Mellan gott och ont, kapitel 1

Janette reste sig upp i sin säng och kollade runt. Hon hade hört nånting, men vad visste hon inte. Hon böjde sig ner och kollade under sängen, ingenting. Hon klev upp ur sängen och gick fram till garderoben och slet upp den, ingenting. Hon började gå fram mot dörren för att kolla ute i korridoren och gick sammtidigt förbi fönstret , det kändes lite dragit tyckte hon, hennes linblonda hår gled över ryggen och hon börjad sakta vrida huvudet mot fönstret. Det hon såg fick henne att skrika, ett högt, iskalt, skräckslaget skrik ...


Aranth gick sakta in genom värdshusets dubbeldörrar och stirrade på vakten som stod dära. Han avskydde den där vakten, med sina otroligt lysnade blå ögon, sitt perfekta tillkammade blonda hår, sin raka profil och fina välformade figur som fick kvinnorna ute på gården att kråmande titta på honom med fladrande ögon. Han sukade och kom in i värdshuset. Reseptionen var svagt upplyst av välplaserade ljus på borden, i takronan ovanför disken och några stycken plaserade vid baren.
Han började gå fram till respetionen för att hyra ett rum och kollade lite hastigt på kalendern bakom reseptionisten, 22 augusti, 1734 stod det med en ring runt datumet. Han suckade. Snart halloween, vilken glädjes dag det skulle bli da, lika jobbig varje år.
"Du har rum 14 på andra våning", stammade reseptionisten fram.
"Tack", sa han bara och tog den rostia nyckeln ur reseptionistens hand och slängde upp några guldmynt på disken. Han började gå upp för trappan som låg några meter ifrån dörren där den hemska vakten stod. Han skakade på huvudet och började känna sig lite illa till mods medans han gick upp för trappen med lätt förargad min.
Han började kolla efter sitt rum och upptäckte att rummet var plaserat precis ovanför ingången till värdshuset. Vilken himmla tur jag har då, tänkte han förargat. Han satte i nyckeln i nyckelhålet och vred om, det gick trögt men till slut fick han upp det. Han kollade runt i rummet. Som vanligt fick han alltid dom mest bedrägliga rummen som var plaserade på dom mest olämpliga ställena, som nu. Precis ovanför den dära stiliga vaktens huvud och dom fnittrande alkoholiserade kvinnorna.
Han gav rummet en snabb blick och även en snabb bedömning. Sängen var plaserad nästan mitt på golvet, som om någon hade vetat att han skulle komma och vilja göra det jobbigt för honom, gardinerna var lätt dammiga, fönsterrutorna smutsiga, golvet var täckt av damm och dörren till badrumet var trasigt. Han suckade ännu en gång. Alltid ska detta hända mig av alla människor som finns i denna värld, människor ja, tänkte han. Han gick in i badrummet och fann en trasig spegel, en smutsig halvtrasig toalett som mest liknande en potta som aldrig blivit rengjord och ett trasigt handfat med smutsigt vatten i. Han ställde sig framför spegeln, tog upp en smutsig handduk han såg låg på golvet bakom toaleten, doppade den lite lätt i det smutsiga vattnet och började göra rent spegeln så gott han kunde. När han var färdig kastade han handduken bakom sig och stirrade in i spegeln. Men ingen stirrade tillbaka. Han visste mycket väl hur han såg ut, och att det var därför som alla undvek honom. Dom visste inte vad han var, men dom var rädda ändå. Men han kunde inte förberå dom, alla har ju hört historierna som barn och även vuxna diskuterar historierna ibland. Historierna om vampyrer.
Han försökte ännu en gång granska sin spegelbild men han visste att det var hopplöst. Han visste förstås hur han såg ut som sagt men det vore trevligt att få se sig själv ibland tänkta han, medans han strök bort en slinga av det långa svarta håret. Han hade ett ganska vitt ansikte, att dömma av hur resten av kroppen såg ut. Han visste att hans en gång så vackra himmelsblå ögon numera var så mörkblå att dom nästan var svarta. Allt annat såg ut som det gjorde innan han blev biten för nästan 400 år sedan. Smala perfekta läppar med vita och raka tänder, ett smalt välformat ansikte med vackra drag. Han var fortfarande vacker även med sina nästintill svarta ögon och vita hy, men han var skrämmande. Om inte historiena om vampyrer funnits skulle ingen veta nått om dom, och han skulle bli behandlad som alla andra. Men nej, föreldrarna berättade alltid sina skräckhistorier för sina barn, som sedan berättade dom vidare för sina egna barn. Hans mor hade gjort samma sak, men hans far hade sagt att det var rena skitsnacket. Enligt far fanns det inga vampyrer, dom existerade helt enkelt inte, ingen visste ju hur en vampyr uppstodd så hur kunde dom finnas. Aranth visste inte heller, men han visste hur man blev en vampyr. Han hade ju själv upplevt det, så det var lite svårt att glömma. Det går till på det viset att en annan vampyr biter en, men inte tömmer en på allt blod, vilekt oftast uppkommer på grund av att dom måste fly ganska fort. Tömmer dom däremot en på allt blod så dör man, men annars så sprider sig giftet i tänderna vidare i blodet och förvandlar en.
Aranth försökte en sista gång kolla sig i spegeln, men visste mycket väl att den här gången inte heller skulle funka. Han suckade inte den här gången i alla fall. Det är ett gott tecken började han tänka, då kanske jag äntligen kan komma över det hära med att inte kunna se sig själv.
Han gick fram mot fönstret och öppnade det lite försiktigt och tittade ner, nu stod det en vacker kvinna framför vakten som sakta började smeka hennes kind. Hon var väldigt vacker for det upp i hvudet på Aranth. Hon hade blont långt hår nästan ner till midjan, långa ögonfransar och röda, fylliga läppar. Aranth hade alltid varit svag för blondiner. Helst med blåa ögon som han hade förut. Men det fanns inte så många blondiner kvar i trakten. Oftast på grund av honom. Han kunde ju inte kontrolera det, blev han hungrig så blev han, inget han kunde göra något åt. Det var endast Lucius fel. Han som hade bitit honom som 19 åring för nästan 400 år sedan. Han visste att han fortfarande fanns i livet, men visste inte vart han fanns någonstans.
Aranth stängde fönstret med en smäll och började gå ner mot baren för att supa sig full så att han inte skulle komma ihåg kvällen.

Han satte sig vid ett bord som låg i ett mörkt hörn. Han orkade inte med folkets jobbiga blickar så bestämmde sig för att hålla sig gömd så gott han kunde medans han drack det söta mjödet.
Han började tänka på sin tid som människa igen och saknade innerligt sina föreldrar och alla sina vänner han hade under den tiden. Han mindes särskilt sin allra bästa vän, Sirius. Dom hade känt varandra sen dom föddes. Hans mor hade dött under födseln och hans mamma och pappa hade tagit hand om honom. Sirius hade varit väldigt lik sin mor. Gyllenbrunt hår, mörka, bruna ögon med svart kant, runt ansikte och alltid ett glatt leende. Han var vädligt smal och inte så muskulös, men det passade honom perfekt. Och det tyckte också kvinnorna i byn. Alla unga kvinnor var efter honom. Aranth hade själv haft många beundrare efter sig. Han var lite mera muskulös än vad Sirius var, och det föll tydligen vissa kvinnor i smak. Men det var bara en tjej han hade ögonen på, dottern till Lord Amaranth, Angelisa. Hon hade dom vackraste blå ögonen man kunde tänka sig. Blåa som safirer som glittrade i solskenet, gyllengult, långt hår som glänste som guld när hon gick och dom rosenröda, mjuka läpparna. Han visste att hon var död för länge sedan, och Sirius också. Alla han kände som människa var döda och han kunde inte göra något åt det. Han blev och tänka på sin mor igen. Hon hade inte lämnat hans sida när han låg nerbäddad i sängen efter att man hade hittat honom i diket, Lucius hade förstås flytt sin väg så fort han hört människorna komma och lämnat honom dära. Hans far kunde inte längre kolla på honom och lord Amaranth vägrade tillåta Angelisa att gå över och hälsa på mig. Sirius stannade som vanligt vid min sida. Dom visste inte vad dom skulle göra med mig. Om dom skulle döda mig på en gång eller sitta och hoppas att giftet inte spridit sig. Men det var inge idé. Giftet hade spridit sig så fort han satte tänderna i mig, det fanns inget dom kunde göra åt saken. Men dom visste ju förstås inget. Jag visste. Jag visste mycket väl vad som höll på att hända. och jag ljög för dom att jag mådde bra. Ljög för min egen mor och far, för min bästa kompis. Och jag ljög för min älskade för att jag skulle kunna få se henne. Men det varade inte så länge. Dom började märka att jag inte åldrades och att djuren började försvinna på ett väldigt mystiskt sätt. Till sisst fick byborna nog och jagade ut mig från byn, mina föreldrar, min bästa vän och min älskade Angelisa.
Skratt börjades höra i dörröppningen. Aranth tittade upp och slutade tänka på det förflutna. In kom vakten med två vackra kvinnor, den han sett utanför fönstret och en annnan som hade brunt kort hår och kraftigt sminkad i hela ansiktet. Aranth kände hur hatet började komma upp i honom igen. Varför skulle han se så perfekt ut? Varför kunde inte han vara ful i stället. Eller fet, skallig och äcklig. Han fick allt han önskade sig, det visste Aranth mycket väl om. Han bodde ofta på det här världshuset för att ingen annan ville ha honom i närheten utav sina fina värdshus. Här var dom lite fegare men det var bara bra. Aranth fortsatte att stirra på den perfekta vakten som gick fram till baren och beställde tre stop med de finaste dom hade. Aranth hade drukit det dom ansåg vara finast, och han tykte det smakade som spya. Vakten tog med sig stopen med till bordet där kvinnorna satt och kråmade sig. Dom kastade ingen blick mot hörnet där Aranth satt. Men han visste att dom visste att han satt dära. Vakten slog sig ner mellan kvinnorna och lyfte upp den brunhåriga i knät medans han la handen på den blonda kvinnans lår (Hatet blev starkare nu), den brunhåriga började kyssa vakten på halsen och dra sina fingrar genom hans hår, den blonda kvinnan satt och naffsade honom lite lätt på öronen (nu började hatet stiga honom åt huvudet). Den brunhåriga slutade plötsligt och tittade mot hörnet där Aranth satt. Hon viskade något i örat på vakten och han tittade bort mot hörnet. Aranth ville inte ha något bråk i kväll, men ville han tydligen bråka skulle han få som han ville. Men inte hära. Inte nu.
Vakten lyfte bort den brunhåriga från knät och reste sig upp, han staplade fram rak i ryggen mot det mörka hörnet.
"Och vad sitter du och glor på då?", sa vakten med stöddig röst.
"Dig och ditt sällskap", svarade Aranth lugnt.
"Jasså," svarade vakten med ännu stöddigare röst, "och vad får dig att tro att du får titta på dom vackra damerna?"
"Tänker på hur otroligt duma dom är som håller på på det där sättet med en vakt som ändå kommer att strunta i dom i morgon bitti."
"Och vad får dig att tro att jag tänker strunta i dom?"
"För att du alltid har nya kvinnor för varje natt." Svarade Aranth till vakten som började bli lite röd i ansiktet.
"Om du vill slåss så är det bästa att du passar dig. Jag slänger ut folk varje dag som beter sig som dig, så försök inte med något slagsmål." svarade vakten hotfult och stirrade med sina blå ögon på Aranth. Aranth kollade honom djupt i ögonen. Hatet började stiga ännu mera i honom. Varför han hatade honom visste han egetnligen inte, han antog för att det var just han bara, med sitt vackra utseende och dom äckligt blåa blickarna.
"Försök du bara nån gång, så får vi se om du lyckas." var det enda Aranth svarade och tog en djup klunk från stopet och ställde det på bordet med en smäll och skulle precis resa sig upp för att gå och hämta mer, denna gång för att ta med upp till rummet.
"Så du utmanar mig ditt äckliga lilla fyllo." Aranth stannade upp. Äckliga lilla fyllo? Aranth tog ett djupt andetag och försökte lugna ner sig. Inte än, vänta tills han har somnat, vänta tills han har somnat. Upprepade han för sig själv i tankarna. "Nå?" vrålade vakten åt honom, "Tänker du slåss eller inte?"
"Jag föredrar inte, om du ursäktar mig så ska jag gå upp och lägga mig." Han reste sig upp ordentligt och tog sitt stop i handen och väntade på att vakten skulle flytta sig. Det gjorde han inte.
"Jasså, du är oartig också. Varför inte stanna kvar för?" Vakten gjorde en annsats att putta ner honom på stolen igen men Aranth var för snabb, han bakade undan och tog tag i båda händerna på honom, och var nära att bryta av dom om han inte hejdat sig i sista stund. Inte än, tänkte han. I stället puttade han undan vakten så försiktigt han kunde. Skulle han ta i som han annars brukade göra skulle han flyga tvärs genom baren. Vakten vaklade baklänges och Aranth började gå bort till baren för en påfyllning innan han gick upp till rummet för att dricka det i lugn och ro. Men då tog vakten ett tag om axeln på honom, vred runt honom så att dom stod ansitke mot ansikte och slog till honom rakt i ansiktet. Aranth tog emot smällen, kollade lite snabbt på honom innan han vände om och gick mot baren igen. Han hörde vaktens skratt bakom sig när han satte sig hos kvinnorna igen som älskvärt drog honom intill sig för att säga att han var den modigaste dom mött. Arnath bara sukade och skakade på huvudet när han fick sit stop påfyllt.

Skriven av: HansOchGreta