Publicerat
Kategori: Övernaturliga noveller

Melinda

Hon tittar mot mitt håll, ett leende börjar spridas och inte en gnutta ånger syns till. Hon reser sig upp sakta, hon är längre än vad jag minns. Hon går emot mig och jag släpper inte blicken.

Fyra månader tidigare –
Solen bränner mot min rygg, jag hade längtat till sommaren men nu när den är här vill jag gå tillbaka till vintern. Jag ser mig omkring, får inte syn på en enda kotte. Centrum brukar vara smockfullt vid det här laget. Jag går till närmaste kiosk, rör mig mot dryckerna och söker efter den kallaste jag kan hitta. Ett skratt ekade i hela kiosken, jag vänder mig om och får syn på en ung kvinna som pratar med killen i kassan. Sakta rör jag mig dit för att betala. Hon får syn på mig och ler det vackraste leendet. Hennes ansikte glänser och jag vill inte släppa blicken. Efter att jag betalat rör jag mig fort ut, kan inte släppa hur vacker hon var. Någon tar tag i min arm och jag vänder mig fort om, det är hon. ”Hej, skulle du…” började hon men blev tyst ett tag och fortsatte ”vilja gå och kanske ta en fika eller något?” Jag nickar och föreslår att vi går till ref.
När vi kommer in finns det lite folk redan där, dem pratar och bekantar sig. Vi beställer en varsin munsbit och går mot övervåningen för att få lite lugn och ro. Nära ett hörn finns det en fönsterplats, lite trångt men duger för oss. ”Mitt namn är Melinda, allt detta kanske verkar konstigt men om jag inte hade bestämt mig för att gå efter dig… hade jag ångrat mig” Melinda? Namnet kändes så bekant och konstigt på ett sätt. Jag ignorerar känslan och introducerar mig själv. ”Alina” Hon ler och tar en tugga av pajen hon beställde. Vi pratar och tiden bara flyger iväg, det kommer upp en servitris och frågar om vi är klara, vi nickar och hon går iväg med våra tallrikar. Vi bestämmer oss för att gå ifrån kaféet, vi går en bit bort och plötsligt stannar hon. ”Jag lär tyvärr gå men du kan få mitt nummer” Säger hon. Vi byter numer och går skilda vägar, trodde jag iallafall.
Solen skiner ännu och månen syns inte till. Jag vänder mig ifrån fönstret och försöker somna. Något slår hårt till mot rutan och jag nästan flyger upp, en liten spricka syns. Jag rör mig försiktigt mot fönstret för att se ut, det är Melinda. Hon får syn på mig och vinkar ut mig. Jag klär på mig och går ut. ”Vad gör du här såhär sent?” frågar jag. ”Förlåt men jag hade ingen annan stans att gå” Jag nickar och tar med henne in. Vi går in på mitt rum och jag tar fram en tröja som hon kan sova i. ”Här, du kan byta om på toaletten om du vill” Hon skakar på huvudet och säger att här går bra. Jag byter om och frågar vilken sida hon vill sova på. ”Längst in, tack” jag nickar och väntar på att hon ska lägga sig. Jag lägger mig bredvid henne och väntar på at hon ska somna, medan tittar jag ut mot himlen. Mitt hjärta stannar ett tag, hur visste hon vart jag bodde? Och vilket fönster som var mitt? Sakta vänder jag mig om för att se om hon sover, jag får syn på hennes ögon helt vid öppna och hon har ett stort leende på läpparna. Jag hoppar till och ursäktar mig själv till badrummet. Hon gör inte ett ljud, ligger bara där. Jag låser dörren och tårarna bara rinner. Vad är det som händer? Bestämmer mig för att inte gå tillbaka, vill inte se henne sådär igen. Jag lägger mig i badkaret med ett par handdukar och låter tiden passera.
Jag vaknar hastigt av att någon bankar på dörren. ”Alina, snälla kom ut jag behöver använda toaletten.” Säger mamma. Jag öppnar dörren och går väldigt sakta mot mitt rum. Jag öppnar dörren och ingen är där, sängen är bäddad och tröjan ligger på exakt samma ställe i byrån, som om jag aldrig rörde den. Jag går mot fönstret och sprickan är borta, drömde jag allting?
Jag kollar garderoben och under sängen bara för att vara säker på att hon inte är kvar. Finner ingenting. Jag fixar i ordning mig och går mot köket. Pappa sitter där och dricker sitt kaffe, jag sätter mig bredvid honom och vill berätta om Melinda men orden kommer inte ut. Jag slutar försöka och häller upp juice i ett tomt glas. Pappa kollar på mig, frågar vad som är fel men jag skakar bara på huvudet och säger inget. Han ursäktar sig och går sin väg. Jag får en känsla som att någon kollar på mig, fort vänder jag mig om men ser inget. Min telefon plingar till, jag kollar fickorna och får upp den. ”Melinda: Hej! Ses sen?” Jag känner mig förvirrad och rädd, vad var det egentligen som hände igår? Jag bestämmer mig för att träffa henne, det kanske bara var en dålig dröm trots allt. ”Visst, vart?” svarar jag. Hon svarar på någon halv sekund. ”Bryggan, 30 min”. Jag gör mig i ordning för att gå till bryggan, det lär ha varit månader sen jag sist var där.
Jag får syn på henne sittandes med fötterna i vattnet. Hon vänder sig kvickt om och ropar på mig. Jag rör mig fort mot henne och sätter mig bredvid henne. ”Lägg i dina fötter, vattnet är skönt” Jag lägger i mina fötter och vattnet känns ljummet men ändå kallt. Jag funderar länge på om jag ska fråga henne om igår, om hon kom hem till mig. Innan jag hinner fråga börjar hon prata. ”Jag hade den konstigaste drömmen igår, men minns inte allting” ”Vad minns du?” frågar jag ”Att någon kom in till mitt rum, jag kunde inte röra mig. Jag blundade men såg ändå honom stå framför mig. Han tog tag i mina armar, lyfte upp dem. Jag skrek men inget kom ut. Han bara skrattade sen gjorde allting ont. Jag kunde inte stoppa honom.” Hon slutade prata och började gråta, ja höll om henne sen började hon skratta istället. ”Äsch! Så farligt var det inte” sa hon. Hon ser mig djupt i ögonen och ler, hennes leende är så vackert och hennes ögon glittrar så värst. Plötsligt känner jag hur hennes hand slår mig i ryggen, jag rör mig framåt och ramlar i vattnet. Det känns som en evighet att komma upp till ytan, jag simmar så fort det går men tiden står stilla. Melinda drar upp mig och skrattar. ”Kan du inte simma?” ”Jo men… men kunde inte komma upp” stammar jag fram. Hon glider sakta ned i vattnet, ställer sig framför mig och ser sårbar ut. Hon simmar utåt i strömmen och försvinner ned i vattnet. En lätt panik slår till och jag simmar ut för att hitta henne. Hennes kropp flyter upp mot ytan och hon ligger bara där. ”Lägg dig på rygg, kolla upp på himlen och bara låt strömmen föra dig” Jag gör som hon säger, himlen är klarblå och strömmen för oss båda långt bort. Jag börjar få kramp i kroppen och försöker simma in mot land, det är svårt men efter mycket kämpande kommer jag upp. Jag ser mig om och ser inte Melinda längre. Hon kanske åkte längre, orkar inte leta efter henne, vill bara hem.
Ytterdörren står på glänt, jag öppnar den sakta och huset är alldeles tomt. Klockan börjar närma sig 19:30, mina föräldrar borde vara hemma nu. Jag går till köket för att se om det finns någon lapp, en orange lapp sitter på kylskåpet. ”Ute på middag, kommer hem sent så vänta inte uppe. Värm maten som finns i ugnen, kram” Jag tänder några lampor och slår på ugnen. Går till vardagsrummet för att fixa soffan och tv: n. Efter att jag ätit känner jag mig alldeles slutkörd, lägger mig ned för att fortsätta kolla på tv:n men mitt ögonlock känns för tung för att hålla uppe, den sluter sig sakta och jag känner hur jag somnar. Jag vaknar kvickt av att något rinner på mig, jag rör min kind och den är alldeles blöt. Jag ser mig omkring men huset är kolsvart. Jag letar efter min telefon men finner den ej. Plötsligt hör jag hur någon andas tungt. ”Hur kunde du lämna mig?” Rösten låt bekant, hon gråter. ”Melinda?” frågar jag. ”Hur kunde du låta mig vara kvar i vattnet? Du bara lämnade mig” Säger hon, det var definitivt Melinda. Hon sätter sig bredvid mig, hon är dyblöt och iskall. Jag tar filten från soffan och lägger den runt om henne. ”Tack” säger hon väldigt lågt. Jag hinner inte säga ett ord innan hon lägger sina iskalla händer på min hals, hon trycker till och min luft försvinner. Jag kan inte längre andas och är för trött för att kämpa emot henne. Hon släpper min hals och börjar skrika massa ord som jag inte förstår. Plötsligt får jag syn på hennes ögon, dem lyser. Jag reser mig sakta och försöker röra mig mot dörren, hon märker och tar tag i min arm. Det bränns och från ingenstans tar hon tag i min hals igen och lyfter upp mig. ”Du kommer snart få känna samma smärta som jag kände” Jag försöker skrika, jag är så rädd och förvirrad på samma gång. Hon kastar mig mot väggen och jag slår i huvudet, jag känner mig alldeles medvetslös men ändå helt medveten om vad som pågår runt om mig. Allting blir mörkare och jag hör henne gå iväg.
Jag vaknar av att solen lyser starkt i mina ögon, jag sätter mig fort upp och se att jag är ned bäddad på soffan, ser mig omkring och hör hur mina föräldrar pratar i köket. Jag går sakta till köket och sätter mig bredvid dem. Jag funderar på om jag ska berätta vad som pågår, mamma märker att något stör mig, hon släpper inte blicken ifrån mig. ”Vad har hänt gumman?” Jag börjar gråta och får bara ut mig hennes namn. ”Melinda…” ”Vem är det?” frågar mamma väldigt oroad. Pappa harklar sig och ber mig att svara på mammas fråga. Jag samlar mig och börjar berätta allting som händer, pappa stoppar mig när jag berättar vad Melinda drömde. ”Jag vet vem hon är” säger han lågt. ”Hur?” frågar jag. ”Drömmen var om mig, det var väldigt länge sedan och jag tror att hon lägger sin hämnd på dig” Han kollar ned i bordet och ser alldeles förkrossad ut. ”Pappa… tvingade du dig på henne?” ”Det är en väldigt komplicerad historia som vi inte ska disku…” han hann inte avsluta meningen innan mamma började gråta och stormade iväg. Han suckade och kollade på mig, du lär blockera hennes nummer och aldrig mer träffa henne. Förstått? Sa han och gick efter min mamma. Jag var alldeles stum, hur kunde min pappa göra något sådant mot en oskyldig flicka? Min telefon plingar till och det är Melinda. ”Melinda: Hej! Du bara försvann igår, kan vi ses på ref?” Hon lämnar mig alldeles förvirrad, drömde jag allting igår, igen? Jag tänker på hur min pappa skadat henne och jag vill höra hennes historia. ”Ses om 30” svarar jag. Jag kommer fram till ref, går in och ser mig omkring, ser henne ingenstans. Går upp till bordet vi satt på när vi möttes. Det går några timmar, jag har försökt att ringa henne men inget svar. Jag bestämmer mig för att gå hem.
Jag låser upp dörren, går mot mitt rum men stannar upp hastigt. Vänder min blick mot köket och får syn på Melinda. Hon tittar mot mitt håll, ett leende börjar spridas och inte en gnutta ånger syns till. Hon reser sig upp sakta, hon är längre än vad jag minns. Hon går emot mig och jag släpper inte blicken. Hon är alldeles full av blod, det bara rinner i hennes mungipor. Hon tar ett fast grepp runt min hals, lutar sig fram och viskar ”din far kan inte längre skada mig”. Jag ser bakom henne, han ligger där med sina inälvor utspridda på golvet, hans ansikte är alldeles förstört och blodigt. Jag skriker men hennes grepp runt min hals stoppar ljud från att komma ut. Hon släpper min hals, ler sitt vackra leende och puttar ned mig mot golvet. Hon läger sig kvickt ovanför mig, hon luktar mig i nacken och skrattar lågt. Fort känner jag en tung smärta slå till, hon slår upp mitt bröst och jag tappar känseln i kroppen. Jag ser henne djupt i ögonen och viskar förlåt för vad min pappa gjorde med min sista kraft. Hon ler ännu en gång sitt vackra leende, lutar sig närmare mig och kysser mig. Hennes läppar är iskalla och jag kan inte längre hålla mina ögon öppna. Jag känner hur mitt sista andetag lämnar mig och hur hon bär upp mig, min kropp blir alldeles iskall och allt jag känner är hennes armar runt mig och hur hon bär iväg mig.

Gillar att skriva på min fritid. Skulle vilja ha folks om läser dem och ger ärlig feedback. Jag skriver mina noveller 100% själv, inget är kopierat.
Selena är medlem sedan Selena har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson