Mannen med mohairrocken

Han satte nyckeln i tändningslåset. Startade motorn efter tre försök och gick ut med skrapan för att möjliggöra sikt ut ur bilen. Det var troligtvis en av de sämre fönsterskraporna han någonsin hållit i sin tjocka lovvikavante. Den hade bara effekt på ungefär en centimeter av skrapbladet. Det tog en evighet att få bort frosten från alla rutor. Han orkade inte riktigt anstränga sig på de sista rutorna, vilket han alltid ångrade bittert när han senare kom till den första stora korsningen och nästan inte såg något alls åt höger.

Vid det här laget hade nästan hela gatan bäddats in i ett illaluktande rökmoln, härrörande från avgasröret på hans slitna, tvåfärgade Ford Fiesta från -87. Han borstade av snön från sin ljusbruna mohairrock och satte sig i bilen. Han var den sorts människa som hellre spenderade sina pengar på kläder, än på att reparera trafikfaran han alltid parkerade i vägen för grannens garageport.

Egentligen hade han inte särskilt långt till jobbet, men var av den åsikten att det är mycket skönare med bil när man ska hem. Så slipper man ställa sig och vänta på bussen. Dessutom vet man aldrig vilka slags kufar man kan hamna bredvid, eller ännu värre om det väller på en skolklass som varit på teater eller annat inne i city.

Jobbet ja, det var tillfälligt brukade han säga till alla som frågade vad han sysslade med. Det tillhörde också hans personliga mantra som han mumlade för sig själv när han fick ett av sina ofta återkommande irritationsutbrott på någon av sina medarbetare. Vissa dagar behövdes nästan inget alls för att han skulle behöva ursäkta sig, snabbt smyga in på toaletten eller något tomt rum och rabbla sitt mantra, för att så småningom lugna ner sig.

Jobbet var faktiskt tillfälligt. Om en tillfällighet kan vara i åtta år. Han var för lat och bekväm av sig för att aktivt försöka förändra sin situation. Det visste han. 'Men ibland är saker som de är och då får man leva med det.' Ännu en mening ur hans mantra.

När han nu kom till jobbet, efter att nästan ha förlorat livet i korsningen precis utanför, kände han sig extra stingslig och visste att om någon pratade med honom skulle måttet med all säkerhet vara rågat. Han klarade sig helskinnad över parkeringen, nickade bara till receptionisten och steg in i hissen.

Den var tom. Han skulle bara upp till tredje våningen och brukade oftast ta trapporna i brist på annan motion, men idag lät han bli, rädd att stöta på någon utav tjejerna från andra våningen. De kunde verkligen gå honom på nerverna med sina fjolliga fnitter och tuperade hår. Tjejer förresten, de var nog en bit över femtio men talade alltid om sig själva som 'tjejerna på tvåan'. Bara det kunde få honom att bita sig i tungan för att inte säga något riktigt giftigt.

Han tryckte på knappen och nr 3 tändes ovanför dörrarna. Sakta började hissen röra sig uppåt. Han fixade till håret lite i spegeln som satt därinne. Någon hade pussat på den med rosa läppstift. Säkert det där larviga fruntimret som brukade titta på alla karlar som om de vore gaseller och hon en mäktig lejoninna. Vad hon nu skulle ha fått den idén ifrån, som hon såg ut. Onormalt långt mellan de små ögonen som alltid var översminkade med ett tjockt lager mascara och någon skrikig färg på ögonskuggan som gick ända upp till ögonbrynen. Orden läppstift, rouge och måttligt hade hon nog aldrig använt i samma mening.

Vore hon inte så osmidig kunde hon extraknäcka som hovnarr någonstans. Kläderna var alltid för små, både på bredden och på längden. Åtminstone i hans smak. På en smäcker tjugoåring skulle de sitta fint, men på en övergödd kvinna i medelåldern blev de bara uttöjda och gjorde inget för att täcka det man mår bäst av att inte se klockan åtta på måndag morgon.

Han såg att nr 2 var upplyst ovanför hissdörrarna. Nej! Dagen hade ju börjat hyfsat i alla fall. Han behövde verkligen inte det här. Innerligt hoppades han att hissen skulle åka förbi andra våningen, av omsorg om honom. Hoppet är trots allt det sista som överger människan. I samma sekund kände han hur hissen saktade in, han blundade och tog några djupa andetag.

'Måtte det inte vara hovnarren.', sa han för sig själv.

Hissen stannade, plingade och öppnade dörrarna. Han öppnade först det ena ögat försiktigt, sedan det andra lite halvt innan han spärrade upp dem båda på vid gavel, och insåg att detta var värre än hovnarren.

'Hej, står du här alldeles själv mitt på blanka morronen, va!? Hur e're me' rej? Har helgen varit som du förtjänar eller? Asså, jag brukar alltid säga så, jag mena' inget me're. Jahaja hur er'e med stora starka karln så här på morronen, va? Jag tycker du ser lite sliten ut. Du kanske har varit ute och svirat hela natten, va? Ute och målat stan röd som dom säger.'

Allt detta sades med en nasal stämma i ett enda andetag innan dörrarna hann stängas, och följdes av ett skratt som inte var av denna världen. Det pep och gnisslade och skar i öronen på honom.

'Jorå, jag mår bra.' svarade han och log ansträngt mot skapelsen som stod tryckt mot honom i den trånga hissen. Parfymen stack i ända upp i näsroten på honom och han mådde lite illa. Hon blinkade med sina pliriga ögon och lösögonfransarna viftade och svängde.

Den kvinna som nu fyllde upp andra halvan av den lilla hissen jobbade på ett helt annat ställe, men brukade ränna runt på företagen i området och skrämma slag på folk. Hon var nog snäll och menade väl, men paketet i vilket allt presenterades var inte till hennes fördel.

Hon var en väldigt liten kvinna med stripigt tunt hår som hon snott ihop med ett hårspänne i nacken. Det var nu mer än fem centimeters utväxt på det blonderade håret. Ansiktet var alltid täckt av underlagskrämer och brunkrämer. Hon hade säkert passerat de sextio men klädde sig, pratade och förde sig som om hon vore sjutton.

Hennes pengar gick åt på de allra trendigaste och dyraste boutiquer som staden hade att erbjuda. Parfymen inhandlad i Paris, sa hon i alla fall. Munnen gick ständigt i en väldig fart och hon stod alltid väldigt nära, oavsett om man stod inklämd i en trång hiss eller ej.

Nu stod de alltså där, han och hon. Hissdörrarna stängdes och han tyckte att hissen åkte helt obeskrivligt långsamt. Han började mumla sitt mantra och just när han kom till biten där han talar om för sig själv att jobbet bara var en tillfällighet så stannade hissen, med ett ryck. Dörrarna förblev stängda, vilket kanske var tur eftersom de tycktes ha stannat mellan två våningar.

Lampan slocknade och det blev oroväckande tyst varpå kvinnan började skrika: 'Jag vill inte dö, jag vill inte dö!!!'.

Själv var han nära att börja gråta. Inte så mycket för att han var instängd i en hiss som stannat mellan två våningar, utan mest för att han var tvungen att dela detta öde med henne, kvinnan från ...? Ja, varifrån hon nu kom.

Det tändes en lampa som troligtvis tänds med automatik när strömmen går.

Med ens bestämde han sig för att gå och säga upp sig så fort han kom ut ur den gudsförgätna hissen. Han skulle med raska steg kliva in hos chefen och tala om att det var sista gången de sågs. Om de inte råkade springa på varandra inne på videobutiken eller så, men i övrigt så skulle de inte ses mer. Innan dess måste han få tyst på den skrikande kvinnan mittemot sig och om möjligt ta sig ur hissen med förnuftet i behåll.

Han tog tag om hennes axlar och ruskade så mycket det gick, samtidigt som han ropade hennes namn för att få kontakt. Tillslut tystnade hon och såg på honom med sina rödsprängda ögon och började grina istället. Mascaran rann och den ena lösögonfransen lossande lite. Han väntade bara på att det skulle bli djupa fåror på de brunspacklade kinderna. Det verkade dröja.

'Jag vill faktiskt inte dö, jag har inte skrivit något testamente.', snyftade hon. 'Har du det? Du har säkert det. Jag är väl den enda i världen som inte har det. Jag lovar att jag ska skriva ett om jag inte dör nu?' Hon fortsatte att svamla om sitt testamente som inte var skrivet.

Han lyssnade inte. Istället försökte han nå nödknappen bakom hennes rygg. Han sträckte sig över hennes axel mot knappsatsen bredvid hissdörrarna. Det uppskattade den snörvlande kvinnan som, innan han hann nå knappen, tog ett stadigt tag om hans midja och tryckte sig mot honom så att han tappade balansen och lutades mot spegeln.

Han visste inte riktigt vad han skulle göra. Han hade inga tankar på att besvara kramen, men han hade heller inte hjärta att slita loss henne. Han tänkte i sitt stilla sinne att hon i alla fall hade tystnat, där hon stod och hulkade med sitt brunmålade, svartrandiga ansikte djupt inborrat i hans mohairrock.

Nu nådde han nödknappen och tryckte till ordentligt. Det hördes ingenting. Han tryckte igen. Fortfarande tyst, bortsett från ett stilla snyftade inifrån hans rock.

'Nähä', tänkte han 'nödknappen funkar inte den heller, det var ju utmärkt, då kan vi ju sitta här hela dagen utan att någon märker att hissen har fastnat.'

Han lossade försiktigt hennes grepp om hans midja och frågade så snällt han kunde hur hon kände sig.

'Jo, nu känns det lite bättre. Jag mår alltid bra i armarna på en karl.' Han såg att hon tog ett djupt andetag och ångrade genast att han hade öppnat munnen.

'Asså, jag blev så rädd. Jag trodde faktiskt att hissen skulle släppa från sina fästen och bara störta ner i underjorden. Där har jag inget att hämta, det vill jag lova. Jag gillar inte ens att gå ner till tvättstugan. Asså, jag ska aldrig mer åka hiss. Även om det är jättemånga våningar. Det är ju faktiskt bra motion också, att gå i trappor menar jag. Det finns ju till och med träningsapparater som liksom ska härma att man går i en trappa. Jag ska köpa en sån, de finns på TV-shop för bara några hundralappar. Där har jag handlat massor av saker, de' e' så bekvämt att de kommer hem till dörr'n med det. Man slipper gå på stora varuhus och trängas. Jag gillar faktiskt hela idén. Jag har till och med börjat betala mina räkningar på internet. Det är så himla smidigt.', hon gjorde en paus för att andas.

Han började känna ångesten ta form inombords. Hur länge skulle detta pågå? Hon började prata igen.

'Det finns ingen hejd', tänkte han, 'hon kan prata om ingenting hur länge som helst. Jag måste komma ut härifrån.' Han började trycka upprepade gånger på nödknappen och skrek så högt han kunde. 'Hjälp!'

Den lilla kvinnan tittade på honom, först nu märkte han att hon saknade en lösögonfrans. Med sarkasm i rösten sa hon: 'Är det så du har tänkt få ut oss härifrån?' Han tittade frågande på henne och hon fortsatte utan sarkasm.

'Asså karlar är visst bara bra till vissa saker. Ska man behöva göra allting själv, va?! Jag säger som jag sa till mitt ex: Du kan visst bara byta glödlampor och fylla i tipskuponger, va?'

Hon slog ner blicken och drog lite i fållen på sin korta kjol och fortsatte.

'Fast sen visade det sig att han både kunde byta fru och fylla i skilsmässopapper.'

Efter en stunds tystnad började det surra bekant. Ungefär som det låter när strömmen kommer tillbaka. Den riktiga lampan tändes och hissen började röra sig nedåt mot andra våningen. Hon vände sig om mot dörrarna. Han tittade på hennes tunna hästsvans som mest påminde om en råttsvans, och tänkte att han hade överlevt med förnuftet i behåll.

Dörrarna öppnades och de klev ut. Hon gav hissreparatören en farlig blick nerifrån och upp innan hon försvann längs korridoren med allas ögon på sig. Han började förstrött gå uppför trapporna i sin ljusbruna mohairrock med en lösögonfrans på ena slaget och rosa läppstift på ryggen.

Skriven av: Kristina Karlström