Publicerat
Kategori: Novell

Mellan gott och ont, kapitel 3

Polisen stod samlad på gårdsplanen framför den stora herrgården. Herr och fru Norrington satt på förstutrappan och Mr Norrington satt med armarna om Mrs Norrington som hade en filt över sig och grät hysteriskt mot sin mans bröst.
"Så ni hörde ingenting från er dotters rum?", sa poliskonstapeln till dom båda förkrossade föreldrarna.
"Nej", sa Mr Norrington, "alla rummen är ljudisolerade".
"Okej, då tackar jag er för alla upplysningar vi fått. Vi ska reda ut det här så fort vi kan". Sa konstaplen och började gå upp för trappan och in i huset. När han kom in i hallen kom läkarna ner för trappen och bar liksäcken, som den blonda flickan låg i, mellan sig.
"Rena blodbadet där uppe", sa den ena läkaren. "Mördaren har skrivit ett medelande på dörren till föreldrarnas sovrum, du kanske ska ta dig en titt på det". Konstapeln nickade och började gå upp för trappan till övervåningen med snabba steg.
Det första han såg var dörren till föreldrarnas rum, det lyste starkt över den vita dörren och det var inte svårt att urskilja vad som hade skrivits dära, med flickans blod. "Hon smakade gått". Konstapeln läste det igen och vart med ens förbryllad. Smakade gått? Tänkte han och började gå iväg mot flickans rum.
Läkaren hade haft rätt. Det var rena blodbadet där inne. Det bruna mahogny golvet var täckt av blod, det hade stänkt upp på väggarna och möblerna.
"O fy fan", sa konstapeln halvhögt, innan han vände sig om och gick ut i hallen och var nära på att kräkas. Vem i helvete kan göra något sådant mot ett litet barn, tänkte han medan han höll kvar en kräkattack som höll på att komma. Han sträckte på sig, tog ett djupt andetag och styrde sina steg mot trappan för att kunna komma ut ur huset så fort som möjligt, och försöka hinna med läckarna till obduktionen så att han skulle kunna få reda på hur hon hade dött.


Aranth gick sakta genom skogen på den lilla vägen som var svagt upplyst av solen som letade fram sina strålar genom kronbladen på dom höga träden.
Gryningen hade för länge sedan paserat och han gick långsamt för att komma fram till byn Sarkoph strax efter att sloen gått ner för att inte väcka uppmärksamhet åt dom vakna byborna. Han ville helst komma dit efter att dom hade gått och lagt sig så att han slapp alla blickar på sig.
Han visste mycket väl att folk skulle kolla på honom, men på natten, när ingen såg så mycket, så skulle dom bara ta honom för en vandrare som sökte efter en plats att sova på.
Han hade aldrig varit i Sarkoph förut. Byn låg lite avskilt mellan skogen, på högra sidan och att det var den enda byn på flera kilometers avstånd.
Aranth kollade upp mot himlen och såg hur en fågel flög upp mot skyn och försvan bakom kronbladen. Han drog manteln tätare omkring sig och drog ner huvan lite till för att solens starka strålar inte skulle falla direkt på huden när han kom ut från skogen. Han skulle bli tvungen att gå nästan fyra kilometer innan han blev skyddad av träden igen. Han kollade ner mot marken och kände plötsligt lukten av något underbart gått, han stannade till, drog ett djupt andetag och kände doften berusa hans gärna. Älgkött, tänkte han. Älgkött var det bästa han visste. Aranth skyndade på sina steg för att snabbt hitta dom som höll på att steka det. Det tog inte lång stund att se vart männen hade slagit läger, dom hade gjort upp en stor eld på en viloplats och satt nu i en cirkel runt den. Dom kunde inte vara med än tre stycken, men två av dom hade ryggen mot Aranth och han kunde bara se en som satt framför dom, men det kunde naturligtvis vara en till som satt dära som han inte kunde se.
Aranth började gå i normal vandringstackt och och stirrade ner i marken för att inte dra uppmerksamheten till sig. Och inte se alltför ivrig ut att slå sig ner bland dem.
Han hörde en av dom skratta och en annan som sjöng med mycket mörk stämma. Lät ungefär lika hemskt som gnisslet från en talrik när man drar gaffeln över den. När mannen hade sjungit färdigt sin bedrövliga lilla melodi började den andra mannen sjunga med en lika bedrövlig melodi han med och han som skrattade, började omedelbart att skratta ännu mera så att han nästan höll på att storkna. Sen mycket tydligt hörde han hur mannen som först sjungit sa med en klar vacker stämma, "Och sen så sa han att han ska börja sjunga i ett band, och jag sa, Jaha, ja men det var väl riktigt roligt. Alla kommer få sig ett gått skratt. Och då sa han att jag skulle låta hans utseende vara ifred", sa kvinnan och skrattade nu lika mycket hon med. Sen till Aranths förvåning började den andra som sjungit också prata med en kvinlig vacker stämma,
"Beräta vad du sa, berätta vad du sa", sa hon med ett misslyckat försök att kväva sitt skrattanfall.
"Jo, jag stod dära och stirrade på honom som om han var dum i huvudet, och så sa jag, Det är inget fel på dina kläder, och då säger han, men vad är det för fel da? Och jag säger till honom att han kanske inte borde börja sjunga i bandet, och då sa han, jag är den bästa sångaren dom någonsin har haft. Och jag brast ut i ett gapskratt och han stirrade förvånat på mej innan han gick muttrande därifrån".
"Det var det roligaste jag har hört", sa mannen som nu låg ner på marken med armarna runt magen och kiknade av skratt.
Aranth stodd stilla och kollade på den konstiga lilla gruppen. Två kvinnor och en man? Sitter och pratar runt en eld om något som tydligen var väldigt roligt. Aranth förstod ingenting. När började kvinnor vandra? När började dom gå ut från sin hemplats annat än när dom ska på besök till en annan by, och då åkte dom häst och vagn. Inte gick dom i alla fall. Aranth tänkte ordentligt och förskte komma på vad det där var för typer. Aldrig har han stött på två kvinnor på vandring tillsammans med en man. Såvida dom förstås inte var pigor, men då red dom alltid bakom mannen på en häst, och inte satt runt en lägereld och berättade någon lustig historia om någon som ska sjunga i ett band.
Kvinnan som hade berättat historien tittade upp och kollade intresserat omkring sig och upptäckte Aranth där han var nästan hundra meter bort på vägen. Hon sken upp i ett stort leende och vinkade med hela handen uppe i vädret och dom andra två vände sig hastigt om, mannen och kvinnan var alldeles röda i ansiktet. Mannen höll på att brista ut i skratt en gång till men kvinnan kunde behärska sig lite bättre. Kvinnan som hade berättat historien ropade högt, "Hej hej, kära vandrare, lust att slå dig ner här hos oss och vara social?" Aranth tvärstanade och funderade på vad han skulle säga. Visst kan kvinnor be en man att slå sig ner bredvid en, men då är dom bara intresserade av en sak, den här kvinnan vill seriöst att han skulle sätta sig ner bland dom och vara social. Den andra kvinnan ropade plötsligt hon också, "Men kom nu da, var inte så blyg. Vi ska precis äta och vi har så det räcker till dig också". Aranth började gå lite snabbare och kom fram precis i tid för att se den skrattande kvinnan skära upp älgköttet på ett litet bord, litet nog för att man skulle kunna hålla det i handen. Båda kvinnorna hade långt, blont hår och en mantel över axlarna, mannen hade brunt, axellångt hår uppsatt i en kort, liten, hästsvans i nacken och hade även han en mantel över axlarna. Dom satt i skuggan under ett stort träd och såg väldigt aldagliga ut tyckte Aranth, men han kunde inte se på dom ordentligt på grund av huvan för ansiktet.
Mannen tittade upp mot Aranth och ryggade tillbaka efter att ha sett att han var helt dold i den svarta klädnaden, men sedan började han le och Aranth upptäckte genast att han var kraftigt berusad.
"Vill du ha nått att dricka? Vi har världens finaste mjöd hära. Maria var snäll och plocka fram mjödet och bjud våran gode vän här, han är nog säkert törstig." Kvinnan som hade berättat historien log med hela ansiktet och böjde sig bakåt mot en väska medans hon tittade nyfiket på Aranth som började gå runt lägerelden och satte sig i skugan så att han slapp ha solen i ryggen, och Aranth började genast märka att även hon var berusad. Maria tog fram tre stora bägare och fyllde dom med det svagt honungsfärjade mjödet och räkte ett av dom till honom och den andra bägaren till kvinnan som just hade skärt upp köttet och lagt upp det på små trätallrikar.
"Amen, ska inte jag ha något att dricka?", utbrast plötsligt mannen och stirrade på Maria som satte en skarp blick på honom.
"Du har drukit så det räcker och blir över på flera dagar", sa hon. "Så du ska inte ha något du, ät din lunch nu och var glad att någon här i alla fall lyckades skjuta den".
"isåfall", sa mannen och sträkte på sig, "ska inte du ha något heller".
"Vi har inte ens drukit hälften så mycket som du". utbrast kvinnan och som hade skärt upp köttet,"och tala inte om för oss vad vi ska och inte ska göra". Mannen vände på huvudet och stirrade på kvinnan med kisande ögon och såg förbryllad ut.
"Jag säger precis vad jag vill". sa han skarpt till kvinnan, och Maria satt bara och småskrattade och lutade sig mot Aranth och viskade, "Dom har hålt på sådär sen vi började gå".
"Ja du får gärna säga vad du vill, men att försöka säga till oss vad vi får inte och inte får kommer att leda till att du åker på stryck".
"Anna det räcker nu, sluta bråka vi har en gäst här", sa Maria med munterhet i rösten och tog sedan en stor klunk av mjödet.
"Ja, visst fan det har vi. Robert, nu får du uppföra dig, vi har jui faktiskt en gäst här". Robert öppnade munne för att protestera, men Anna hade gripit tag i en gaffel, kört ner den i en av dom stora köttbitarna och tryckte in den i munnen på honom. Robert såg chokad och förbryllad ut och Aranth frustade till och försökte kväva ett skratt. Robert vände sitt huvud och kollad på honom och sa, med köttbiten fortfarande i munnen, "tycker du att dom är lustiga?", hur han fick fram dom där orden utan att svamla var en gåta för Aranth.
"Ja, faktiskt. Det är lite lustigt", sa han, "med tanke på att du inte kan säga till två kvinnor någonting utan att få en örfil eller liknande". Robert satt tyst och verkade ha tappat talförmågan, Maria och Anna brast däremot ut i gapskratt.
Robert tog ut köttbiten ur munnen och la ner den på talriken framför sina fötter och sa sedan, "Och du då? Varför gömmer du dig under den där huvan för? Rädd för att visa dom ditt fula tryne?", Aranth skrattade igen och sa, "Om du så gärna vill se hur jag ser ut är det bara att fråga", sedan drog Aranth ner huvan och Robert rykte till lite granna och kollade chokat på honom. Maria och Anna kollade lite nyfiket på honom och verkade vara väldigt intresserade än chokade.
"Som du ser har jag inget problem med mitt utseende", sa Aranth till Robert som nu satt tyst och bara stirrade ner på sin köttbit, men han såg inte rädd ut, snarare lite besviken.
Maria sträkte sig runt elden och tog tag i en talrik som Anna hade lagt upp kött på och gav den till Aranth och flyttade sig lite närmare mot honom och tittade honom djupt i ögonen, samma sak gjorde Anna medans Robert bara stirrade ner i marken. Det var då Aranth märkte det, i skuggan hade han inte sett det ordentligt, båda kvinnorna såg väldigt lika ut i ansiktena och hade samma mörka, nästan svarta, gröna ögon. Aranth ryggade bakåt och stirrade bara på dom, först på Maria, sen på Anna och till sisst på Robert som fortfarande stirrade surmulet på sin talrik. Han öppnade sakta munnen för att säga något men Anna han föra honom.
"Vi visst inte att det fanns flera häromkring", sa hon med ett flörtsamt leende och tittade sedan på Maria som också började tala.
"Vi trodde ingen annan var på väg söderut, dom flesta går ju hellre norrut och gömmer sig". Sa hon och hade samma flörtsamma leende som Anna. Aranth visste inte ritkigt vad han skulle säga, han hade nästan aldrig stött på en annan vampyr på sina vägar söderut, i alla fall ingen som var tillräckligt trevliga att prata med och dom var hela tiden på väg norrut och hade aldrig någon lust att prata med honom, dom gick oftast bara förbi.
"Vart är ni på väg då?" fick Aranth fram och försökte att inte se så chokad ut men det gick inte så bra som han hade hoppats. Anna flyttade sig närmare och satte sig bredvid honom, ströck bort en slinga som höll på att falla fram framför ansiktet och viskade i hans öra.
"På en smarrig fest", sa hon och la sin hand över axeln på honom och kollade honom djupt i ögonen. Maria hasade sig närmare och viskade även hon i örat på honom.
"Lust att följa med?" sa hon med en vacker, beslöjad röst. Aranth visste att kvinnorna av hans sort betedde sig på det här viset, dom gick alltid från man till man för att se vem som var bäst utav dom. Och med sitt vackra utseende förstodd han att dom här båda föredrog honom för hans utseende för tillfället. Det var nog antagligen därför som Robert stirrade ner i talriken och såg depprimerad och besviken ut. Aranth förstodd honom, han hade råkat ut för samma saker själv. Kvinnor som svasar efter en men som direkt går över till någon annan så fort det kommer någon, och i vissa fall blev det blodigt slagsmål mellan männen som lede till att dom tog död på varandra. Men kvinnorna hade inget emot det, dom vill helst ha män som kan slåss och beskydda dom. Ju vackrare kvinnorna var ju mer förälskade blev en man och blev till slut deras lydiga knähung.
"Det beror helt på vart ni ska någon stans. Ska ta mig söderut så fort jag kan och stannar inte på samma ställe mer än en natt", sa Aranth och rätade på ryggen och böjde sig frammåt för att ta upp en gaffel och en kniv som låg bredvid det stora älgköttet, och började sedan skära upp köttet för att kunna äta det.
"Åh ho, det är ett jätte trevligt ställe. Du skulle säkert kunna ta en paus från resandet och följa med", sa Anna och sträckte sig efter en talrik hon också.
"Du skulle säkert gilla det", sa Maria och tog en talrik hon också, kollade sammtidigt på Robert som bara petade med kniven i köttbiten han hade framför sig. "Men lägg av nu Robert, du kommer alltid att vara våran favorit. Du har ju ingen annanstans att ta vägen och du vet att vi gärna vill ha dig med", sa Maria med skarp röst men Robert bara grymtade till svar och skärde bort ett stort stycke av kötte och börajde sedan tugga på det medans han tittade på Aranth som höll på att skära upp köttet så att han bara kunde äta det sen.
Robert svalde en tugga och sa sedan.
"Nå vad heter du da?" sa han och tog sedan en till tugga av köttet.
"Aranth", svarade han och tog sedan upp en bit av köttet och tuggade på det på samma sätt som Robert gjorde.
"Nå, Aranth," sa han och stirrade på honom. För en kort stund så trodde Aranth att han skulle utmana honom, men han sa, med lugn röst. "Följer du med eller ska jag bli tvungen att släpa på dom hära medans dom snyfta sig själva till döds", Aranth skrattade, att skämta på det där sättet om döden är ett av det roligaste som finns för en vampyr, med tanke på att dom redan är döda.
"Visst, en liten paus från resandet kan väl inte skada". svarade han och tog sedan en stor klunk av sitt mjöd.

Skriven av: HansOchGreta

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck