Publicerat 11.09.2019
Kategori: Övernaturliga noveller

Mardrömmen

Mardrömmen
Jag gick genom skogen. Allt var mörkt, becksvart faktiskt. Jag kunde nätt och jämt urskilja träden närmast mig och stigen jag gick på. Det gjorde ont i mina fötter för varje steg jag tog, jag kikade ner på dem och såg att jag var barfota och att det ända jag hade på mig var mitt ljusrosa nattlinne med blåa blommor. Jag stannade. Vad gjorde jag egentligen här? Varför var jag mitt ute i skogen på natten? Undrade jag.
Allt jag visste var att jag måste fortsätta gå, jag var inte säker på varför. Men jag visste att jag måste. Jag fortsatte gå trots att barren stack in i mina fotsulor för varje steg. Tystnaden i skogen var total och det ända som hördes var mina små försiktiga steg och min snabba andhämtning. Jag hoppades att om jag gjorde så lite ljud som möjligt så skulle inget upptäcka mig och jag skulle komma ut genom skogen oskadd. Men jag började tvivla på att det fanns ett slut. Det enda jag ville var att komma hem, vart det nu var.
Jag försökte hålla mig lugn trots minnesförlusten. Måste fortsätta, måste, måste, måste! Tårarna sved i ögonen och jag knöt mina händer för att hålla känslorna tillbaka, jag måste vara stark, måste fortsätta.
Så plötsligt mindes jag! Det här var skogsvägen hem från min bästa vän Amanda. Minnena började långsamt komma tillbaka till mig. Vi skulle ha sovit över ikväll men nu var jag tydligen på väg hemåt via skogsvägen, i bara mitt nattlinne. Jag antog att det fortfarande var vissa saker jag inte mindes. Jag var så lättad att över att minnas något att jag inte märkt att jag stannat. Det var det största misstag jag gjort.
Det började sticka i näsan, det var den otäckaste lukt jag någonsin känt. Men samtidigt bekant och jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Då slog det mig. Det luktade blod. Plötsligt började mina ben springa. Det måste varit mina överlevnadsinstinkter som kickade in, för medans jag sprang, jag fattar inte hur jag inte insåg det tidigare, förstod jag att det var något som jagade mig, något som luktade starkt av blod.
När jag väl insett det började jag springa för allt jag hade. Jag sprang tills mina fötter blödde och tills jag inte kände lukten. Jag stannade någon sekund för att hämta andan och började sedan gå igen eller snarare halta. Smärtan i mina fötter var fruktansvärd och barren kändes som glasbitar. Tanken på att något jagade mig fick rädslan att krypa i mig och tårarna började sticka i ögonen igen. Bara jag följde stigen skulle jag komma ut från härifrån. Jag gick så tyst jag kunde, men inte för att det behövdes längre. Ända sedan jag kände lukten var det inte tyst längre. Skogen var full av ljud. Men inte av fågelkvitter och grenar som knakade i vinden utan av små tysta väsanden. Jag hade även en svag känsla av att någon eller något iakttog mig.
Jag var fast besluten vid att inte stanna och definitivt inte titta bakom mig. Smärtan i mina fötter var fruktansvärd och jag kunde inte längre hålla tillbaka tårarna. De rann ner för mitt ansikte som vattenfall och jag fick svårt att se. Jag stapplade fram genom skogen medans väsandena blev allt högre och intensiva.
”SLUTA! STOPP!” skrek jag. Väsandena var så höga att jag var tvungen att hålla för öronen. Förblindad av tårar och med öronen fulla av intensiva väsanden sjönk jag ner på marken. Jag kunde inte fortsätta. Jag bara satt där och väntade på att vad som än jagade mig skulle komma ifatt. Det fanns inget jag kunde göra. Jag kunde inte gå utan att skrika till av smärta, jag kunde inte se eftersom jag inte kunde sluta gråta och jag kunde inte höra något annat än väsandena som fortfarande steg i styrka och blev allt mer intensiva.
Så kände jag doften igen. Doften av blod. Skräcken sköljde över mig och jag vred långsamt på huvudet och det jag såg etsade sig fast i mitt minne för alltid. Jag vet inte vad det var och kommer nog aldrig få reda på det. Trots mörkret och mina tårar såg jag att varelsen var cirka två och en halv meter lång och hade klor säkert två decimeter långa och sylvassa. Den började långsamt krypa mot mig på alla fyra medan den gav ifrån sig konstiga morrande läten. Ju närmre dem kom desto tydligare kunde jag se den. Den hade inga ögon så jag förstod att den använde sitt luktsinne för att hitta mig. Istället för en mun fanns där bara ett stort gap med fler huggtänder än vad jag kunde räkna. Plötsligt var det som om all smärta försvann. Jag studsade upp på fötterna och sprang för mitt liv, och monstret var hack i häl.
Samtidigt som jag sprang skrek jag på hjälp även om jag visste att ingen kunde höra mig. Eller? Jag tyckte jag hörde något bortsett från allt annat. Det var någon som ropade. Ropade mitt namn.
”Mia? Mia? MIA!” det var Amanda! en våg av lättnad sköljde över mig bara jag följde hennes röst så skulle jag hitta ut! Men det var enklare i sagt än gjort. Hennes rop kom inte från ett ställe utan fanns bara i mitt huvud. Hur skulle jag kunna följa hennas rop om de inte fanns på riktigt? Mitt ända hopp var att fortsätta springa även om jag började känna smärtan ingen. Men monstret verkade ha tröttnat på vår katt och råtta lek. Den tog ett språng och kastade sig över mig bakifrån. Jag skrek till. Hur vet jag inte med jag lyckades vända mig på rygg och stirrade nu rakt in i monstrets ögon lösa ansikte. Dess saliv droppade ner i mitt ansikte, doften av blod var så stark att det stack i värre än någonsin i näsan och de väsande ljuden var högre än någonsin. Jag var livrädd och skrek allt jag hade. Då hörde jag Amandas röst igen:
”MIA! MIA!”
”Hjälp, hjälp mig Amanda!” viskade jag ”Snälla hjälp mig”
Monstret böjde sig djupare över mig redo att döda mig. Nu dör jag tänkte jag skräckslaget nu dör jag. Jag knep ihop ögon, jag ville inte se mer, jag ville bara att den här mardrömmen skulle vara över.
”MIA? Mia hallå? VAKNA!”
Det var som om allting stannade upp. Väsandena upphörde plötsligt och monstret stannade upp. Försiktigt öppnade jag ögonen och stirrade rakt upp i Amandas skräckslagna ansikte. Jag tittade mig förvirrat runt mig och så att jag låg på madrassen i Amandas rum. Hade allt bara varit en dröm? Hade inget av det hänt på riktigt?
”vad.. hur, jag förstår in-”
”åh tack o lov att du är vaken! Jag var så orolig när du skrek rakt ut och inte ville vakna!”
Jag kunde höra oron och lättnaden i Amandas röst.
”är du okej?” frågade hon och granskade mig noga.
Jag kände efter ja, jag kände mig okej. Jag var så lättad att allt bara var en dröm.
”ja” svarade jag. Amanda såg misstroget på mig och höjde ena ögonbrynet. Jag lade hastigt till.
”jag är nog lite skakad bara, värsta mardrömmen någonsin!” jag skrattade lite osäkert. Men Amanda nickade och sa att hon förstod hur jag kände mig. Fast det tror jag inte att hon gjorde. Hon började gå ner till köket för att göra frukost och jag skulle bara byta om från mitt nattlinne. När hon gått slängde jag av mig täcket och reste mig upp.
Jag var tvungen att kväva ett skriv och föll ner på golvet. Det brann av smärta i mina fötter och jag var tvungen att knipa ihop ögonen. Jag kravlade mig upp på Amandas sängkant och tittade långsamt ner på min fötter. De var alldeles smutsiga och mina fotsulor var täckta av blod och sår.