Publicerat
Kategori: Novell

Mannen på bänken

Varje dag går hon till minneslunden på kyrkogården där hennes mans urna finns. Hon sitter där en stund, pratar lite med honom, ibland högt och ibland i tankarna. De hade varit gifta i nästan 60 år när han hastigt och oväntat gick bort i en hjärtinfarkt. Hon var nykär de första åren. Sen kom äldsta sonen och hon blev hemmafru. Det var så det var då, och hon fann sig i det även om det inom henne fanns en längtan efter något mer. Fem år senare kom andra sonen. Han fick polio när han var fem år gammal och mycket kom att kretsa kring honom. Han vistades på sjukhus och åkte på sommarkollo. Åldersskillnaden mellan sönerna gjorde så klart också att storebror fick ta lite mer ansvar. Ändå räckte hennes kärlek och omtanke till båda två. Tyckte hon i varje fall.

Hon anade en viss avundsjuka mellan sönerna, men tänkte att den hade mer att göra med vanlig syskonrivalitet än att hon skulle ha ömkat mer för yngste sonen och ställt högre krav på hans storebror. Det var heller inget de pratade om i familjen. De pratade inte känslor. De gånger hon försökt blev det snabbt en obekväm tystnad. Som om stelheten och korrektheten från hennes man gått i arv i rakt nedstigande led till sönerna, speciellt den äldste. För mannen var ytan viktig. Det skulle se bra ut utåt. För honom var det viktigt att tänka på vad andra skulle kunna tycka. Själv har hon alltid beundrat kvinnor som vågar gå mot strömmen och önskar att hon själv hade modet att göra just det.

Hon och mannen tappade bort varandra någonstans där när barnen kom. Hon hade drömmar, han principer. Hon ville se världen, han var nöjd med byn de bodde i och ett och annat besök till närmsta staden för att gå på kondis. Visst reste de, till och med till Mallorca när det blev vanligt med charterresor. När barnen lämnat boet och hon återgått till sitt halvtidsjobb på fabriken i byn, fanns mer tid för hennes tankar och förhoppningar. Hon ville utveckla sig, lära sig något nytt, stilla sin nyfikenhet på omvärlden. Hon började på en engelsk konversationskurs. Planen var att resa till USA och hälsa på sin kusin. Hon hade hela sitt vuxna liv haft oregelbunden kontakt med sin amerikanska kusin, och eftersom hon inte var så duktig på engelska, blev det mest foton och halvknackiga engelska meningar på vykort, som hon skickade. Kusinens brev blandade friskt svenska ord i engelska meningar, och hon tyckte att hon förstod det mesta av texten. Ju mer hon studerade, desto mer utvecklade hon sina egna vykort så att de innehöll fler längre meningar. Ett och annat brev blev också skrivet.

Efter ett års engelskastudier kom hon iväg på sin tre veckor långa resa till USA. Självklart hade hon förberett hemma. Tvättat och strukit allt mannen skulle kunna tänkas behöva under hennes tre veckors bortavaro. Lagat rätter och frusit in och lärt honom hur han hanterade kaffebryggaren och stekte ägg. Mannen muttrade lite över hennes ”påhitt”, som han kallade det.

”Vad ska det vara bra för?”, undrade han.

Visst var hon lite orolig, men med hjälp av sönerna och deras fruar skulle hennes äventyr ”over there” gå bra. Det gjorde det också, men mellanrummet mellan henne och mannen var något större när hon kom hem igen. De levde sida vid sida i en tyst överenskommelse om vänskap och respekt för varandra. I det stora hela var det bra.

Trots deras olikheter och hennes drömmar, så höll de fast vid varandra, hon och mannen. Han var trygg, snäll och ordentlig. Ingen alkohol, inga vilda fester, noggrann både på jobbet och hemma. Hon brukade säga till sina närmsta väninnor att han kanske inte var mycket att se på och inte mycket att skryta om, men han var godhjärtad och ville väl och det var bra mycket bättre i längden än motsatsen. Hon hade ju hört hur det kunde vara i vissa äktenskap.

De gick raska promenader och åt hälsosamt och de var ofta på kulturevenemang i staden, dit de flyttat när villan i byn blev för stor och betungande att ta hand om. När han gick i pension och fick mer tid över, blev han rastlös och började intressera sig mer för vad hon gjorde på fritiden. Vad var det för litteraturkvällar hon gick på? Vilka utställningar var det som gjorde henne euforisk? Vad var det som lockade henne att ta sina långa promenader? Han började helt enkelt följa med då och då.

De levde gott som pensionärer, om än inte i överflöd. De njöt av friheten och hälsan. Hon blev chockad när han föll ihop den där eftermiddagen när de skulle sätta sig och se nyheterna på tv:n. När ambulansen körde iväg honom till sjukhuset insåg hon att det inte skulle hjälpa hur mycket ambulanspersonalen än jobbade med honom på väg till sjukhuset. Det var över. Döden kom hastigt, men hon tog det bra. ”Jag har mina barn och barnbarn, mina väninnor och böcker. Livet kommer fungera bra ändå”, tänkte hon.

Hennes besök på kyrkogården styrs mest av pliktkänsla. De brukade alltid säga några vänliga ord till varandra varje dag, det var en del av överenskommelsen mellan dem, och det ville hon fortsätta med. Hon har ändå alldeles för många timmar på ett dygn att fördriva, så nog kan hon ägna en timme om dagen åt att sitta på bänken vid minneslunden och tänka. Det är dessutom väldigt behagligt, för det mesta, att sitta där och filosofera. Då och då träffar hon på andra människor som saknar någon. De brukar nicka en hälsning till varandra, men det är sällan de börjar prata med varandra. Det är som att lugnet på kyrkogården inte ska störas av onödigt prat. Här ska träden få prassla med sina löv, fåglarna kvittra, en och annan ekorre pila fram över gräset för att snabbt ta sig upp i ett träd. Det är naturen som regerar på kyrkogården.

En vacker höstdag när luften är klar och hög och trädens löv börjat skifta i rött, gult och orange, får hon syn på en man som sitter på bänken där hon brukar sitta. Det är inte någon hon sett till tidigare. Hon stannar en bit därifrån och tittar på honom någon minut, innan hon börjar gå mot bänken. När han ser att hon är på väg mot honom, reser han sig snabbt och går därifrån. Hon ser efter honom en stund innan hon sätter sig ner och plockar fram ett äpple ur väskan. Hon noterar honom i ögonvrån, han står en bit bort och tittar ingående på henne, som om han mäter henne med blicken. Hon vrider lite på huvudet och när han ser att hon tittar, vänder han raskt om och går därifrån. ”Vad märkligt!”, tänker hon, ”Undrar varför han tittade så?”. Hon är i vanliga fall bra på att känna av människor men honom får hon inte riktigt grepp om. Hon skakar av sig känslan av osäkerhet.

Nästa dag när hon kommer till kyrkogården sitter han där igen, på hennes bänk. När han får syn på henne nickar han lite och sen reser han sig upp och går därifrån. Hon ser inte till honom något mer den dagen och inte de följande dagarna heller. Det går en vecka, kanske två, men han dyker inte upp igen. Hon funderar lite på vart han tagit vägen och upptäcker att hon saknar honom lite grand.

En dag när hon kommer till kyrkogården, sitter han där på bänken igen. Uppklädd i hatt och med en röd halsduk virad runt halsen. ”Det ser nästan ut som om han klätt upp sig för min skull.”, tänker hon. Hon får för sig att han kommer resa på sig och gå när hon kom närmare bänken, men han sitter kvar och tittar lite försiktigt på henne. När hon är ända framme vid bänken reser han sig artigt och bugar lite lätt för henne och säger ”God dag!”. Hon ler överraskad mot honom och hälsar. De presenterar sig och han berättar att hans fru dog för ett tag sedan och han känner sig ensam. Det är därför han går hit då och då och pratar med henne. Hon berättar att hon gått hit varje dag i över ett år nu, mest för att fördriva tiden men också för att det blivit en vana att säga några ord till sin man varje dag.

De pratar en stund. Sitter sedan tysta och lyssnar på lövens prassel och vindens viskningar. Efter kanske en halvtimme reser han sig och säger att han ska gå hem, men att han hoppas få träffa henne här i morgon igen och fortsätta deras samtal. De tar adjö och när han går iväg ser hon efter honom och hans lite haltande gång.

Nästa dag fortsätter de sitt samtal på bänken. De pratar om sina äkta hälfter som de förlorat. Hon berättar om sina söner och deras familjer. Om barnbarnen som ibland när de har håltimmar i skolan kommer upp till henne för att fika, eller för att låna en bok eller berätta om någon ny förälskelse. Han berättar om dottern som bor utomlands och om barnbarnet som han brukar prata med via videolänk.

”Jodå, jag har gått internetkurs!” utbrister han stolt.

Hon berättar om villan i byn och sitt halvtidsjobb på fabriken som hon hade när sönerna vuxit upp. Hon berättar om sin lust att se världen och om resan till kusinen i USA. Det visar sig att även han tycker om att resa.

”Vi kanske kan åka till Egypten tillsammans? Jag har alltid velat se pyramiderna och rida på en kamel.” säger han, halvt på skoj, halvt på allvar.

Hon skrattar till förtjust. Just där och då känns det så rätt, visst ska de ut och resa tillsammans. Sen besinnar hon sig. Hon känner ju honom inte.

De fortsätter sina möten på bänken vid minneslunden varje dag. En dag säger han att de träffats så här åtta dagar i sträck. Hon kan inte förstå att tiden gått så fort och att de inte känt varandra längre än så. Det känns som att de hunnit dela så mycket med varandra. Det känns som att hon känner honom. Kanske är det så när man blir äldre, att man tar till vara på tiden på ett annat sätt. Att varje minut, varje timme är så mycket viktigare, tänker hon för sig själv.

Han är rolig och artig, lite sorgsen och ändå livsglad. Han är inte klar med livet än. Det finns fortfarande upptäckarlust i honom, tänker hon.

”Vi kan väl ses här i morgon igen, så tar jag med lite kaffe?” säger hon.

”Då köper jag några goda bullar.” säger han.

Det börjar bli kyligt på bänken och hon har ärenden att gå, så de tar adjö och säger ”På återseende!” och när hon går därifrån känner hon hans blickar på sig. Stegen känns lätta, nästan som om hon svävar ovanför grusgången. Regndropparna som börjar falla känns som smekningar på kinden. Vad är det med mig? Börjar jag bli kär? Jag vet ju inte mycket om honom, tänker hon.

Nästa morgon brygger hon kaffe och letar fram sin picknickkorg. Hon tar fram koppar och termos och en ren kökshandduk, som hon virar in allt i. Hon stoppar även ner en filt som hon tänker att hon ska breda ut på bänken så att de kan sitta där ett tag. Det är trots allt oktober och hösten gör sig påmind. Det vore ju inte så kul att dra på sig urinvägsinfektion nu när hon precis träffat en trevlig karl.
När hon närmar sig minneslunden ser hon honom sitta där på bänken. Han måste höra hennes steg på grusgången, för han vänder sig om och vinkar lite mot henne. Bredvid honom ligger en påse från konditoriet en bit bort. Han reser sig upp när hon kommer fram till bänken och artigt tar han hennes hand och kysser den lätt. Hon tar fram filten och breder ut över bänken och sen sätter de sig där. Ganska nära varandra. Hon lägger upp handduken, tar fram koppar och termos och häller upp kaffe. Han river upp påsen som är fylld av vaniljbullar. De skålar i kaffe för hennes man och hans fru som förde dem tillsammans. De skålar för varandra och deras förhoppningsvis fortsatta vänskap. De sitter där på bänken. De pratar om allt. Han tar fram en bok och läser en dikt;

”Du, som av skönhet och behagen, en ren och himmelsk urbild ger. Jag såg dig och från denna dagen, jag endast dig i världen ser.”

”Den nya skapelsen av Johan Henric Kjellgren. Jag tänkte på den när jag såg dig här” säger han och ler.

Hon vet inte vad hon ska svara. Hon blir tyst. Efter en stund, som känns som flera minuter, säger hon

”Det är en vacker dikt!”

De sitter där på bänken länge denna dag. De pratar, skrattar, läser dikter som de kommer ihåg i huvudet, delar minnen och dricker kaffe. Bullarna tar slut, höstkylan tränger sig in och upp genom filten, näsorna blir röda och snoret börjar droppa.

”Det kanske är dags att säga hej då till våra kära och gå hem?” säger hon och han kan inte annat än hålla med.

De packar ihop och han tar picknickkorgen. De bor inte åt samma håll, men som den gentleman han är följer han henne hem.

”Nu vet du var jag bor. I morgon ska jag på middag hos min äldsta son, så jag hinner inte vara på kyrkogården så länge, men på söndag kan du väl komma över på lite middag? Skulle det passa klockan fem?” frågar hon.

Han tackar ja, kysser henne lätt på kinden och går därifrån.

Lördagen kommer och det är dags för middag hos äldsta sonen. Han hämtar henne i bilen. Huset är varmt och inbjudande, med tända ljus både utanför dörren och inomhus. Sonhustrun kramar om henne, barnbarnen ger henne en varm kram och en klapp på kinden. I vardagsrummet väntar yngste sonen och hans familj. Hon känner sig älskad och varm om hjärtat. Hon känner sig modig. När de sitter vid matbordet och har kommit halvvägs in i middagen, berättar hon om mannen hon träffat på kyrkogården. Ett av barnbarnen utbrister

”Det är ju precis som i filmen ”Grabben i graven bredvid”, farmor! Vad gulligt!”

De andra barnbarnen håller skrattande med.

”Berätta om honom!”, ber yngsta barnbarnet.
Sönerna och sonhustrurna ser överraskade ut, nästan som om de är överrumplade, men efter några minuter ler de varmt mot henne.

Middagen fortsätter, kaffet kommer fram. Hon har berättat lite om mannen på bänken, men sen kom det annat att prata om. Barnbarnens skolgång och julen som närmar sig. Jobb och fritidsaktiviteter dryftas. Hon lyssnar halvhjärtat. Drömmer iväg lite. Ett av barnbarnen reagerar på att hon verkar frånvarande och frågar lite förtjust om hon är kär. Hon ler och svarar att hon inte riktigt vet om hon är kär eller bara glad över en ny vänskap.

När hon kommer hem den kvällen och sjunker ner i favoritfåtöljen med en kopp kamomillte, tänker hon på deras reaktioner. På barnbarnens glädje och lite retsamma ton när de kom med nyfikna frågor om mannen hon träffat. Hon tänker på sönernas lite avmätta leenden och sonhustrurnas lättnad, som om de inte behöver anstränga sig så mycket om hon har någon vid sin sida. Det dåliga samvete som hon förstår att sönerna haft när de inte har träffat henne varenda helg. Det är inget hon kräver, hon trivs med sin ensamhet och tycker att hon har fullt upp ändå. Dessutom tittar barnbarnen in hos henne rätt ofta. Alla fyra barnbarn älskar hennes kakor och bullar och att hon alltid tar sig tid att fråga hur de har det. Det går ingen nöd på henne. Samtidigt förstår hon dem. Hon kände ju likadant när hennes mamma blev ensam och när hennes svärfar blev änkeman.

Dagen efter, söndagen när hon bjudit hem sin nya vän på middag, börjar hon med en rask promenad och ett snabbt besök på kyrkogården där hon tänder ett ljus. Hon känner sig nästan lite skyldig när hon säger till sin man att hon inte har tid att stanna så länge idag för hon väntar besök och måste hem och förbereda. Som om han skulle höra henne. Som om han skulle bli svartsjuk.

”Det var han alltför korrekt för att kunna bli ens när han levde!” utbrister hon.

”Han är död sen över ett år. Skärp dig! Du behöver inte ursäkta att du träffat och blivit intresserad av en annan man.” intalar hon sig själv.

På vägen hem från kyrkogården handlar hon och väl hemma börjar hon förbereda maten. Söndagsstek med potatis och sås, kokta grönsaker och gelé och till efterrätt vaniljparfait med färska hallon. Till detta ska hon bjuda på ett rött vin som hon sparat till ett finare tillfälle och till efterrätten blir det ett dessertvin som hon fick när hon fyllde år. Hon städar lite när steken tillagas, dukar vackert med levande ljus och linneservetter och tar sig en dusch. Hon målar naglarna, lägger lite mascara på ögonfransarna och borstar sitt ljust gråa hår så att det skiner. När hon bestämt vilken klänning hon ska ha, letar hon fram ett par hela strumpbyxor och tar fram sina finaste skor med en nätt klack. Hon tar på sig ett pärlhalsband och fäster en brosch på kragen. Broschen har hon ärvt av sin mamma och det är en liten fjäril med röda pärlor i. Hon känner sig fin. Hon är fin.

Det ringer på dörren och när hon öppnar står han där med ett stort fång röda rosor och en liten ask choklad. Han har fluga på sig, dagen till ära. Hon älskar när en man har fluga. Hon bjuder honom att stiga in, tar hans rock och hänger upp den. Hon visar runt honom i sin tvårumslägenhet och förvånas över att han kan namnet på nästan alla hennes krukväxter. Hon bjuder honom ett glas vin. Hon ler och ställer fram fatet med steken, räcker honom gaffel och kniv och ber honom skära upp.

De njuter av maten, vinet och sällskapet och pratar och pratar. Timmarna går fort och mörkret lägger sig utanför fönstret. Då och då tränger ljud från trappuppgången eller gatan utanför in till dem, men mesta tiden är det bara de två. De har så mycket att prata om och planera för. Ja, precis planera för. De ska gå och lyssna på en konsert i början av november och i slutet av samma månad ska de till stadsbiblioteket och lyssna på en poet som ska läsa några av sina dikter. De har även börjat titta på resor till Egypten. Han har hittat en paketresa där allt ingår, hotell, frukost, lunch och middag och

”Man får rida kamel dessutom!” utbrister han glatt.

Hon kan inte annat än skratta åt hans iver.

När han gått hem den kvällen och hon plockar i ordning och diskar upp, tänker hon på allt de planerar för. Det är nästan som att de är unga igen. Så många planer, så mycket att göra. Och vilka känslor i kroppen! De går inte att jämföra med den unga förälskelsen, de här känslorna känns mognare, men det är ändå samma pirrande känsla i grunden. Hon somnar med ett leende på läpparna den kvällen, i lugn förvissning om att de ska träffas i morgon igen.

Skriven av: Jenny Freding

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren