tom.
Ah, jag testar tänkte han. - Jag önskar mig en blå soffa. Sade
han försiktigt. Plötsligt fanns där en blå soffa exakt likadan
som den soffa som Ron hade hemma i sin egen lägenhet.
Ron log men slogs av en tanke. Vilken gåva är det han nu har.
Eftersom han slog i huvudet i en annan gåvopelare så måste han
ju fått den gåvan. Den första pelaren måste ju ha varit
“osynlighetsgåvan” som kändes riktigt otäck.
Jag kanske kan flyga tänkte Ron. Ron började flaxa med armarna
likt en fågel, men inget hände. Han hoppade högt, men inget
hände. Det måste vara telekinesigåvan, gåvan att förflytta saker
med hjälp av tankar, tänkte Ron och tittade på den blåa soffan.
Han spände ögonen och försökte flytta på soffan, utan framgång.
Han gjorde samma sak igen och plötsligt började soffan vibrera.
Ron log för sig själv och tänkte att en mindre sak kanske skulle
kunna vara lättare att flytta med tankens kraft.
- Jag önskar en hammare, skrek Ron högt. På soffan låg nu en
stor rostig hammare, precis likadan som morfar Gunnar hade i sin
verktygslåda.
Ron tittade på hammaren och försökte få den att röra sig snabbt
mot Ron, och det gjorde den. Men Ron hade inte öppnat sin hand
för att fånga hammaren så han fick den på armen och det gjorde
ont, riktigt ont. Ron höll sig om armen.
Page47 Of 118
- Jag önskar mig bandage runt armen stönade han fram. Och
plötsligt var hans skadade arm inlindad i bandage som såg precis
likadan ut som en kille i skolan hade fått när han hade brutit
sin arm.
Armen kändes omedelbart bättre. Ett nytt försök tänkte Ron. -
Jag önskar mig en fotboll, skrek Ron.
Fotbollen ramlade ner från himlen och Ron fångade den med

Skriven av: meteaslan

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa.

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson