Med ett leende på läpparna

Är det någon här i världen förutom jag, Jacob, som inte orkar mer? Som varje natt somnar in med svidande röda ögon och öppna sår, och ber en bön om att få dö i en oväntad hjärtattack. Finns det någon mer som tycker att allt är meningslöst och skit? Finns det någon mer som känner som jag?

Hej Annelie, jag heter Jacob och är 14 år i november. Det bästa jag vet är musik, jag spelar trummor i två band och så kan jag spela någorlunda bra gitarr. Jag drömmer om att….
Jacob suckar djupt och svär tyst för sig själv. Detta kommer för fan aldrig att funka. Vad är det för mening med att skriva ett personligt jävla brev? Är det någon som berättar hela sanningen om allt man vill och önskar? Inte en chans.
Jacob lutar sig bakåt och rycker åt sig pappret. Han granskar det noga i några få sekunder, knycklar sedan snabbt ihop det och kastar ut över klassrummet.

Annelie med sitt korta brunlockiga hår som man kan se aningen grå slingor i, men bara om man tittar riktigt nog, ser på Jacob med sträng och bestämd blick, ibland undrar han om hon aldrig är osäker och rädd Är det något fel i huvudet på henne eller är hon bara en kall och okänslig människa. Tanken har många gånger slagit honom när hon skriker på honom som om han var en massmördare på rymmen. Förstår hon inte att man inte alltid orkar allt? Kanske har hon aldrig behövt må dåligt, eftersom hon troligtvis inte har några känslor.

Hon går med bestämda steg bort mot Jacob men i samma sekund som hon ska säga något så tar han kvickt sin väska och kutar ut ur klassrummet, han slänger igen dörren med en högljudd smäll. Korridorerna som han springer igenom är nästan folktomma. Det är bara någon enstaka elev som går och släpar sina böcker på väg in i något av de 125 klassrummen som finns på skolan. Jacob springer det snabbaste han kan ut. Ut ur det helvetet som fängslar honom 5 dagar i veckan.

Efter att ha sprungit det snabbaste han kan i nästan en kvart stannar han upp, flåsande och svettig. Han har håll i högersidan under revbenen och huvudet snurrar, det känns nästan som om han var påverkad. Inte för att han är stans största tjockis och inte orkar springa mer. Det är snarare tvärtom. Hela han är tunn och gänglig. Han börjar sakta gå längs vägen ner mot tågstationen. Han brukar ofta gå ner dit och titta ut över Vättern när han av någon anledning mår dåligt. Idag vet han inte riktigt vad det är, bara att allt känns som skit.

Han kommer fram till rälsen och går över den. I sitt stilla sinne hoppas han att det plötsligt ska komma ett tåg och köra över honom, men det kommer inget. Han går en bit bort på stenarna och sätter sig sedan ner. Tyst och lugnt, bara vågorna och ljudet från alla tåg som susar förbi hörs. Annars är allt som det ska vara, tyst som i graven.

Egentligen vet han inte varför han blev så upprörd över det där förbannade brevet. Kanske på grund av att han aldrig kan berätta alla sina drömmar – han har inga. Bara självmods tankar. Hela tiden snurrar dom runt i hans huvud och ta över allt annat. Hjärnan fungerar liksom inte när dom finns där. Aldrig har han varit lycklig. Inte på riktigt, bara på låtsas. Han känner hur tårarna bränner innanför hans ögonlock. Sakta rinner dom ner för kinderna och blöter ner hans svarta söndriga jeans. Han drar benen intill sig och kängorna blir som byxorna våta av alla tårar som rinner ner för de bleka kinderna.

Vinden drar tag i hans Johnny Rotten hår som sakta har börjat falla ner, allt är alla jävla fascisters fel. Dom förstör mig. Sliter sönder min själ och gör att jag inte orkar mer.
Inte en sekund till. Jacob drar upp rakbladet som alltid finns i hans väska i ett fack som ingen vet om. Han börjar sakta skära upp de redan såriga ärren på handlederna. Dom blir bara fler och fler för varje gång. Snart finns det ingen plats kvar. Han skär djupt och känner hur yrseln tar över hans huvud och illamåendet suger sig fast i halsgropen. Blodet flödar ner för hans handleder och de gråa stenarna färgas sakta röda.

Plötsligt får han en känsla av att någon iakttar honom men vänder sig inte om. Personen i fråga ställer sig framför honom och han ser in i hans ögon. Jonathan. Världens bästa människa. Han måste ha fattat att det var hit han stack. Jonathan är den enda som vet att Jacob brukar sitta här nere. Han är den som Jacob berättar allt för. Den enda som betyder något i denna värd.

Jonathan har rutiga byxor, halvlång knäppt kappa, underground kängor och i princip samma frisyr som han själv, men Jonathan har för tillfället sin naturliga rågblonda hårfärg. Själv har Jacob just nu rött hår.

Jonathans relativt små blåa ögon tittar på Jacob, han formar sina läppar som om han ska säga någon men istället tar han ifrån Jacob rakbladet och sätter sig jämte Jacob och omfamnar honom. Efter en stund släpper han sakta taget om Jacob och tittar på honom. Torkar sakta bort Jacobs tårar som aldrig slutar rinna. Sen kramar han honom hårt igen Viskar i hans öra: Jag älskar dig Jacob, du får inte lämna mig ensam. Jag klarar mig inte utan dig. Jacob sluter ögonen och viskar: Jag älskar dig också. Men jag orkar inte mer. Du vet hur jag mår..
Jonathan släpper åter igen Jacob, men stadig blick säger han:
– Om du ska dö, så ska jag också dö.

Jonathan tar Jacobs rakblad och skär ett djupt sår i sin pulsåder. Han tårar rinner ner för hans kinder och med sin andra hand tar han fram sina antidepressiva tabletter som han brukar köpa av en gammal knarkare. Med skakande händer delar han upp lika många till vardera och ger Jacob sina tabletter. Jonathan tar upp en vodkaflaska som han snott av sin farsa och tittar sedan på Jacob.

-Om jag börjar, lovar du att inte svika mig då?
-Jag sviker dig inte Jonathan, glöm aldrig det.
-Jag älskar dig.
-Och jag älskar dig.

Jonathan tittar länge på tabletterna sedan stoppar han in dom i munnen och sveper tillsammans med vodkan. Jacob tar snabbt ifrån honom vodkan och gör samma sak. Han känner hur allt blir som en tjock dimma inom honom. Dom lägger sig ner, tar varandras händer det hårdaste dom kan, tätt intill varandra ligger dom och ser upp mot den grådisiga himlen. Det känns som om dom båda svävar. Jacobs stora blå ögon sluts och han förlorar sakta medvetandet, och med ett leende på läpparna somnar dom tillsammans in i döden.

Skriven av: xXx