Mannen på bussen

En man klev på morgonbussen i vanlig ordning, strax utanför sitt hus. Han hade ett välordnat liv, men det var tämligen inrutat. Till yrket var han socialsekreterare och tog sitt jobb på fullaste allvar. Hans principer var fasta och han tvivlade aldrig på de beslut han fattade, både vad gäller sitt eget liv och andras.

Denna morgon var det ganska mycket folk på bussen. Han satte sig intill en kille i tjugoårsåldern. Efter några minuter så kände mannen att tystnaden blev allt för pinsam, och med tanke på att resan in till centrum tar cirka tjugo minuter, så började han kallprata lite.

”Så underligt vädret har blivit nu för tiden.”
Killen vände sig mot mannen och svarade: ”Ja, kanske det.”
”Läste du i tidningen igår om flyktingströmmen till Sverige?”, fortsatte mannen.
”Vad menar du?”, frågade killen.
Mannen svarade med glädje i rösten att han verkligen tycker att det är fantastiskt att Sverige tar emot så många flyktingar. Att vi får möjligheten att hjälpa dem som är på flykt undan krig och elände. Ynglingen drog lite på mungipan och svarade: ”Ja, nog är det så.”
”Och vart står du rent politiskt?”, frågade mannen och spände ögonen i killen.
”Jag vet inte riktigt, men jag är nog patriot.”
”Patriot!”, fräste mannen och tittade bort. Han vände sig snabbt tillbaka mot ynglingen som bara satt tyst i sätet.
”Nazist och rasist, är det något att sträva efter?”, fortsatte mannen med mycket nedvärderande ton.
”Vet du att ordet patriot kommer från grekiskans patri?t?s och betyder landsman?”, svarade killen.
”Du borde verkligen tänka om”, fnyste mannen och reste sig upp. ”Jag tänker inte sitta bredvid någon med sådana åsikter”, sade han och satte sig på en annan plats längre fram i bussen.

Killen tänkte i sitt stilla sinne; att den där mannen inte lyssnar ordentligt på vad andra säger. Mannen sade ju att han inte tänker sitta bredvid någon med den typen av åsikter. Saken var bara den att killen inte hade yttrat några av sina åsikter. Han hade bara sagt att han är patriot och förklarat vad ordet betyder. Kan hända att mannen läste in mer i situationen än vad han borde ha gjort. Med andra ord så hade mannen kanske skapat en höna av en fjäder. Killen satt resten av resan och stirrade fundersamt ut genom fönstret.

* * *

Det blev sakteligen eftermiddag och det var dags att avrunda dagen. Mannen hade haft en ganska arbetsam dag på jobbet. Telefonerna hade ringt oavbrutet och pappersarbetet hade mer eller mindre liknat ett straff. Under de sista arbetstimmarna så hade han blivit påmind om killen på bussen den morgonen. Detta gjorde honom inte mindre irriterad. Mannens fasta hållning var att man inte kunde ha sådana åsikter. Återigen vällde en våg av ilska över honom. Allt detta på grund av att ett enda ord hade yttrats; nämligen patriot. Det var dags att bege sig hemåt.

Det brukade ta cirka fem minuter för bussen att köra från resecentrum till nästa hållplats, där mannen brukade kliva på. Bussen var dock en aning försenad denna regniga eftermiddag i oktober. Han klev ombord och stämplade sitt månadskort. Plötsligt fick han syn på killen som han hade suttit intill under morgonen. Han gick dit och satte sig bredvid.

”Sverige behöver inte sådana som dig”, sade mannen och spände ögonen i killen. Mannen passade även på att berätta att han jobbade som socialsekreterare, och att han gjorde sitt yttersta för att bygga ett bättre samhälle.
”Ursäkta?”, svarade killen.
”Nazister och rasister. Ni lever på att hata andra som inte har samma hudfärg, bara för att ni är rädda för allt som är främmande.”
”Det gör jag inte alls”, svarade killen och skakade på huvudet.
”Det sade du till mig i morse. Du sade att du är patriot!”, fortsatte mannen.
”Jag är nog inte patriot”, svarade killen. ”Jag har kommit fram till under dagen att jag inte är så förtjust i Sverige.”
Mannen såg ut som att han hade fått en spann med iskallt vatten över sig.
”Jag tycker nog att Sverige är ett riktigt skitland”, tillade killen med en antydan till ett leende i ena mungipan.

Mannen visste inte hur han skulle reagera. Så han valde att bli förbannad igen.
”Om du inte tycker om ditt eget land så kan du väl ta ditt pick och pack och flytta någon annanstans!?”
Killen svarade inte. Han satt bara och iakttog mannen som mer och mer började likna ett nyårsfyrverkeri.
”Varför är du så arg?”, frågade killen.
”Sådana som du är skyldiga till att vi har det samhälle vi har idag.”
Även denna gång så reste sig mannen för att hitta en annan plats i bussen. ”Fy fan!”, fräste han för sig själv samtidigt som han marscherade längre bak mot ett ledigt säte.

* * *

Det hade återigen blivit morgon och det var dags för veckans sista arbetsdag. Mannen satt vid frukostbordet och tänkte på alla papper som han måste gå igenom på jobbet. I perioder kunde arbetsbördan vara på gränsen till orimlig, men han tog sig alltid igenom arbetsuppgifterna på ett eller annat sätt. Det var han säker på att han skulle göra även den här gången.
Bussen kom på utsatt tid. Han klev på och stämplade sitt månadskort. Den här morgonen var det inte lika mycket folk på bussen, så det var inte några problem att hitta en ledig plats. Men plötsligt fick han syn på killen från gårdagen. Mannen gick och satte sig i sätet på motsatt sida av mittgången.

”Tjenare”, sade killen smått leende.
”God morgon heter det.”
”Dåligt morgonhumör?”, frågade killen samtidigt som han observerade mannens reaktionsmönster.
”Sköt dig själv och skit i andra!”
”Borde verkligen en socialsekreterare prata på det viset?”
Mannen svarade inte, utan blängde bara surt.
”När ska du flytta då?”, frågade mannen med ett hånleende.
”Det ska jag inte”, svarade killen.
”Har du blivit patriot nu igen?”
”Nej det har jag inte.”
”Nå. Vart står du då politiskt?”
”Ingenstans”, svarade killen.

Mannen började bli ordentligt irriterad igen. Som ung hade han fått lära sig att man måste ta ställning, och att man är skyldig att bilda sig en tydlig uppfattning om vad som är rätt och fel. Framförallt vad gäller det politiska.
”Du måste väl ändå veta vart du står rent politiskt, människa?”
”Jag står ingenstans”, upprepade killen. ”Jag har ingen bergfast åsikt om vad som är den bästa ideologin.”
”Sådana som du är verkligen ett samhällshot”, rasade mannen. ”Jag har aldrig hört på maken. Vilken usel ansvarskänsla!”

Killen fortsatte bara att iaktta mannen, som återigen hade gjort ett lysande jobb med att reta upp sig själv.
”Om du inte tar kontroll över dina känsloutbrott så kanske du dör i förtid”, sade killen med lugn i rösten.
”Dra åt helvete!”, fräste mannen och bytte ännu en gång plats för att slippa sitta i närheten av killen.

* * *

I vanlig ordning skulle mannen kliva av en hållplats innan resecentrum. Han tryckte på stoppknappen och reste sig upp innan bussen hade börjat bromsa in. Han skyndade fram till killen och sade: ”Du måste börja ta ansvar! Fattar du inte det?”
”Okej”, svarade killen med ett leende.
Mannen blängde surt och klev sedan av bussen.

Staffan Stridsberg

Staffan Stridsberg är medlem sedan 2016 Staffan Stridsberg har 4 publicerade verk