Medaljongen

Ingen vet riktigt vad som hände de där bleka, kyliga höstkvällarna på vinden. Bara hon — mer än att hon viskade sina innersta önskningar i den vackra medaljongen hon funnit däruppe, i jakten på ett ställe att få vara ifred.
Det var inte förrän på senhösten som något märktes. Hon började bli tunnare, på något sätt. Men det var först efter olyckan, då en av hennes plågoandar brutit lårbenet på gymnastiken, som det syntes. Det var en märklig händelse. Flickan svor på att klätterrepet hade greppat henne och släppt taget precis utanför mattan.
Sedan kom nästa. Hon satt och läste i kemiboken när ett isande skrik ekade genom salen. Håret på en av hennes andra plågoandar stod i lågor; hon lyste som en fackla. Medaljongen mot bröstet blev plötsligt varm.
Efter händelserna lade hon märke till fågelskrämman i trädgården. Den stod där som alltid i den frusna jorden, med sin slitna rock och sneda halmhatt. Ändå var något annorlunda. Ibland stod den lite närmare huset. En gång såg hon mörka fläckar på rockärmen, som av sot eller bränt tyg. En annan gång hängde ett trasigt snöre från dess hand, som ett rep. När hon blinkade var allt som vanligt igen.
Det var efter branden som föräldrarna blev oroliga på riktigt. De tog henne till läkare och sjukhus, ojade sig och fick medicin utskriven. Under jullovet blev det bättre. Hon åt mer och fick färg på kinderna. De sa att det nog bara varit trötthet.
Skolan började igen. Juldekorationerna hängde kvar. Föräldrarna talade lågmält vid köksbordet om en ny tragedi — en hemsk och fruktansvärd olycka. Hon bleknade, och handen darrade när hon tog koppen med varm choklad. För ett ögonblick tyckte hon sig se muggen genom sina egna fingrar. She visste redan vem de pratade om.
Dagen efter gick hon till skolan. Alla visste. En snöplog. En del sade huvudet, andra arm eller ben. Ingen visste säkert, inte ens fröken. Flickan svimmade och fick åka hem, blekare än någonsin. Sjukhus igen. Prover och samtal, men inget fel stod att finna.
Timmar, dagar och veckor gick. Ibland vakade mamma, ibland pappa, ibland en sköterska. Och ibland, någon gång under natten — fågelskrämman, med ett snett leende i den påmålade munnen, som om de delade en hemlighet.
Hon åt, och de blev glada. Lite färg, kanske skola snart.
En morgon satt hon upp. Radion stod på i köket, som alltid.
”Vinterns sista stora fall”, kallade de det. Någon hade halkat från ett tak och skadat sig allvarligt. Hon kände hur det glödde till mot bröstet. Medaljongen blev het.
Hon tittade på sin hand.
Hon kunde se täcket genom handen, i flera sekunder.
Dagen efter fann föräldrarna en lapp. Ett enda ord stod där, skrivet med tunn och darrig skrift, nästan osynlig mot slutet: förlåt.
Det dröjde till efter sommaren innan de sålde huset. Förgäves hade de sökt efter henne. Medaljongen låg åter på vinden.
Och ute i trädgården stod fågelskrämman kvar. Rak, med leendet lite snett och stelt, som om den visste något som ingen annan visste.

Skriven av: Marcus Andersson