MÅNGALEN - Kapitel 1 och 2

KAPITEL 1

Det hade varit ett par kalla dagar och nätter och de flesta löven på lönnen hade redan ändrat färg. Men idag hade värmen kommit tillbaka, åtminstone tillfälligt. Vi hade fått något som kallades för indiansommar, hade pappa sagt vid middagsbordet.

Jag betraktade alla de färgglada löven på lönnen utanför sovrumsfönstret. Trädgården ekade tom, alla trädgårdsmöbler var undanplockade och allt var förberett för höstens antågande. Inte en människa syntes längs gatan. Gatlyktorna var ännu inte tända. Mamma kom in för att lägga kläder i min byrå.
“Mamma, när går solen ner?”
“Snart, tror jag. Hurså, är du rädd för mörkret?” Hon log mot mig.
“Nä, jag vill se månen. Blir det fullmåne idag?”
“Jag tror det. Vill du titta på teve en stund innan det är dags att sova?”
“Nä.”
“Inte? Är du säker? Är du trött och vill sova ganska snart?”
“Nä.”
“Okej, lilla gubben. Jag kommer senare och hjälper dig borsta tänderna.”

Jag stod kvar och såg solen gå ner. Den färgade de få molnen på himlen rosa, innan de antog en mer mörk nyans ju mer solen sjönk för att till slut bli helt helt osynliga på en för övrigt mörk himmel. Fullmånen syntes desto bättre. Den lyste starkt och kraftfullt, gjorde skuggorna nere i trädgården levande, fick träden utanför mitt fönster att anta nya former, månskenet gav liv. Månen gav liv. Den fullkomligt fyllde luften med elektriskt laddade partiklar, allt sprakade, allt var liv.

Månen påverkade även min kropp. Jag såg bättre, min syn var nu lika bra i nattens mörker som den var på dagen. Det var därför jag älskade fullmånen. Den gjorde någonting med mig. Kände mig starkare, bättre, till och med mina smaklökar tycktes påverkas. Luften omkring mig luktade järn. Jag sträckte ut tungan och smakade på luften, den smakade järn. En distinkt smak av järn och något mer. Kanske blod, ja, oavgjort blod. Sött blod. Det var en underbar smak.

Månen tycktes mig nu än mer intensiv, luften mer elektrisk. Det påverkade allt. Jag kände allt så mycket mer tydligt. Sprakandet från månen, insekternas liv, jag kunde höra insekterna där ute i det omgivande lufthavet, hur de vibrerade, jobbade in i det sista innan hösten kom på allvar och dödade dem alla. Bråttom, bråttom, bråttom. Månen gjorde alla galna.

Borta vid trästaketet som avgränsade tomten mot gatan såg jag en hare. Min syn var så bra att jag kunde avgöra detaljer i mörkret. En stor hare som sprang längs staketet, fort, fort, fort. Tvärvände och sprang åt andra hållet. Tvärstopp, sprang ut mot den öppna gräsytan. En liten hare hade bitit sig fast i den större harens päls, rev och slet i pälsen. Såg att det var en harunge. Två andra harungar, kom in från vänster, attackerade. Den större haren fick svåra bitmärken på nosen, blod, den blödde ymnigt. Haren skrek, pep och skrek, skrek av dödsångest och smärta. Blod överallt. En till harunge anslöt sig, bet sig fast i halsen. Den stora haren skakade på sig, skakade och hoppade. Förgäves. Då förstod jag. Barnen äter föräldern. Det var månen. Den gjorde alla galna. Alla. Harens dödsångest ljöd över trädgården. Jag stod som fastnaglad. Kunde inte släppa dödskampen med blicken. Till slut var allt över. Den rullade över på rygg och ungarna slet upp magsäcken och åt med god aptit. Månen gjorde alla galna! Jag älskade det.
Där det finns liv måste det finnas död.

Det knackade på dörren.
“Är du klar lilla gubben? Kom så ska jag hjälpa dig att borsta tänderna och sen måste du sova”, sa mamma.

“Kommer, mamma.” Jag log. Kunde fortfarande känna doften av sött blod i luften. Älskar fullmånen. Fullkomligt älskar den och vad den gör med oss!

KAPITEL 2

Jag borstade tänderna. Borsta, borsta, borsta. Tänkte på haren som sprang fort, fort, fort. Du slutade som död, död, död! Du bet i gräset, du fick så du teg, dumma, dumma hare. Fick så du teg. Grinade upp mig mot min spegelbild. Gjorde grimaser, hånskrattade med öppen mun. Tandkrämen sprutade över spegel och handfat.
Borstade klart.

"God natt, mamma."
"God natt, lilla gubben. Sov gott."

Låg i sängen, kunde inte sova. En timme gick, två timmar gick, tre timmar passerade. Klarvaken. Det vitaktiga månljuset lyste in i rummet genom en glipa i rullgardinen, bildade skuggor i rummet. Helt tyst i huset.

Försiktigt tassade jag ner för trappan. Öppnade dörren mot trädgården utan att göra ett ljud. Där var det. Sprakandet från månen, den elektriskt laddade luften som nästan gick att ta på, lufthavet som vibrerade av ljudet från tusentals insekter, en hund som gläfste någonstans. Mina sinnen var skärpta bortom allt jag tidigare upplevt.

Värmen hängde kvar i luften trots sen kväll, underbara indiansommar.

Gick fram till haren. Ena ögat var borta, ögonhålan gapade tom, harens vänstra kind bortgnagd och överkäkens kindtänder syntes tydligt, magen öppnad och tarmar hängde ut. Harungarna hade gjort ett gediget jobb. De har gett haren vad den förtjänade, tänkte jag. Dumma hare.

Hörde ljudet av ljusa röster. Gick fram till trästaketet och tittade ut på gatan. Såg ingen. Släckt i alla fönster, bara gatlyktorna gav ifrån sig sitt gula, mjuka sken. Hörde rösterna igen. Någon eller några tycktes gå på gatan långt där borta, minst tre kvarter bort. Hörde dem, men kunde inte se dem. De var för långt bort.

Öppnade trädgårdsgrinden och tassade ut. Inga strumpor eller skor, men det gjorde inget. Fullmånen hade gjort min kropp stark och tålig, kände inte gruset och ojämnheterna under mina fötter, inga problem, jag mådde bra. Jag gick mot ljudet av röster. Gick fort. Kunde urskilja dem nu. Det var barn som gick där mitt i natten, inga vuxna. De var många, minst tio, tolv stycken.

Barnen kunde vara runt fem, sex år gamla. En pojke hade en grävskopa på tröjan och byxor med blåa ben och en flicka hade ett nattlinne med Bambi och Stampe och texten "Besties forever". De var alla klädda i nattkläder.

"Fullmånen?", frågade jag.
"Japp", svarade pojken med grävskopan på tröjan. "Månen gör att vi inte kan sova. Ingen av oss kan sova."
"Jag kommer aldrig att kunna sova igen", sa en flicka med trumpen min. "Inte förrän vi ger efter för månen. Vi måste göra vad månen vill."
"Vad månen vill", sa jag med villrådig min. "Vad vill månen?"
"Har du inte känt behovet?", frågade en pojke med en bild av dinosaurie med stor gapande käft och vassa tänder tryckt på tröjan.
"Jag har känt något", svarade jag. "Något som har påverkat mig, men jag har mått bra av det. Känt mig starkare och bättre." Dö dumma hare, tänkte jag. Bit i gräset. Spring, spring, spring mot din egen död. Det är rätt åt dig!

"Jag försökte strypa min hund", sa en blond flicka med ett litet leende. "Men den var för stark för mig och kom undan."

"Precis", sa pojken med dinosaurien med gapande käft, "du ville döda din hund. Så känner jag med. Jag vill se blod, ångest och död. Det är det månen vill, månen vill att vi gör onda saker!"
Några barn stämde in och ett barn sa något om att döda ett djur, någon annan nickade jakande, den trumpna flickan sa att de måste döda något stort. "Annars skulle månen aldrig låta mig sova igen!"

Jag tittade upp mot månen. Den hängde oskyldigt vit på himlen.

Flickan som ville döda sin hund öppnade grinden in till en villaträdgård. Som på en given signal gick alla barnen in i trädgården och slog sig ner i en ring på gräsmattan.
“Vi måste döda något stort”, sa den trumpna flickan igen. "Döda, döda, döda", började en del av barnen skandera. Fler föll in. Högre och högre skanderade de: “Döda, döda, döda.”

En lampa tändes på övervåningen i huset som låg närmast, fler lampor tändes.

“Döda, döda, döda”, skanderade barnen i kör. Dörren till huset öppnades.

Robert K

Fiction gör livet lite bättre.
Robert K är medlem sedan 2017 Robert K har 13 publicerade verk