Mellan stationer

Tunnelbanan stannade mellan två stationer.
Det ryckte till i vagnen, som om den tvekat och sedan blev allt stilla.
Ingen verkade särskilt förvånad. Folk suckade, tittade ner i sina mobiler, någon svor lågt utan att se upp. Det var sånt som hände. Precis som allt annat. Högtalarrösten sa något om tekniska problem, ord som inte betydde något för någon. De flöt ihop med bruset från ventilationen.
Jag stod längst bak i vagnen. Lutade axeln mot dörren som inte gick att öppna och kände vibrationerna från rälsen genom skorna. Det luktade metall och gammal luft. En reklamaffisch ovanför sätena lovade ett bättre liv om man bara köpte rätt sak. Ingen tittade på den heller.
Jag tänkte att om tunnelbanan aldrig började rulla igen, skulle ingen säga något på riktigt. Någon skulle bli sen. Någon skulle skicka ett sms. Sen skulle allt fortsätta som vanligt.
Inte jag heller.
En man mitt emot mig trummade med fingrarna mot sitt knä. För snabbt. Som om han försökte bli av med något. En kvinna längre bort höll hårt i sitt handtag, fastän tåget stod stilla. Alla såg ut att vänta på något, men ingen verkade bry sig om vad.
Jag kände att irritationen låg precis under huden. Den var alltid där. Inte riktad mot någon särskild, bara som ett tryck, som om något i mig hela tiden ville slå sönder något annat. Ibland var det väggar. Ibland människor. Oftast ingenting alls.
Skolan hade slutat för dagen. Det hade den gjort länge nu, även när jag var där. Lärarna pratade om framtiden som om det var något man automatiskt fick. Som ett nästa steg. Jag såg den inte. Jag såg bara nästa dag, nästa tunnelbana, nästa stopp.
Tåget skakade till igen, nästan omärkligt. Någon lyfte blicken för första gången och såg sig omkring, som om de väntade sig att något skulle ha förändrats. Det hade det inte.
Det var då jag såg honom. Killen längre fram i vagnen. För ung för att se trygg ut, för stel för att vara lugn. Hans jacka var för tunn för årstiden och handen hölls för nära kroppen, som om han bar på något han inte visste vad han skulle göra av.
Jag såg blicken först. Den flackade inte. Den var fixerad. Tunnelbanan stod fortfarande stilla när han tog ett steg framåt.
Flera personer tog sig ut ur tåget. Även jag och han.
Jag stod vid sidan, som en ordningsvakt, diskret. Bara för att se. Något med killen kändes fel.
När det bara var han, jag och en äldre man, hände det.
Killen tog långsamma, säkra steg bakom mannens rygg. Ur hans ficka dök något upp. Jag såg inte exakt vad, men jag visste.
Han svingade handen mot mannens rygg. Mannen föll i snön. Blodet rann.
Jag stod där. Stum. Paralyserad. Som en idiot. Killen sprang upp för trapporna och försvann.
Snart rusade polisen fram mot mannen. Sjukvården kom efter.
Jag försökte smita. Rädd. Skulden, brotten jag redan gjort, jag ville inte bli fångad. Men det var för sent. Polisen hade sett mig.
Jag gick fram frivilligt. Berättade vad jag sett. Sekunden efter satt jag i en bil på väg mot polisstationen.
Jag blev brottets vittne. Ingen valfrihet. Bara det som behövde göras. Livet var ändå meningslöst.
I tre dagar satt jag i förhörrummet. Ingen familj. Bara jag och polisen. Jag förklarade allt jag sett.
Jag mindes inte allt. Inte gärningsmannens ansikte exakt. Men efter att ha beskrivit detaljer, och med hjälp av CCTV, hittade polisen honom.
Jag var tvungen att vara där när de hittade honom. För att bekräfta. För att se vem som förstört något, även om ingenting längre betydde något.
Jag reste mig när dörren öppnades.
Han gick in. Lugnt, självsäkert. Blicken mot mig. Jag såg inget annat än konturerna av hans ansikte.
Polisen bad oss sitta. Jag satte mig igen. Han satte sig.
Ingen sa något först. Bara ljudet av stolen som skrapade mot golvet.
Jag kände ingen rädsla. Inte ilska. Bara tomhet.
Polisen började fråga:
“Var var du den kvällen?”
Han svarade lugnt, nästan som om han läste från en text.
“Ingen speciell plats. Jag gick hem.”
Jag tittade på honom. Ingenting. Bara en kropp framför mig.
Polisen vände sig mot mig:
“Kan du bekräfta att det var han?”
Jag nickade. Inget mer.
Han såg på mig, sedan på polisen. En kort tystnad.
“Varför gjorde du det?” frågade polisen.
Han log svagt.
“För att det var där, och ingen stoppade mig.”
Jag sa ingenting. Allt jag kände var tomhet.
Polisen suckade och antecknade.
Jag tittade ut genom fönstret. Snön låg tung på trottoaren. Livet fortsatte.
Mitt hjärta kändes tomt.
Sådant här ska ingen behöva se.
Jag gick hemåt med stegen tunga, som om något satt fast över axlarna. En vikt som inte gick att ta av.
Jag blev paranoid. Inte på det där filmiska sättet. Mer som att varje ljud var för högt, varje skugga för nära. Jag sprang. Inte från något särskilt. Bara bort.
När jag kom tillbaka till stationen stod jag stilla en stund. Luften var kall. Metallen ännu kallare.
Ett ljud skar genom luften. Sedan ett till.
Jag blundade.

Skriven av: Noel