Mannen som inte riktigt fick plats i tillvaron

Det är märkligt att människorna tycktes bli alltmera genomskinliga på denna plats, där bergen växte över hela horisonten och kvarlämnade blott en liten remsa av mänskligt liv, innan havet tog vid. Och bodbiträdet var en sann son av Port Mahun. Hans ögon tycktes alltid döljas av en hinna av is, då han såg på sin kamrat, som kommit ut för att stöka undan eftermiddagscigaretten.

På denna plats i världen höll man något framför sig för att i någon mån slippa att komma i kontakt med tillvaron. Så ock John, som tidigt lärde sig att dölja sig själv bakom ett stelt stirrande ansikte, som inte uttryckte något. Vad han tvingats till var att på alla sätt dölja och till och med förneka sin fantasi, som gjorde honom intressant i moderns ögon. Vad fadern aldrig ville känna av, var, att sonen på något sätt var honom överlägsen.

Hans väldiga nävar hade skulpterat både Johns ansikte och själ, varför han av ren överlevnad lärde sig att hålla det mesta för sig själv. Eftersom han var pinsamt medveten om vad han hade fått till skänks, började han inbilla sig, att han på något sätt kunde bemästra verkligheten genom sin filmkamera. Eller om man uttryckte det på hans eget språk, att det hade blivit en vana att låta novemberlandskapet växa till sig för att den skulle kunna bära en historia, som kunde ta honom bort från tillvaron om blott för en stund, innan den pålitliga stelnande blodet i hans ådror släckte ut alla sådana övergivenhetskänslor. Det gick en dov ilning genom honom, då John genom sina fixkors såg en varelse stappla ut mot vinden.
– Vad i hela friden gör en man på denna ödsliga strand? frågade hans kamrat.

John kunde aldrig förvåna sig över Stephen. Han passade helt enkelt inte in i Port Mahun. Det lämpade sig inte vara nyfiken i denna sterila miljö, där bara en antydan om medmänsklighet skulle vara lika obekväm som löjeväckande. Nu ansträngde sig verkligen John att tona ned sin vanliga arrogans, som annars var en nödvändighet för att skydda sig mot tillvaron. Hur många gånger hade han försökt att få Stephen att uppföra sig som folk och älska byn som han gjorde det. Samtidigt gällde det att passa sin tunga, så att inte ett förfluget ord med ens skulle kunna avslöja något av ett inre, som han höll så hårt för sig själv, att kindbenen vitnade.

– Han har dödslängtan, svarade John som den självklaraste sak i världen. Som de flesta av oss. Vi får se om jag kan få in honom i kameran. Jodå, man kan visst lyssna av honom också. På denna sterila strand tycktes mänskliga avtryck vara det enda, som uppträdde i en sådan mängd, att den obarmhärtiga vinden inte hann sudda ut dem alla. Med hjälp av fixkorsen i kameran föreföll figuren sväva över och samtidigt vara förföljd av en massa vägskäl, som rusade mot honom från alla håll. Det gjorde, att kameran inte tycktes kunna återge handlingen utan det blev många svarta bildrutor i bildöverföringen. Samtidigt gick varelsen som om han vore kobent och hans rörelsemönster fick enligt Johns egen synnerligen hemliga vokabulär, en alltmer sprattlande gångbredd, som växte över hela förgrunden.

Ingen kunde undgå att lägga märke till, att varelsen plågades av att komma ut i ljuset. Om inte annat hörde man av hur tungt han andades. Han rörde sig som ett spöke i den döda tomheten. Det tycktes vaka en hudlös rädsla över hela mannen. Hans stämma, som hela tiden hördes i bakgrunden som ett vettlöst mummel, föreföll sakna direktkontakt med gängse ord, som kunde beskriva hans verklighet.

John stelnade till. Hans ansikte avslöjade väl inte, att han kände igen sig. Men nya fokus kom långt utifrån och närmade sig med rasande fart den lille mannen, vars volym tidigare flutit ut över hela synfältet men som nu trycktes samman till en tredimensionell varelse med passgång, sedan hans skälvande kropp översköljts av vinden.

Hans ansikte fick en skarptecknad kontur, som om mörkret inte ville släppa honom ifrån sig i den märkliga solövergången från horisonten. Och allt ackompanjerades av korpens rop, som tonade in från de lövklädda alléerna.
Hans skugga gungade fram och tillbaka i jämn takt med hans rosslande andning och spasmodiska rörelser. Han och hans förgrund tycktes en gång ha klistras samman med en ganska obestämd livshistoria, som vacklade mellan om det skulleföreträdas av text eller bilder, eftersom figuren inte kunde hålla emot livets makter eller bestämma sig för vilket. Han lät andras text falla in i honom i talet och försökte dirigera historien så gott det gick och efter eget fritt gehör, som om han väntade på att rätt stämmor skulle bejaka honom.Men de gav honom ett synnerligen kyligt och misstroget bemötande. Deras tryck medförde emellertid, att han utan vidare flydde rakt in i sin värld och lät hans gestaltning rusa rakt igenom tomma korridorer.

Han stannade emellertid upp, som om han kände efter. Om han fortsatte på detta berättarspår, skulle det förr eller senare allt falla på mottagarnas likgiltiga bemötande. Men så med ens lyfte frånlöpet och han hörde sin egen röst kommenteras av andra lite mer välvilligare, medan han själv såg sig själv vandra rakt in i det sovrum, där han själv föreställde sig att verkligheten en gång satt honom helt frånskild alla andra.

– Det här kan bli nåt för en gång skull, sa bodbiträdet. Hans presentation skulle ju inte ha kommit in på mottagarens område och så gäller det att han kan hålla intresset vid liv i fortsättningen också.

– Men det fixar ju din kamera.

– Visst. Den har ju alltid idkat välgörenhet.

Mannen kände dammet i det avstämda ljuset röra sig inte sirligt som det brukade utan snarare som en flock yra höns över de bepansrade rutorna. Han betraktade dock gillande det hål han lyckats spränga, när väl visslarnas text hade fångat upp honom. De var olycksbröder som han själv i förskingringen. Men de strävade mot stjärnorna och när deras text verkade i honom förstod han inte längre, att han skulle ha några bekymmer alls.

Bodbiträdet var mycket nöjd med sig själv. Det var länge sedan han hade fått en figur att fungera så väl inför den digitalt uppstyrda kameran. Men nu började figuren arbeta efter eget gehör och biträdet upptäckte till sin förtvivlan att han inte längre kunde styra upp honom. Berättelsen levde från och med nu sitt eget liv.
Först efter konfrontationen med den text som gjorde ont inom figuren upptäckte han hur välavvägda och teatrala hans rörelser var. Till och med hans tag - bort - rörelser, då de smärtande bilderna av tillkortakommanden slog emot honom, var uppenbarligen en del av ett hemligt rörelseschema, där de, som en gång hade satt honom i tigerburen stod och dirigerade utanför hans egen vidd. Han insåg, att vardagen hade fångat honom precis under en paus från grubblandet. Därmed behövde han inte ens se sig själv utan kunde gott föreställa sig själv: rynkorna i pannan, den slöa blicken, de insjunkna ögonen och valkarna i nacken och med vilken noggrannhet verkligheten hade tecknat upp honom från skiss till en superrealistisk staty. Han skyggade vid tanken. Därmed var det inte svårt att se honom håglöst vandra bort i ett hem, där Vedersakaren skulle anklaga honom för att han inte gjort särskilt mycket åt sin situation och sa till honom strängt att borsta tänderna, innan han gick till sängs.

Men en enda texts flödesschema kunde han aldrig komma åt. Nämligen den som styrde upp vardagstexten, men han hann inte uppfatta mer än delar av den, eftersom han nu var inne i det stadiet, då han fick sina ständiga utbrott. De tonar dock bort och ersätts av en enda sak nämligen tomhet.

Snart upptäckte han en annan figur, som till hälften förvandlats till en visslare, medan resten höll på med eviga uppgörelser med sig själv. Hur var det med pilotdrömmarna?! Egentligen var det ganska enkelt. Hans balans var inte gjord för att styra upp ett plan, som rörde sig i olika riktningar på himlavalvet. Snabbt drog han till sig en kappa av skyddande självömkan för att hans förföljelsemani skulle fungera och presentera en förförande sanning. Locktonerna blev alltmer överväldigande ungefär som om de plötsligen hade kommit för honom. Man hade övergivit honom vid avgörande vägval. Och så hade man svikit honom så sublimt, att efterbörden av hela spelet bara skulle peka på honom. Så var det. Denna text blev kvar hos honom ända till kvällningen, då utmattningen inträdde?

På morgonen hade andra tankar smugit sig in i suget från det evigt dragiga fönstren. Men den egentliga nöden, då han skulle ha vandrat omkring utan att finna sitt jag och när både hans tal och rörelser skulle ha infärgats av deras och hans egen påfrestade textuit, var ett helt främmande fenomen. Motvilligt måste han erkänna, att de företeelser, som styrt upp hans händelsekedjor också hade hjälpt honom, så att hans bekymmer bara blev en del av hans föreställningsvärld. Han kunde inte göra något åt resultatet av hans tillkortakommanden men han kunde på något sätt själv bearbeta dem. Han ställde sig i fönstersmygen och hörde visslarnas lågmälda stämmor. Deras ord hade börjat verka i honom.

Verkligheten tycktes bara ha två olika kommandon. Antingen slöt den sig helt, så att man inte längre kunde minnas vad som skett eller också började den om från början varje gång då den inte fick honom att bekräfta, att den hade rätt.

Slutligen kom drömmarna i fatt honom. Där visste han att om han talade på rätt kanal, kunde ingen annan än han själv höra honom. Då kunde han bjuda upp till fullt spel, skrika och leva ut. Men slutligen kom främmande texter från alla håll och tycktes börja sårläkningen inifrån. Mot morgonen var han utmattad och bara var på sitt arbete utan att utföra så mycket men var fast beslutsam att försöka igen samma natt.

Men då var minnena utformade på ett sådant sätt, att de tömts på allt innehåll. Då förstod bodbiträdet att det var dags för honom att komma in med sin röst genom en helt annan kanal, så att den hördes över hela horisonten.

– Jo även du får växa till dig, om du låter verkligheten verka inom dig.

Men vid dessa ord började mannens kropp att snabbt förändras. Han tycktes bli känslig för strandens egenartade vind, som befolkningen skämtsamt kallades för solvind och på hans arm växte förhårdnader till sig, som om det inte var riktigt meningen att han skulle leva vidare sedan han fått denna sanning serverad för sig. Han skrek bara till som en av måsarna på redden och gick rakt ut i vågskummet och vart borta.

– Vad skulle du göra så för, ropade hans kamrat förebrående, medan han sprang för allt vad tygen höll mot den plats där mannen försvunnit. Hjälp till nu din förbannade idiot och
rädda honom!

John gjorde precis som Stephen bad, trots att han så väl, att det bara var en återspegling av honom själv för tjugo år sedan, då en havererad psykolog hade talat om för John hur han upplevde honom…

Skriven av: Lennart Andersson