Publicerat
Kategori: Novell

Maskrosor är också rosor

Den lilla duvan sitter på sina händer. Den lilla duvan drar upp den röda, hemmastickade halsduken mot hakan. Den lilla duvan sticker ner sin lilla hand i den blankslitna väskan. Hennes blick är oavbrutet fäst på skolgårdens södra hörn.
För där sitter svanarna. Fastän nej, de är inte som svanar. Än. Just nu är de mer som färgstarka kolibrier, nyutbrutna, lena rosenknoppar. Och hon är på sin höjd en maskros. Hon äger inget av deras elegans, sockersötma, deras skönhet. Hennes korta, fransiga, illgula blad är ingenting mot deras mjukluddiga, blekrosa knoppar.
Fram till nu. Hon stryker med handen över klistermärket. Gnistrande guldkanter, ett mjukt lager med glitter över det vackra mjuka motivet av den stegrande hästen. Ganska stort är det, runt tio centimeter. Den lilla duvan vet att det är ett vackert klistermärke, för hon har sparat för att kunna köpa det. Tjugofem kronor kostade det, hutlöst dyrt för ett klistermärke hade farmor sagt och återvänt till köttdisken, men lilla duvan hade stått kvar, med de gröna ögonen ohjälpligt fästa på det vackra märket.
I fem långa veckor hade hon sparat sin femkrona som hon fick av farmor varje lördag när hon hjälpte till att hänga upp tvätten i trädgården bakom i huset. I fem långa veckor hade hon avstått från sitt lördagsgodis. Istället hade hon varje lördag gått till affären och stått och sett på klistermärket.
Och så äntligen hade hon fått ihop fem femkronor och hon svävade på moln hela vägen till affären.
Men molnen hopade sig. Den böjda metallstången var alldeles tom, som ett gapande hål i hyllan.
Tårarna sprängde fram i ögonen, besvikelsen bredde ut sig som ett svart moln och tårarna rann nerför de runda barnkinderna, det kunde inte hjälpas. Hon försökte stryka bort dem med vanten, men det sträva garnet rispade hennes kindben och kladdade in sig med tårarna så att hon fick små, envisa, röda garnstrån på kinden och en glittrande tårhinna på vanten. Till och med vanten grät.
Det var då hon kände en änglahand på sin axel. En tjockfingrad, fräkning hand med röda, sylvassa naglar.
Expediten satte sig på huk så att hennes runda, snälla ansikte inramat av permanentat rött hår kommer en bit nedanför hennes egna, rödgråtna, snoriga och log ett magiskt, guldglittrande leende. I den andra änglahanden höll hon ett klistermärke. Ett alldeles perfekt, glittrande, glänsande klistermärke med bilden av en häst.
- Jag har lagt undan det till dig, ja i en hel vecka faktiskt.
Och plötsligt hade hon det lilla plastfodralet i handen och ett rödnaglat finger strök bort en tår under hennes öga.
- Ta det du, sa hon med sin mjuka änglaröst. Och gråt inte mer.
Den lilla duvan sträckte stumt fram de fem blanka femkronorna, men ängeln tog den lilla vantklädda handen och knöt den. Hon blinkade med ena ögat. Den lilla duvan undrade hur man gör det. Själv kan hon bara blinka med ena ögat.
Och mitt då hon stod där och filosoferade som bäst så var ängeln borta och hon stod där med sitt klistermärke och sina femkronor och hon visste inte alls hur det gick till.
På vägen ut släppte hon alla sina femkronor i den röda burken som står vid kassan. Farmor brukar allitd putta i sina enkronor och femkronor och tiokronor och femtioöringar och ibland till och med en tjugolapp och nu gjorde hon detsamma. På något vis skulle det känts alldeles fel att komma hem med de fem femkronorna i behåll.
Och nu sitter den lilla duvan med klistermärket inklistrat på de glansiga sidorna i den lilla boken som hon fick i julklapp av farmor och farfar.
Plötsligt kommer de mot henne, rosenknopparna kommer mot maskrosen och de är påväg och hon blir alldeles svettig innanför vantarna och hon vet inte vart hon ska fästa blicken utan flackar med den. Från flaggstången till marken, mot skolbyggnaden och så en snabb blick, på liv och död mot flickorna som närmar sig henne.
- Har du också ett stickersalbum? Frågar rosenknopparna.
Den darrande, livrädda fransiga maskrosen nickar för hon kan inte få fram orden. Stickers, hon vet att det betyder klistermärke på något främmande språk, som farfar brukar prata när han ringer samtal av den sorten när den lilla duvan måste vara alldeles knäpptyst och gå ut ur vardagsrummet.
- Får vi se? Frågar kolibrierna.
De sjunger och spinner och de är så vackra och så himla mycket mer än henne så därför sträcker den lilla duvan fram sin lilla bok som hon fick av farmor och farfar i julklapp. Hon är så chockad att de överhuvudtaget pratar med henne att hon förblir tyst.
- Åååååååhhhhh, vilket fint klistermärke! Vill du byta?
Den lilla duvan hinner inte svara, hon vågar inte svara. Orden stockar sig i halsen.
Som i ultrarapid, sådär som de gör i teve, ser maskrosen hur rosenknopparna varsamt plockar ut hennes vackra glitterhäst och sätter in ett annat klistermärke, nästan lika stort.
De går. Långsamt bläddrar hon bland sidorna och hittar till sist sidan där hästklistermärket brukade sitta. Konturen av klister finns fortfarande kvar. Nu sitter där istället ett blått klistermärke, som ska förställa en blå pussmun. Men det finns inget mjukt lager av glitter över pussmunnen, inga glänsande guldkanter runt den. Den lossnar från sidan i det ena hörnet, klistret är gammalt och intorkat, fastnar inte längre, har sett sina bästa dagar. Och en känsla breder ut sig i den lilla duvan, en bitter, illasmakande, bläcksvart känsla som ringer i öronen. Hon biter sig i läppen, puttar tillbaka klistermärkealbumet i väskan och sätter sig på vantarna igen. Försöker att inte tänka på det.
Men ingenting, ingenting kan bekämpa känslan av att ha blivit så fruktansvärt, förfärligt, nattsvart grundlurad.

Skriven av: bassen

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Palachuck