Mångalen

Det hade varit ett par kalla dagar och nätter och de flesta löven på lönnen hade redan ändrat färg. Men idag hade värmen kommit tillbaka, åtminstone tillfälligt. Vi hade fått något som kallades för indiansommar, hade pappa sagt vid middagsbordet.

Jag betraktade alla de färgglada löven på lönnen utanför sovrumsfönstret. Trädgården ekade tom, alla trädgårdsmöbler var undanplockade och allt var förberett för höstens antågande. Inte en människa syntes längs gatan. Gatlyktorna var ännu inte tända. Mamma kom in för att lägga kläder i min byrå.
“Mamma, när går solen ner?”
“Snart, tror jag. Hurså, är du rädd för mörkret?” Hon log mot mig.
“Nä, jag vill se månen. Blir det fullmåne idag?”
“Jag tror det. Vill du titta på teve en stund innan det är dags att sova?”
“Nä.”
“Inte? Är du säker? Är du trött och vill sova ganska snart?”
“Nä.”
“Okej, lilla gubben. Jag kommer senare och hjälper dig borsta tänderna.”

Jag stod kvar och såg solen gå ner. Den färgade de få molnen på himlen rosa, innan de antog en mer mörk nyans ju mer solen sjönk för att till slut bli helt helt osynliga på en för övrigt mörk himmel. Fullmånen syntes desto bättre. Den lyste starkt och kraftfullt, gjorde skuggorna nere i trädgården levande, fick träden utanför mitt fönster att anta nya former, månskenet gav liv. Månen gav liv. Den fullkomligt fyllde luften med elektriskt laddade partiklar, allt sprakade, allt var liv.

Månen påverkade även min kropp. Jag såg bättre, min syn var nu lika bra i nattens mörker som den var på dagen. Det var därför jag älskade fullmånen. Den gjorde någonting med mig. Kände mig starkare, bättre, till och med mina smaklökar tycktes påverkas. Luften omkring mig luktade järn. Jag sträckte ut tungan och smakade på luften, den smakade järn. En distinkt smak av järn och något mer. Kanske blod, ja, oavgjort blod. Sött blod. Det var en underbar smak.

Månen tycktes mig nu än mer intensiv, luften mer elektrisk. Det påverkade allt. Jag kände allt så mycket mer tydligt. Sprakandet från månen, insekternas liv, jag kunde höra insekterna där ute i det omgivande lufthavet, hur de vibrerade, jobbade in i det sista innan hösten kom på allvar och dödade dem alla. Bråttom, bråttom, bråttom. Månen gjorde alla galna.

Borta vid trästaketet som avgränsade tomten mot gatan såg jag en hare. Min syn var så bra att jag kunde avgöra detaljer i mörkret. En stor hare som sprang längs staketet, fort, fort, fort. Tvärvände och sprang åt andra hållet. Tvärstopp, sprang ut mot den öppna gräsytan. En liten hare hade bitit sig fast i den större harens päls, rev och slet i pälsen. Såg att det var en harunge. Två andra harungar, kom in från vänster, attackerade. Den större haren fick svåra bitmärken på nosen, blod, den blödde ymnigt. Haren skrek, pep och skrek, skrek av dödsångest och smärta. Blod överallt. En till harunge anslöt sig, bet sig fast i halsen. Den stora haren skakade på sig, skakade och hoppade. Förgäves. Då förstod jag. Barnen äter föräldern. Det var månen. Den gjorde alla galna. Alla. Harens dödsångest ljöd över trädgården. Jag stod som fastnaglad. Kunde inte släppa dödskampen med blicken. Till slut var allt över. Den rullade över på rygg och ungarna slet upp magsäcken och åt med god aptit. Månen gjorde alla galna! Jag älskade det.
Där det finns liv måste det finnas död.

Det knackade på dörren.
“Är du klar lilla gubben? Kom så ska jag hjälpa dig att borsta tänderna och sen måste du sova”, sa mamma.

“Kommer, mamma.” Jag log. Kunde fortfarande känna doften av sött blod i luften. Älskar fullmånen. Fullkomligt älskar den och vad den gör med oss!

Robert K

Fiction gör livet lite bättre.
Robert K är medlem sedan 2017 Robert K har 13 publicerade verk