Publicerat
Kategori: Novell

Mannen som lärde sig att veta bättre

Ministern tog på sig kavajen och drack ur det sista i kaffekoppen. Han gjorde en grimas. Det var inget fel på kaffet. Vad som störde honom var den förestående mediacirkusen. Det hade blivit lite väl mycket negativ publicitet kring sjukförsäkringen på sista tiden. Någon pr-nisse hade kommit på att ett möte med en av de där simulanterna – sjukskrivna – inför ett stort mediauppbåd, kanske skulle visa hur allvarligt regeringen tog på reformen av bidragskaoset. I hans mening var det totalt onödigt och ett upprörande slöseri med tid, men nu var det beslutat och lyckligtvis skulle det inte ta mer än en kvart eller så, om man inte räknade med den föredömligt korta frågestunden efteråt.

Hans assistent fjäskade omkring honom och borstade bort osynliga eller helt enkelt obefintliga dammkorn på kavajen. Ministern ökade hastigheten och tog ut stegen. Till sin lättnad märkte han att kvinnan gav upp och lät honom gå. Pressekreteraren slöt upp bakom honom och så gick de tillsammans mot dörren.

Där utanför bländades de av fotoblixtarna och surret från kamerorna och sorlet från de väntande murvlarna nästan bedövade dem, men ministern klev bestämt vidare. Han glömde inte att placera ett lagom stort leende på läpparna, trots att han egentligen bet ihop tänderna så hårt att det nästan gjorde ont. Dumheter. De där simulanterna skulle lära sig att det var slut med daltet och välgörenheten.

Där var hon visst, den där människan som han skulle skaka hand med. Han fick erkänna att hon gjorde det ganska övertygande. Två andra kvinnor, som var väldigt lika henne stödde henne. Hon var blek och ansiktet såg förvridet ut. Otroligt vad de var beredda att göra, för att kunna leva bekvämt på skattebetalarnas bekostnad. Men hennes ögon – de var faktiskt riktigt obehagliga. Blicken i dem brände till och han svalde osäkert. Mentala störningar kanske – men det var ingen ursäkt för att inte göra rätt för sig. När han kom närmare såg han att den ena kvinnan var mycket yngre än hon, den där som de stödde, och den andra mycket äldre. Hennes mor och dotter kanske?

Dags att få de här larvet undanstökat. Han tog ytterligare ett steg framåt, log ännu bredare och sökte kamerorna med blicken, samtidigt som han höll ut handen på ett sätt han tyckte såg vänligt och öppet ut.

”Goddag. Hej. Anna, eller hur?”

”Hanna.”

Pressekreteraren teaterviskade i hans öra. Ministerns leende bleknade lite.

”Det var ju det jag menade. Hejsan, Hanna. Trevligt att träffas.”

”Hej själv.”

Hon gjorde ett försök att sträcka ut handen mot honom, men armen föll orkeslöst ner vid hennes sida. Märkligt. En ganska snygg kvinna i fyrtioårsåldern. Borde hon inte själv ha velat arbeta och göra rätt för sig? Dottern blängde mörkt under hår som var så svart att det definitivt såg färgat ut. Mamman såg oroligt på sin dotter och tog ett stadigare tag under hennes andra arm.

Ministern tog tag i handen som hängde lite och kramade till. Kvinnan började säga något igen, men han tänkte då inte dra ut på den här charaden. Han tog ett djupt andetag och förberedde sig på att tala så det hördes ut till de bakre hörnen av salen.

”Du ska se att det känns bättre, nu när du får en chans att komma ut på arbetsmarknaden igen. Tack ska ni ha.”

Han skulle just till att släppa taget om den svala handen som hängde slappt i hans grepp, men plötsligt visade hon prov på mycket större styrka än tidigare. Hon höll honom så hårt att leendet försvann helt. Hennes ögon såg onaturligt stora ut, och han fann att det var omöjligt att bryta ögonkontakt.

”Då byter vi väl då. Du blir sjuk och jag börjar jobba igen.”

Vad sa hon egentligen, människan? Ingen annan verkade ha hört något och nu föll hennes hand ur hans och hon vacklade baklänges som om hon använt sina sista krafter till mötet. Hennes mor och dottern tog emot henne, men ändå föll hon nästan baklänges. Hon var så vit i ansiktet att ministern ett ögonblick undrade hon tänkte suggerera fram ett svimningsanfall inför kamerorna. Svimma förresten – plötsligt kände sig ministern själv yr och det svartnade för ögonen.

När han återfick kontrollen hörde han pressekreteraren tjata om något. Han gjorde en kraftansträngning och återvände till bordet där han skulle besvara medias frågor. En väldigt kort stund. Det fick verkligen räcka. Fortfarande kände han kvinnans beröring i handflatan, som kändes kall och avdomnad. Om hon nu var så sjuk, hur hade hon då kunnat klämma till så där fruktansvärt hårt? Helvete. Handen hade ju nästan somnat. Han måste få igång blodcirkulationen. Det kändes som en nerv kommit i kläm och det värkte upp genom handleden och längs med hela armen upp till axeln.

Han kunde inte låta bli att kasta en blick bort mot kvinnan och hennes anförvanter. Först såg han dem inte alls, men så tyckte han att de skymtade borta vid väggen längst bak. Dotterns intensivt svarta hår syntes i alla fall. Men han hade verkligen slösat bort tillräckligt mycket tid. Nu fick det vara nog.

”Tack. Inga fler frågor.”

Han reste sig abrupt och började gå ut igen, trots pressekreterarens nervösa viskningar. Den mannens röst började gå honom på nerverna. Den gav honom huvudvärk, och på något egendomligt sätt hade denna värk spritt sig till nacken och axlarna, där den mötte den ömmande nerven i armen. Var klockan verkligen bara halv sex? Det kändes som han skulle behöva vila en stund innan han orkade ta itu med resten av dagordningen. Men det gick ju inte. Han var fullbokad fram till tiotiden, åtminstone, under förutsättning att inga förseningar tillstötte.

***

Inte förrän någon gång vid kvart över ett den natten, kunde ministern äntligen komma i säng. Han sov oroligt och vaknade flera gånger under nattens gång. Klockradion ringde vid femtiden och det kändes som han nyss somnat, när signalen skrällde i hans öron. Hans fru vände sig från honom, drog täcket tätare om sig och lade kudden över örat. Han trevade efter avstängningsknappen men hade svårt att nå klockradion som ändå stod alldeles intill sängen, som den alltid gjort. Axeln värkte värre idag och armen kändes svag. Det här kunde inte ha kommit olägligare. Var det någon influensa som gick? Men han hade ju blivit vaccinerad tillsammans med alla andra politiker och annan oumbärlig personal. Det här skulle inte kunna hända. Så fort han kommit ur sängen, och gått ut i badrummet tog han en Treo. Vid närmare eftertanke var det nog bäst att han tog två. Efter en stunds övervägande tog han en till, en mer än den rekommenderade maxdosen.

Ute i köket försökte han sätta på kaffebryggaren – det filippinska hembiträdet hade inte kommit än – vad betalade han den där lata flickan för egentligen? Men så mindes han att de nästan inte betalade något alls. Hon fick väl vara tacksam att hon inte blev utvisad. Helt rätt. Här hade hon det minsann mycket bättre än hemma i slummen. En tolvtimmars arbetsdag till minimilön var antagligen rena semestern jämfört med hennes normala arbetstid där borta. Om det nu var hembiträde hon varit. Hon hade jäkligt snygg figur. Om han hade haft lite mer tid -

Men tid var just vad han inte hade. Han hade knappt avslutat tanken innan en telefonsignal skar genom tystnaden i Djursholmsvillan. Det var säkert hans tröttsamma assistent, eller kanske den där pressekreteraren. Oerhört enerverande röst hade han. Kanske borde de byta ut honom. Nåja. Lyckligtvis var det bara assistenten. Ett möte hade fått skjutas upp. Då hade han en halvtimme till på sig i alla fall. Han skyndade ut i badrummet igen för att raka sig och borsta tänderna. Märkligt. Så trött i armen brukade han då inte bli i vanliga fall. Det var nog något nytt otyg som gick runt i alla fall. Han skulle sätta assistenten på det. Hon fick ta reda på vad som gick och se till att han fick vaccin mot det också. Så här kunde det inte fortgå.

Telefonen ringde igen. Ett annat möte hade flyttats fram. Irriterat ringde ministern efter sin chaufför. På vägen fick han läsa in sig på det där han skulle diskutera med Ams-folket. Det dög inte att komma med felaktiga siffror när det gällde sysselsättningen. Till sin förvåning märkte han att han hade svårt att läsa den finstilta texten. Så liten hade den inte sett ut så sent som i går morse. Det visste han helt säkert. Och han hade ju verkligen fullgod syn, åtminstone enligt synundersökningen han gjort i våras. Hade han inte haft det hade han fått operera sig. En man i hans ställning kunde inte se ut som någon gammal glasögonorm.

När han kom fram till mötet hade han inte kunnat läsa färdigt texten i pappershögen som vilat i hans knä. Han knölade ner den i attachéväskan. Om han hade missat något påminde nog någon honom om det. Men det skulle se illa ut. Den här infektionen måste han klara av på något sätt. Detta var deras mest upptagna period.

Men mot slutet av veckan mådde han inte alls bättre. Tvärtom. Värken hade spritt sig genom hela ryggen och satt mer eller mindre permanent i nacke och axlar, och båda armarna. Dessutom hade han huvudvärk och svårt att se finstilt text. Till slut insåg han att han var tvungen att uppsöka sin läkare. Regeringsmedlemmarna hade tillgång till de skickligaste läkarna i huvudstaden och han tvivlade inte på att hans personliga läkare skulle ordna den här lilla infektionen.

Det sa läkaren också, vid första besöket. Han skrev ut något lite starkare än Treon, och lovade att värken skulle vara borta på ett par dagar. För synproblemen rekommenderade han ett nytt besök hos ögonläkaren. ”Det är just i den här åldern som de här synnedsättningarna kan komma smygande”, lade han till. ”Ingenting att oroa sig för.”

Ministern tog sitt recept och försvann ut. Äntligen skulle han kunna få lite framfart igen i sitt arbete. Han hade redan känt hur ett par av kollegorna hade börjat titta snett på honom och ett par partikamrater såg ut som om de hoppades få efterträda honom. Aldrig i livet. Över hans döda kropp. Fast – det var kanske inte ett helt lyckat uttryck. Hur som helst skulle de bli besvikna.

Över veckoslutet hade han lyckats omdirigera de flesta mötena och behövde bara sitta hemma i sitt arbetsrum och fila lite på ett tal han skulle hålla för företagarna i Östergötland. Det skulle väl ändå inte vara så jobbigt. Men till hans besvikelse bet inte värktabletterna alls på den ihållande värken, som närmast blev värre för varje dag som gick. Numera hade han svårt att gå också, och han fick uppbåda all sin viljekraft för att det inte skulle synas på hans hållning. Om oppositionen fick nys om hans tillfälliga svaghet -

När måndagsmorgonen kom, kunde han knappast tvinga sin värkande kropp ur sängen. Den där förbaskade idioten till läkare. Hade han fått sin legitimation på postorder? Någon annan fick göra en ordentlig undersökning. Så extremt olägligt. Han hade ju viktigare saker att göra än att pjåska med sig. När assistenten ringde upp för att fråga vart han tagit vägen avbröt han henne bryskt.

”Ring genast upp dr Marcel. Jag vill tala med honom.”

”Hur mår du egentligen? Är det den där -”

”Var snäll och ring direkt. Jag har inte tid att tjafsa om det här. Och meddela -”

Han avbröt sig och kvävde ett jämrande. Smärtan skar som knivar genom axeln, armen och handen som höll i telefonluren.

”Jag får komma in efter lunch. Skjut upp mötet – Du vet vad som gäller. Skynda dig.”

”Men -”

”Inga men.”

Han slängde på luren i örat på assistenten och lutade sig tillbaka mot kuddarna. Nu var det ingen idé att han gick upp. Men Marcel fick faktiskt ordna med provtagning nu direkt. De fick låta någon vanlig patient vänta istället.

Under den timme som det tog innan Marcels sköterska ringde upp låg ministern kvar i sängen och jämrade sig. Hans fru hade rest till sin syster på Sardinien, men han hörde filippinskan hålla på ute i köket. Om han skulle ropa på henne – lite kaffe skulle hon väl ändå kunna servera. Men han hade ingen aptit och för övrigt kunde ju Marcels samtal komma när som helst.

Så fick han äntligen en tid för provtagning, men tyvärr blev det inte förrän vid halvtvåtiden. Vad gjorde de här läkarna egentligen? Satt de och sjukskrev lata parasiter hela dagarna eller var de ute på golfbanan kanske? Han funderade på att fråga Marcel vilket handikapp han hade, men bestämde sig för att låta bli. Han måste få veta vad det var han drabbats av.

Gjorde det verkligen så här ont att bli stucken? Var den här sköterskan någon sorts elev? Men kvinnan verkade ju vara minst trettiofem. Oförsvarligt inkompetent i så fall. Han blängde surt på henne och när han fick veta att han behövde vänta en stund och så skulle de ta några prover till, kunde han inte hålla tyst längre.

”Och så kanske en mer erfaren sköterska kan ta hand om provtagningen?”

Den äldre kvinnan som nog var någon sorts chef höjde på ögonbrynen.

”Syster Margita är faktiskt vår skickligaste sköterska här. Utom jag själv förstås. Men för all del. Jag kan ta över.”

Men när den äldre kvinnan tog vid gjorde det minst lika ont. När hon tryckte fast det lilla plåstret över såret i armvecket, kunde han knappast kväva ett skrik. Kvinnan såg roat på honom och han var säker på att så fort han lämnat labbet skulle de skratta åt honom och skvallra om honom. Men han orkade inte uppbringa särskilt mycket indignation över det.

”När får jag veta resultaten?”

”Det brukar ta ungefär tio dagar.”

Tio dagar? Det dög inte. En man i hans ställning -

”Oacceptabelt. Jag behöver väl inte tala om vem jag är?”

”Här brukar vi behandla alla patienter lika.”

Han krävde att få tala med dr Marcel, men det verkade helt omöjligt. Hur mycket han än insisterade, var tydligen läkaren helt oanträffbar. Frustrerad, fick ministern återvända hem, men på vägen blev han tvungen att vända och åka till sitt arbetsrum på Rosenbad. En oväntad kris hade blåst upp och han måste ta itu med det själv. När han skulle kliva ur bilen kunde han knappast lyfta benen tillräckligt för att ta sig ut. Han föll tillbaka mot sätet och låtsades konsultera sin mobiltelefon hellre än att visa chauffören sin svaghet. Nästa försök lyckades inte bättre, men nu kunde han inte vänta längre, så han tog tag i bildörren och hävde sig upp. Nu struntade han i om chauffören såg honom eller inte. På något sätt tog han sig till sitt arbetsrum, men efter avslutat möte blev han sittande i sin stol bakom skrivbordet så länge att assistenten tittade in och studerade honom frågande. Nu skulle väl det odrägliga fruntimret börja tissla och tassla om honom bakom ryggen på honom. Vem visste vad som sas egentligen? Kanske antyddes det att han hade börjat dricka.

De närmaste dagarna blev en mardröm. Han fick svårare och svårare att gå och kunde snart nästan inte använda armarna heller. När han vaknade på torsdag morgon kunde han inte längre tvinga sig ur sängen utan fick till slut ge upp och ringa till ytterligare en läkare. Dr Lundin. Han krävde att få något starkt smärtstillande och efter en lång olycksbådande paus, lovade doktorn att genast ordna ett recept åt honom.

Men inte heller den medicinen var till någon nytta och i sin desperation började ministern leta efter något starkare ute på internet. Från ett taiwanesiskt företag kunde man beställa alla möjliga mediciner av vitt skilda slag, och till slut hittade han något han trodde skulle hjälpa. När paketet anlände hade han redan fått provsvaren. Han visste knappast hur han kunnat ta sig till dr Marcels arbetsrum, men på något sätt hade det ändå gått.

Läkaren verkade urskuldande på något sätt, men samtidigt lätt road. Men det kunde väl aldrig stämma? Vad var det egentligen han led av?

”Du är fullt frisk. Jag kunde faktiskt inte hitta något alls, förutom något förhöjda halter av stresshormon, men det har vi väl lite till mans.”

”Det här är bara inte möjligt. Smärtan är – du måste hjälpa mig. Dessutom kan jag varken gå eller använda armarna obehindrat. Något måste du väl ändå kunna hitta?”

Satt Marcel och skrattade åt honom? Det såg nästan så ut.

”Du har visst gått och fått en släng av SVBK.”

”Vad sjutton är det?”

”Sveda-värk- och brännkäringsyndromet.”

Nu skrattade han definitivt. Uppenbarligen inte alls så kompetent som det sas om honom. Hade han möjligen en av de här bluffexamina från USA?

”Jag kan inte se något komiskt i det här.”

Marcel hostade till.

”Naturligtvis inte. Bara ett litet skämt. Numera kallas det fibromyalgi. Men det är mest gamla kär- äldre kvinnor som får det.”

”Finns det inget du kan göra?”

Marcel hummade lite, och skrev ut ett recept till, men vid det här laget hade ministern slutat hoppas på att det skulle fungera. Istället började han ta den medicin han själv importerat. Det var väl inte helt lagligt och riskerade att bli en godbit för oppositionen att använda i valrörelsen, men det kunde inte hjälpas. Om den bara var effektiv, var det värt det.

Redan första dagen märkte han en effekt, men tyvärr var det inte alls smärtlindring, utan närmast vad man kunde kalla en biverkning. Han hade svårt att hålla sig vaken. När han ändå var vaken, mådde han illa och istället för att bara se suddigt, såg han dubbelt. Yrseln blev värre också. Men det skulle väl bli bättre efter ett par dagar.

Värken gav inte med sig och snart fann ministern sig oförmögen att skriva, både på datorn och för hand. Han kunde inte ens ringa med sin mobiltelefon. Numera tålde han knappast beröring. När en av kollegorna klappade honom på axeln fick han bita sig i läppen för att inte skrika högt. Det började bli allt svårare att dölja sitt tillstånd för sina arbetskamrater. Säkert var det bara en tidsfråga innan media snokade reda på det också.

Vid det här laget orkade han inte oroa sig alltför mycket för sitt arbete. Smärtan genomsyrade varje vaken timme. Tyvärr blev det allt sämre med sömnen också. Desperat ropade han på filippinskan som motvilligt slog numret till dr Marcel. Hon förstod säkert vad han sa, åtminstone när han upprepade uppmaningen på engelska. Det bara passade henne att stå där och låtsas som hon inte förstod något alls.

”Lägg ner luren där.”, väste han.

”Ja? Dr Marcel här.”

”Du måste hjälpa mig. Jag står inte ut längre. Gör vad som helst. Ge mig dropp. Bara det slutar.”

”Överdriver du inte lite nu? Medicinen som jag skrev ut -”

”Är värdelös. Den hjälper inte alls.”

”Hm. Det borde den göra. Ja, då får du väl komma in. Jag har en -”

”Nu, omedelbart. Skicka en ambulans. Jag kan inte -”

Efter en oändligt lång paus kom svaret från dr Marcel.

”Då gör vi väl så.”

Han lät som en vuxen som går med på något för att lugna ett envist barn.

Det tog högst en halvtimme innan ambulansen kom, men för ministern kändes det som flera timmar. Han jämrade sig högt när ambulansmännen hanterade honom.

”Ge mig något då. Nu direkt. Något smärtstillande, era idioter. Vad som helst bara det slutar.”

Ambulansmännen utbytte blickar, men så sträckte sig en av dem efter en väska. När injektionsnålen trängde genom ministerns hud, gnydde han till. Men så äntligen började han domna bort. När han öppnade ögonen nästa gång stod dr Marcel över honom.

”Jag vet faktiskt inte vad det här är, men jag ser ingen annan utväg än att söva ner dig. Här, syster.”

Ministern var bara vagt medveten om att en kvinna böjde sig ner över honom. Så stack det till i armvecket igen, men jämfört med den övriga smärtan kändes sticket inte speciellt mycket. Ändå ville han inte gå med på att bli sövd. Han behövde arbeta. Meningen med det här var ju att -

”Nej, jag vill inte – Jag vill inte – Nej -”

En hand lades på hans axel och han skrek till.

”Vad är det med dig?”

Den rösten -

”Margareta?”

”Ja, det väl klart att det är jag. Väntade du dig någon annan? Din assistent till exempel?”

”Men du – är ju på Sardinien.”

”Jag reser ju inte förrän i nästa vecka. Vad är det med dig?”

Ministern kände efter. Hade behandlingen lyckats? Han mådde faktiskt bra, även om han var alldeles kallsvettig över hela kroppen. Men Margareta hade ju inte åkt till sin syster, så då -

”Det är väl lika bra att du går upp. Skulle du inte iväg på något möte?”

”Vilken dag är det idag?”

”Måndag. Hur är det med dig egentligen?”

Han tänkte efter. Måndag. Mötet med den där simul – sjukskrivna människan. Just det. Då hade det kanske bara varit en lång, ovanligt verklig mardröm.”

”Jo, det är bra. Ursäkta att jag störde dig.”

”Ja, ja. Jag somnar väl om. Lycka till idag då.”

”Tack.”

En timme senare stod han och väntade på att möta den där sjukskrivna kvinnan. Vad var det hon led av nu igen? Fibromyalgi? Svår värk, stod det. Han rös till. Pressekreteraren såg egendomligt på honom.

”Hur är det?”

”Bara bra. Då var det väl dags då?”

”Ja.”

De klev in i rummet och möttes som vanligt av kamerablixtar och surr från kamerorna och mumlet bland publiken och reportrarna.

Där kom visst den sjukskrivna kvinnan, stödd av en äldre och en yngre kvinna – eller snarare en tonårsflicka. Flickan hade färgat svart hår och svart smink. Kvinnan de gemensamt stödde såg verkligen medtagen ut. Blek och märkt av värken. Ofrivilligt sneglade han ner mot sina egna händer. Jämfört med kvinnans såg de stora och starka ut.

Han sträckte ut handen och när kvinnans hand inte riktigt nådde upp, tog han försiktigt tag i den.

”Goddag. Hej.”

”Hej.”

”Hanna, var det väl?”

”Ja, det stämmer.”

”Trevligt att träffas.”

”Jo, det kan man säga.”

”Jag ville berätta för dig, Hanna, att sjukförsäkringslagen måste ändras. Så här kan det inte fortsätta. En ung kvinna som du måste ju få en ordentlig chans till rehabilitering innan du kan tänka på att återgå till arbetslivet.”

Han hörde hur pressekreteraren flämtade till och den samlade presskåren drog kollektivt efter andan. Det här var verkligen inte vad han hade tänkt säga, och det gick rakt emot partilinjen, men på något sätt kände han sig tvungen att göra det uttalandet. Ständig värk. Nej, så kunde det inte fortsätta, det kände han.

Han var inte säker på hur Hanna reagerade på hans ord, för ganska snart måste hon dra sig tillbaka för att sätta sig ner. Nu var det dags att svara på medias frågor. Han var inte helt säker på hur han skulle kunna försvara det här utspelet, men nu fanns det ingen återvändo längre.

”Jo, det var så här -”

Frågorna haglade över honom, men själv kunde han knappast fokusera på dem. Istället sökte sig hans blick ut över publiken, till bänken längst bak i salen. Skymtade han inte en glimt i de där underligt mörka ögonen? Äntligen kunde han slappna av lite. Det kändes härligt att kunna sträcka på benen under bordet. Att få vara frisk. Och om man inte var det, att få slippa arbeta, tills man var frisk igen. Jo, så var det nog. De fick väl spara på något annat. Han skulle personligen se till så att Hanna fick den hjälp hon behövde. Varför han kände det så ville han inte ens fundera på. Det är över nu, tänkte han.

SLUT

Jag är författare, redigerare/korrekturläsare och bokförläggare. Dessutom älskar jag att läsa andras böcker. Jag är också vegan och djurälskare.
Camilla är medlem sedan Camilla har 3 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa. Har så länge jag kan minnas använt skrivandet som min terapi. Varje fredag kommer jag även att publicera mina fredagstankar, där jag bollar mina…

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson