Publicerat
Kategori: Novell

Med rök i mitt öga

Med rök i mitt öga, som kom från mannens Marlboro i föraresätet framför mig hörde jag de hårda regndropparna som smattrade envist mot polisbilens skyddande fönster. Det var över nu.
Jag behövde aldrig mer möta denna hemska kvinna. Hon hade gång på gång svikit mig, och efter varje tillfälle hon svikit mig kändes det som ännu ett slag med järnhandsken mot min sköra och pulserande tinning. Nu var den värsta biten över, som jag kallade lidandet tillsammans med henne. Nu var det bara överlevnaden kvar utan henne. Jag såg ner på mina fingrar som skakade av kylan från regnet, men mestadels från tidpunkten då jag hittade henne på golvet i vår mögliga, äckliga, lilla lägenhet. Känslan från det ögonblicket satt fortfarande kvar i min beniga, nära på anorektiska kropp.
Jag kände verkligen en så obehaglig känsla som hade virat sig runt min ryggrad som en sådan odödlig, ful hängväxt. Och det enda jag kunde se på min näthinna var bilderna som bestod av minnet från minuten jag hittade henne, när hon låg på golvet - livlös och blodig.
Bredvid henne låg tre spritflaskor och hennes epelepsitabletter. Hade hon tagit livet av sig? Eller hade hon bara råkat blanda spriten med medicinen? Jag kunde inte svara på frågan jag själv ställde. Ingen kan nog det, förutom hon själv.
Även fast jag brukade hitta henne i det tillståndet så kände jag att de var något annorlunda i luften när jag steg in i den mörka lägenheten idag. Jag ska inte ljuga men jag hoppades att hon skulle vara död när jag hittade henne, och det var hon. Känslan som jag kände var att jag skulle kunna börja om på nytt, nu när hon var borta. Jag ville kunna börja sluta ljuga och börja leva. Det var ju det här jag hört i hela mitt liv om av alla min olika lärare jag haft, att man ska vara en rak och ärlig person. Men samtidigt som jag alltid vetat detta har jag aldrig varit fullständigt ärlig mot alla. Aldrig har jag berättat allt om henne. Om att jag och hon inte alls bor i ett trevligt förortsområde, utan att vi bor mitt i den här stadens slumområde. Ingen hade fått veta att hon var en alkoholist. Ingen visste att hon drack varje kväll. Jag har alltid känt ett stort hat gentemot henne. Det var svårt för mig att förstå att hon valde denna drog före mig. Det var tufft för mig att ringa henne på en av mina lunchraster för att berätta en bra nyhet, och få höra att hon redan var full. Och efter varje gång man pratat med denna annorlunda och fulla människan hade hon börjat gråta och berättat för mig att hon verkligen lova mig att hon skulle sluta dricka. Att hon skulle söka hjälp så snabbt som möjligt.

Men dessa tomma löften genomfördes aldrig, utan hon bara lovade om och om igen.
Även fast man visste att hon aldrig skulle kunna sluta dricka, så lurade man sig själv att hon verkligen hade förändrats och att allt kommer bli bra igen. Men en drog är en drog. Hon visste att hon kunde leva utan alkoholen, men hon ville inte. Hon var för svag för kämpa emot. Och nu finns hon inte kvar. Det enda som finns kvar är mitt hat gentemot henne. Nu vet jag inte vad som kommer hända med mig. Jag kommer antagligen bo hos någon fosterfamilj. Men det gör mig inget. Jag hatar verkligen henne, hon svek mig många gånger, men det värsta sveket hon gjort är ju nu när hon lämna mig själv – utan familj, inga syskon, ingenting...
Ordet att hata är väldigt starkt, men jag hatar verkligen henne, även fast hon är min egen mamma.

Skriven av: Thilly

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa.

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson