Mefistofeles hämnd

Mefistofeles visste. Ingenting undgick hans sinnen. Då de älskande trodde att de kommit i säkerhet från hans grymma hand och vilade i varandras armar, då lät han mörkret falla. Mefistofeles kallade på dödens ängel, bad henne besöka de älskandes hus. De älskande skiljdes åt, liv släcktes och den sköna kärleken som tidigare hade fyllt deras hjärta byttes till bitter sorg.

Mefistofeles såg de sörjande och log. Men han kände att hans vrede ej var mättad. Mefistofeles visste att människan har så lätt för att glömma, så lätt för att älska igen. Han tog då sin stav och svingade över sitt huvud. Med all sin styrka lät han staven klyva jordskorpan så att en djup ravin ända ner till underjorden bildades över land, över hav. Mefistofeles sade sedan:
- Kom ni sörjande, kom i min famn. Följ med mig till ravinen så skall ni få träffa era älskade. Kom ni sörjande, låt mig torka era tårar, bota er sorg.

Mefistofeles lät sin hand smeka de sörjandes behag, han lockade dem med sin sköna sång. En efter en vaknade de sörjande ur sin sorg, med hopp om att återigen få se sin älskade. De steg fram till ravinens brant där Mefistofeles väntade på dem: - Kom ni sörjande, kom och skåda ner i ravinen. Se i dess botten finns era älskade.

Åhh, så deras ögon fylldes med glädje, deras hjärtan med tröst. Där nere på Styx stränder stod de älskade, de sörjda och sträckte sina armar mot dem. De sörjande fattade varandras händer och tog språng för att kasta sig utför ravinens brant, in i sina älskades armar, men ack! Medan de leende skådat ner i Hades hade Mefistofeles bundit fast deras fötter i jorden. De sörjande satt fast vid ravinens brant. De var dömda att för alltid se sina älskade på avstånd, och att aldrig vända döden ryggen till för lära sig att älska igen.

De sörjande stod hand i hand vid ravinens brant, dömda till evig sorg vid helvetets port. Deras enda tröst var stjärnorna som varje natt tändes på himlavalvet och påminde dem om kärlekens tid. Stjärnorna lyste i mörkret i all sin prakt , i sorgen. Miljontals mil från varandra, men så nära på avstånd.

Skriven av: Gustav Karnell