Maria

Jag minns det som igår, jag går i åkurs 2. Vi är två stycken i den lilla skolan som aldrig får vara med dom andra. Det är jag och Maria. Vi umgås aldrig, för det gör man ju inte med tjejer. Men jag tyckte faktiskt att hon var väldigt söt. Jag minns att jag gillade hennes glasögon och hennes sätt att le när dagen var slut. Maria hade en vacker blond peruk för hon hade cancer och inget riktigt hår. Ibland var hon inte på skolan eftersom hon gick på någon slags behandling. Då var det jätte tråkigt, för då hade jag ingen att titta på från mitt hörn. En rast så tar dom andra grabbarna och sliter av hennes peruk. Dom skrattar åt hennes hårlösa huvud och kastar peruken till varandra medans Maria försöker fånga den. Hon kommer heller aldrig att lyckas fånga den eftersom Tommy plötsligt springer iväg med den under lekställningen. Han har snott en tändare av pappa och tänder på Marias peruk. Den flammar upp direkt och sprider den äckliga lukten av brinnande hår. Jag förstår inte, Maria gråter inte ens. Dom andra killarna ställer sig i en halvcirkel runt henne och fortsätter att reta henne.
-Kom, ropar dom plötsligt till mig. Till mig som aldrig får vara med! På vägen dit ser jag att dom nu även tar hennes glasögon av henne. Maria försöker inte ens gå därifrån. För första gången får jag vara med på rasten. -Spotta på henne skriker någon. Sedan skriker alla i kör att jag ska spotta på henne. Kommer aldrig glömma dom vackra blåa ögonen som tittade på mig, nu med sorg. Jag harklar upp en riktig äcklig loska som jag skickar iväg mot henne. Den träffar ovanför ögonbrynet och rinner sakta ned över ögat. Nu ser jag även en tår, men bara en. Nu vänder sig maria om och går hemmåt, inte springer . Det här är sista gången jag ser henne. Dagen efter berättar fröken att Maria Inte kommer komma på ett tag eftersom hon blivit dålig. En vecka senare byter jag skola. Denna historia har hemsökt mina mardrömmar många, många år (typ 28 år)! Tillslut var jag tvungen att söka upp Maria. Det är ALDRIG försent att be om ursäkt. Jag hittade henne inte, men jag lyckades spåra upp hennes mamma för att få hennes adress. Det tog nästan ett år innan jag vågade åka hem till hennes mamma. Jag åkte upp dom längsta åtta våningarna i mitt liv och ringde på. En mycket trevlig kvinna öppnar dörren och släpper in mig. Då jag framför mitt ärende berättar hon att Maria aldrig kom hem från sjukhuset, hon dog drygt en månad senare efter att hon försvann från klassen. Så nu vet jag att en ursäkt visst kan vara försenad, förevigt. Jag kan nu aldrig be om ursäkt till henne och jag kommer nog alltid få leva med mina mardrömmar fulla av skuld. Men om Maria kunde läsa detta, så skulle jag skriva följande: Maria, försök förlåta mig det oförlåtliga. Men Maria, du ska också veta att du nog var lite av min första kärlek!

Maria förlåt!

Skriven av: Henrik Laurell