Mannen i den vita hatten

(Novell inspirerad av låten Mannen i den vita hatten (16 år senare) av Kent)

Det var en varm sensommardag när jag såg dig för första gången. Klockan var precis efter nio på morgonen och en svärm av människor hade precis intagit sina stolar. Alla med en förväntansfull blick i sina ögon, och fötter som inte kunde sitta still. Nervositeten och naiviteten var så ytterst påtaglig då. Svårt att tro idag, men även hos dig. Fast det ville du nog inte att någon någonsin skulle få veta. Men du gav bort dina tankar som en tidig present när du lekte med ditt då alldeles för ljusa hår, och drog bort dina övermålade nagelband. Vi satt och skrattade åt lärarens dåliga skämt och försök att få oss att känna oss mer bekväma än vi i verkligheten var. Ditt skratt var så fantastiskt underbart, och det kändes som om du fick all nervositet i rummet att förvandlas till förväntan. Jag hade fått veta att han brukade kallas mannen i den vita hatten med hänsyn till hans klädval och oändliga kollektion av hattar i olika vita nyanser. Han hade varit här i vad som verkade som en evighet. För oss unga iallafall. I verkligheten hade han väl bott i den lilla staden hela sitt liv, precis som vi. Men för många, och för dig särskilt, var det otänkbart att inte vilja leva med drömmar om något större och sedan förverkliga dem.

Det hade hunnit bli sen vinter när du såg mig för första gången. En förvånansvärt varm vinterdag utan snö, när marken var lika salt som dina kinder efter tårarna runnit ner för dem under morgonen. Du kunde dölja tårarna, men inte den molande sorgen som låg kvar i bröstet efteråt. Jag såg det i dina ögon efter att dina böcker föll ur det fullproppade skåpet efter en redan uppenbart dålig dag. Blickarna fastnade i varandra när jag hjälpte dig städa upp, och stannade så i vad som för mig var det bästa ögonblicket i mitt liv. Du gav mig ett trevande leende, vilket fick mig att känna som om det betydde något för dig med. För mig var det det första gången som du såg mig, då det var första gången din blick fastnade på mig trots att du var det som min blick hade fastnat på många gånger tidigare. Även när den inte borde ha gjort det.

En bänkrad långt bak i ett klassrum med flagnande väggar en dag sent i april. Stämningen är precis lika nervös och naiv som den var den där första dagen, men lite mer rastlös den här gången. Bakom mig sitter du, det vet jag för det gör du alltid. Du brukar säga att det är för att synen av min ryggtavla får dig att känna dig trygg. Men jag vet samtidigt att det är för att från positionen längst bak är det du som har ryggen fri, och det är du som har kontrollen. Vilket för mig är betryggande i sig. Jag kan få dig när du vill, och du kan få mig när du vill. Hela världen är öppen för oss, i samma stil som korridoren som brukade kännas oändlig. Gränsen är där så nära, men samtidigt så otroligt långt borta för det är precis det den alltid har varit. Nu är den dock nära på riktigt och inte bara i din fantasi, och vi har hur mycket som helst kvar av oss själva att ge. Känslor, blod, svett och tårar som snart inte kommer vara våra egna att ta del av. Eller varandras. De kommer att vara öppna för alla att få en droppe av. Vare sig vi vill det eller inte. Och jag vill inte. Eller jag vill inte att någon annan ska få dela dig med mig. Men du var exalterad ändå på ett liv utanför korridorens ände och bortom klassrummets bakre rad. Vi båda visste att du var menad för mer, men jag visste att jag bara var menad för dig.

Kärlek. Det är egentligen det bästa men samtidigt enkla ordet jag kan komma på som beskriver det som jag kände för dig ganska direkt. Som vi kände för varandra. Du fann det betryggande att jag var din klippa, att jag alltid fanns där som ett favoritgosedjur som du aldrig ville bli av med. Och jag, jag fann det betryggande att du överhuvudtaget valde att ha mig som en klippa att luta dig mot. Likt en klippa har jag fått ta emot regn i form av dina tårar, sol i form av din glädje, och slitage i form av ditt hektiska liv. Staden som vi gått så många rundor i. Staden vars varje litet hörn och hemlighet vi hittade genom att lyfta på varenda liten sten. Staden som jag har älskat nästan lika mycket som jag har älskat dig. Men det finns en skillnad i dessa på många sätt olika kärlekar. Stabiliteten.

Som du brukade snacka högt och lågt om den staden. Jag minns en specifik mening som du hade som ditt livsmotto. Snart är det inte så långt hem. För min egen del var det banalt, jag som redan tyckte att vi hade ett hem. Ett hem vi inte hade valt för oss själva men det var fortfarande ett hem som vi hade gjort till vårt egna. Dina tankar snurrade snarare i kretsar om ett tillfälligt stopp på livets resa. Det längsta uppehållet du någonsin behövde uthålla. Det ska nämnas att jag var med på korståget, och var en lojal konduktör till din envisa och progressiva lokförare. Det var det som var överenskommet och det var det som var våran sed och lag, och det som vi levde efter. En för alla, alla för en. Eller kanske snarare en för en, mig för dig.

Jag såg dig en tid senare på den bar i stan som alltid haft monopol på uttråkade ungdomar, men som på senare år varit en plats för nämnda numera vuxna att återansluta till vid hemvist. Ditt hår var mörkare nu, som om det hade anpassat sig efter dina erfarenheter och inte utav färgen du köpt. Staden var ytterligare ett kortvarigt stopp på resan. Men jag var inte längre din konduktör, utan endast en passagerare som knappt kan ses som en del av resan numera. Nu var du och resterande passagerare bara på besök och skrattade åt ditt gamla stammisställe, men ni var samtidigt på min slutstation. Våra blickar möttes. Det tog någon sekund för dig att inse vem det var du faktiskt hade låst din blick vid, och när insikten kom till dig fylldes du av rädsla snarare än av nostalgi. Som om du i det korta ögonblicket insåg att det var ju bara jag som kunde se igenom dig och din fasad. Det var bara jag som kunde se att färgen på ditt hår kom från ett paket, och det var bara jag som kunde se att dina nuvarande passagerare inte skulle bli långvariga. För ingen kunde mätta det behov som du hade, för du kunde själv inte ens sätta ord på det själv. Du vet helt enkelt inte vad du vill ha eller vart du ska imorgon. Det är väl det som kommer som en ovälkommen men oundviklig konsekvens av att vara lokförare och inte passagerare. Du drar snabbt bort din blick igen för att undvika att jag ser igenom dig mer än jag redan gjort. Ni skrattar återigen om något du berättar om tiderna som är förbi. Men jag ser, sånt som bara jag kan se, att det kanske är längre hem än vad du tidigare trodde.

Du kom fram till mig efter några fler skratt och några fler konversationer med dig som huvudroll. Det fick mig att haja till lite, hur du nu såg ut på nära håll. Ditt ansikte. Det var som om det hade torkat ut. Som om tårarna nu hade tagit slut. Förlåt, var det ordet som lämnade dina läppar medan dina vackra ögon som jag sett in i så många gånger såg ner i golvet. Förlåt för att jag inte kom fram tidigare. Jag kunde inte låta bli att skratta lite. Du vet hur mycket jag hatar att du ber om ursäkt om allt, även till de människor som inte förtjänar det. Ett leende bredde ut sig över ditt ansikte. Då förstod jag att jag hade gett dig precis den reaktion som du vill ha. För att bryta isen. Den som hade frusit sig så tjock efter dagar, veckor, och år av kall vinter. Men isen, ja den bröts. Eller snarare smälte samman till spillror i ljuset av ditt leende. Kanske även mitt leende bidrog iallafall lite grann. Jag hoppas det.

Jag fick ha dig i min famn igen. Dock så visste jag att det skulle bli den första, sista gången som jag fick ha dig där. Ett avbrott i vardagen i en stad som alltid var nedsläckt för mig, och ett stopp på vägen för dig. Vi satt och pratade om högt och lågt den där morgonen efter. Men mina tankar tog över. Jag kunde inte låta bli, och jag frågade efter timmar av tvekande vad som händer nu. Vad som händer efter staden faktiskt tänds upp och livet rullar på igen efter att den stannat av i och med dig, och vad som händer när ditt korståg rullar vidare. Du vet att jag älskade, har älskat och älskar dig då, som nu, för alltid. Men det är inte lika lätt för dig. Jag vet, jag vet att jag betyder mycket för dig. Men du kan aldrig välja mig framför nästa stopp på resan, för nästa stopp på resan symboliserar nästa nystart för dig. Med en ny konduktör, nya passagerare men med samma lokförare. Du sa till mig något som jag aldrig kommer att glömma, något som jag tror är det senaste i en rad av livsmotton men det av dem som kommit åt mig på ett sätt som aldrig innan. Du sa att du är livrädd för att leva, men att du också är dödsrädd för att dö. Sedan lade du till, att även om jag gjorde det mindre läskigt att leva så är det viktigare att leva livet till fullo för att det inte ska vara lika läskigt att dö. För mig var det banalt. Du var det enda jag behövde. Det andra var inte relevant för mig, för vi ska alla en gång dö. En tår rann mot min vilja ner längs min kind, för en gång skull istället för längs din. Dina tog slut för länge sen, du var alldeles för slösaktig med dem. Jag hade väl fått en del antar jag, men jag skulle ha gett min vad som helst för att få några av dem nu. Några fler regndroppar på klippan hade inte skadat den för mycket, det hade kanske snarare läkt den. Istället torkade du bort min och gav mig en sista, alldeles för kort, omfamning. Sedan reste du dig upp och försvann, precis lika snabbt som du hade kommit tillbaka. Och där satt jag kvar. Som ett bortslängt favoritgosedjur. Som en klippa som hade blivit allt för sliten för att uppskattas. Som en avskedad konduktör. Precis som mannen i den vita hatten. Bara 16 år senare.

Skriven av: Clara-Anne