Publicerat
Kategori: Novell

Mellanlandning

Det var alldeles ljust. Fredrik Carlén slog upp sina ögon och hade först svårt att ta in det han såg. Det första som Fredrik reagerade på var ljuset. Ljuset. Var fan kommer ljuset ifrån? Senare kunde han även konstatera att han hörde ljud. Mummel. Ord. Var det röster?
”Är vi framme snart mamma?” var det första han kunde uttyda. Ett barn helt klart. En flicka som talade med en sådan ton i rösten som bara uppstår när ett barn längtar ängsligt efter att komma fram. Han försökte fortfarande att vänja sig vid ljuset då barnet fick ett svar.
”Jag… vet inte Klara. Jag måste ha slumrat till. Har vi redan landat?” Landat! Just fan, jag satt på ett plan. Ett möte i Göteborg. Det är dit jag är på väg. Men var i helvete har jag hamnat nu?” Minnena började komma tillbaka till Fredrik. Han mindes att han hade packat veckan kvällen innan om det nu fortfarande var tisdag och att han hade gått upp tidigt denna morgon. Gjort i ordning en kopp kaffe ur espressomaskinen i köket. Espressomaskinen som väckt vilda debatter mellan han och Elisabeth. Elisabeth kunde inte förstå hur man kunde lägga så mycket pengar på en espressomaskin när de redan hade en mycket välfungerande kaffekokare.
”Förlåt mig så jävla mycket Fredrik. Men jag kan bara säga det att jag kommer totalvägra att använda den där förbannande kapitaltjuvmaskinen (det var så hon kallade den) så får vi se hur väl den används! Jag ger mig fan på att efter en vecka kommer den att stå oanvänd och samla damm. Men jag säger ingenting.”
Typiskt av Elisabeth att inte förstå. Det var ju inte själva grejen med kaffet som gjorde att Fredrik ville ha maskinen. Den var dyr. Firman, Carléns brev-och-postförvaring, hade visat stora framsteg på sista tiden. Elisabeth hade synpunkter även på hans val av karriär. Men efter 5 år i branschen, visade det sig att det fanns stora pengar i att sälja brevlådor. Folk var som galna i dem. Mestadels för att överglänsa grannens.
Det var lite av denna anledning också som Fredrik ville införskaffa sig den dyra (och ärligt talat överskattade) espressomaskinen. Om hans företag går bra, måste han ju få visa upp det! Elisabeth borde ha förstått bättre. Fredrik hade å andra sidan efter en veckas förbrukning av espressomaskinen börjat tröttna på den och saknade det vanliga bryggkaffet. Men för att bevisa sin poäng för sin fru hade han fortsatt att dricka ur den varje dag i snart nu 3 månader. Var det något som Fredrik hade lärt sig av livet var det detta: Sätt dig aldrig i underläge.

”Vad fan är detta?” Fredrik hörde en röst till. Denna tillhörande en man. ”Här betalar man skyhöga (ironiskt ordval, tänkte Fredrik) summor av pengar för att ta sig från Stockholm till Göteborg. En sträcka man kan åka buss emellan! Och vad gör dem? Drogar ner en och sätter en på den här jävla tågstationen!”
En tågstation? Var det verkligen det? Fredrik hade nu börjat få lite skärpa i sin syn och kunde nu se var han var någonstans. Ljuset hade kommit ifrån reflektionen av lamporna i tågstationen mot de vita väggarna. Definitionen av vitt tänkte Fredrik när han såg väggarna. Han hade aldrig sett någon sådan vit nyans tidigare. Fredrik fick nu syn på ägaren av mansrösten. En lätt överviktig man klädd i kostym. Det såg ut som han reste mycket i jobbet och det kanske kunde förklara hans vikt. Inte lätt att tänka på kosten när den mest tillgängliga lunchen är ett Subway på en flygplats tänkte Fredrik. Fredrik reste på sig och gick bort till mannen som stod nära tågrälsen.
”Ursäkta, men vet du var vi är någonstans?” Frågade Fredrik mannen.
”Var vi är? Inte den blekaste. Det sista jag minns är att sitter med min dator och arbetar på eftermiddagens konferens. Sedan ’smack’ och jag vaknar upp här”
”Lustigt. Jag minns också att jag satt på planet och drömde mig bort. Sedan vaknade jag här. Jag kan inte minnas att jag någonsin somnade heller.”
”Det är ju det som jag säger!” utbrister mannen i kostym, vars svettningar börjar bli mer och mer påtagliga. ”Den enda förklaringen är att de har, på något sätt, drogat ner oss och försatt oss här!”
Fredrik började tänka över det mannen sa. Lyssna inte på honom. Han är helt klart sinnesrubbad efter… ja, vad det nu är som hänt. Men om denna mannens paranoida teori inte stämmer. Hur kom det sig då att han var där han var? Hur hade han hamnat i denna tomma vita tågstation? Han började se sig omkring i salen. Stationen såg ut som en station, men ändå inte. Lite mer som en rekvisita. Den hade fyra trappuppgångar på var sin sida av rälsen. I mitten av dessa trappuppgångar fanns det telefonautomater. Rälsen, som bestod av endast ett spår, gick på mitten igenom tågstationen och delade upp stationen i två delar. Det fanns dock en gång en bro? som gick över rälsen. Vilken byfåne till arkitekt hade kommit på idén med en bro som korsar rälsen i en tågstation? Fredrik såg då folket som var samlade i salen. Familjer, affärsmän samt vanliga ”svenssons” satt på utspridda platser i salen. Han kände igen människorna i salen. Var det någon god egenskap som Fredrik hade var det ansikten. Han glömde aldrig ett ansikte. Alla dessa människor hade varit med på planet han steg på 07.45 denna tisdagsmorgon. Barnen var de han hade starkast minne av. Han avskydde barn på plan.
”Jag är övertygad att snart kommer någon att komma in i salen från någon av trappuppgångarna och meddela oss att en lösensumma har läckt ut i media och att vi kommer få stanna här tills det att den är betald.” Fortsatte mannen i kostym.
”Jag kan försäkra er om att detta inte är någon kidnappning av något slag.” En man hade dykt upp bakom Fredrik. Fredrik vände sig om mot honom och såg rakt in i ögonen på mannen.
”Och vem fan är du då?” Undrade mannen i kostym, vars paranoia hade blivit minst lika påtaglig som hans svettningar.
Fredrik tyckte att frågan var väldigt överflödig efter det att han hade synat mannen som hade försäkrat dem om att detta inte var någon kidnappning. Även om hans ansiktsuttryck speglade samma förvirring som alla andras här nere i salen gick det inte att ta miste på vilken befattning denna man hade. Kostymen var något som Fredrik både var van vid att se på film och i verkligheten. Den överviktiga paranoida människan som reste mycket i jobbet borde definitivt ha sett denna kostym många gånger.
”Mitt namn är Carl Fors. Jag är piloten som flög planet.”

”Jaha du, Carl Fors. Kan du vara så vänlig att informera oss vad vi gör här, tack?” Irritationen hos mannen med kostym gick inte att ta miste på.
”Jag… minns inte. Jag minns att jag satt vid cockpit och drack kaffe. Jag var andrepilot under flighten. Jag har försökt att hitta min kollega, men han verkar inte vara här”
”Aha! Det låter som att din kära kollega har dragit en jävel på dig med! Han drogade ner dig också naturligtvis.” Mannen i kostym skrockade nervöst när han sa detta.
”Som jag sa kan jag försäkra er om att detta inte rör sig om någon drogkidnappning. Min kollega Mats skulle aldrig..”
”Man tror att man känner folk va!”
”Nu lugnar vi ner oss här.” Fredrik som hade varit tyst under samtalet tog nu till orda och vände sig till piloten. ”Har ni någon som helst aning om var vi kan vara?”
”Nej. Vi var strax ovanför Vättern när jag drack mitt kaffe det minns jag. Jag minns att Mats sa att det var varmt i cockpit och jag sa skämtsamt till honom ’dra ner ett fönster och hoppa i då’. Det var det sista jag minns som kan hjälpa oss att lokalisera oss.”
”Okej.” Sa Fredrik. Han svalde och tittade ner mot pilotens fötter. Han kunde märka att han skakade. Piloter måste gå igenom hur många krisutbildningar som helst, men när det väl kommer till kritan blir de allt lite skakis med. Everybody’s got a breaking-point. Morgan Freeman i Nyckeln till frihet hade slagit huvudet på spiken.
”Låt oss jobba tillsammans. Vi går igenom salen och dess interiör. Vem vet, vi kanske kan hitta någon informationstavla eller något annat användbart.”
”Låter bra” Svarade Carl Fors.
”Om ni tror att jag ska leta efter tavlor och skit nu, som kidnappad..” Fredrik och Carl suckade och stirrade på mannen i kostym. Hans blick for till Fredrik, sedan till Carl och sedan till Fredrik igen. ”Jag tar detta hörnet då.” Sa han och de tre männen gick åt varsitt håll.

Fredrik promenerade runt i salongen med blicken mot väggarna. Skulle han någonsin hitta något användbart. Det var ju tydligt och klart att det var helt tomt här. Han mindes dock att han någonstans läste att det hjälper att hålla sig sysselsatt vid krissituationer. Även om man vet att det inte känner någonting till. Han mindes berättelsen om Aron Ralston. Äventyraren som fastnar i Grand Canyon med sin arm mellan en sten och en klippa. Ralston hade börjat skrapa med sin kniv mot stenens sida. Inte för att han trodde att han kunde tälja bort stenen. Utan för att hålla sig varm men mestadels också för att hålla sig ifrån att bli sinnessjuk och få panik. För att hålla sig levande helt enkelt. Och det var det som Fredrik gjorde just nu. Gick omkring och letade efter något som inte fanns. För att hålla sig från paniken. För att hålla sig levande.
Han promenerade utmed den vänstra sidan av salen nu. Han passerade familjer som höll om varandra. Han passerade en man som satt med en blackberry i handen. Mannen försökte, antog Fredrik, maila sina kunder om att han skulle bli försenad till mötet. Frustrationen som mannen visade antydde dock på att här nere fanns ingen täckning.
Fredrik gick vidare igenom salongen tills han kom fram till trapporna. Trapporna ledde upp till någonting som inte gick att se. I varje uppgång gick det dock att se att det fanns någonting däruppe. Mörker. Han kunde se människor som gick uppför trapporna. Men de kom aldrig ner igen. Var det vägen ut? Varför hade då inte någon kommit tillbaka ner för att meddela de andra? Glädjeruset att komma ut härifrån är nog större än medkänslan för oss andra här nere. Fredrik ställde sig vid en trappuppgång och tittade uppåt. Det kanske finns någon skylt däruppe? Han tvekade, satte sin fot på det första trappsteget men ryckte snabbt tillbaka foten igen. Det var någonting som inte stämde med trappan. Han kunde inte förklara det. Men någonting sa honom att det var bättre att stanna här nere ett tag till. Bättre att leva med vetskapen om att man mår dåligt, en ingen vetskap alls.

”Någonting?” Mannen med kostym tittade frågande på de två andra herrarna när de möttes igen.
”Nej ingenting” Sa Fredrik. ”Men det är någonting märkligt med de där trapporna.”
”Vadå menar du?” Mannen med kostym såg på honom med en oförstående min.
”Jag vet inte varför. Men något säger mig att jag inte bör gå upp därigenom. Att det är som att… Ja det är just det. Jag vet inte vad det är, men jag tror vi bör stanna här.
”Så du menar att när vi gick omkring för att leta efter hjälpande information, gick du inte uppför trappen? Det är ju där informationen bör finnas om någonstans!” Andrepilot Carl Fors hade blivit irriterad. ”Finns det ingen vi kan fråga här om de har varit uppe i trapporna?”
”Nej.” Svarade Fredrik. ”Det är just det. Ingen av de som har gått upp för trapporna har kommit ner igen. Det är som att de försvinner där uppe.”
”Eller kommer ut, din dumme fan.” Sa mannen i kostym. ”Du då, chauffören. Hittade du något?”
Carl Fors ignorerade mannens irriterande ton och svarade. ”Inget användbart. Telefonautomaterna har inga informationsblad eller någonting. Det finns bara siffror och lyfter man på luren hörs ingen ton. De är alltså helt klart urkopplade.”
”Så, problemlösaren” Mannen med kostym, som också verkade ha en udda hobby att kalla folk för passande namn, vände sig mot Fredrik. ”Hur går vi vidare med detta nu då?”
”För det första har jag aldrig sagt att jag är problemlösare. Jag tänkte att det bara vore bra att kolla omkring lite. Just nu är jag helt blank. Jag vet inte vad vi ska göra.” Din otrevliga jävel.
”Nähä, nej men så strålande då. Jag kan säga vad jag tänker göra. Jag ska gå upp för den trappan där borta.” Mannen i kostym pekade mot en av uppgångarna på andra sidan rälsen. Den bredvid den som Fredrik stått och tittat upp i. ”Och om det finns någonting där uppe, eller om det inte finns någonting alls, kommer jag att komma ner till er och säga hur läget är. Hur låter det mina herrar? På återseende.” Och med dem orden gick mannen ifrån dem. Han korsade bron över rälsen. Gick med raska steg mot trappuppgången. När han kom fram till den, vände han sig mot Fredrik och Carl. Han vinkade glatt och gick sedan upp. Det var sista gången som Fredrik någonsin skulle se honom.

Efter 15 minuters av väntan på mannen med kostym hade Carl gått ifrån Fredrik och satt sig vid ett hörn och börjat gråta. I sin hand höll han i fotografin som han hade plockat ut ur sin plånbok. Fredrik antog att det var ett familjeporträtt.
”Var man för sig själv nu då” Hade Carl sagt innan han gick iväg. Jaha. Och vad fan nu då? Fredrik såg sig omkring. Antalet människor hade minskat i salen då mer och mer hade börjat gå uppför trapporna. Han satte sig ner och lutade sig emot väggen. Han tog fram sin mobil och öppnade locket till den. Han hade en gammal telefon som man kunde öppna och stänga. Flärptelefon hade Elisabeth kallat den. Det var en av de första telefonerna han faktiskt trivts med ifrån början. Inte en sådan man måste ”lära sig för att gilla”. Därför var det avskräckande för Fredrik att ens tänka på att skaffa sig en iPhone.
Bakgrundsbilden på hans telefon var Elisabeth. Han kunde inte sakna henne mer än vad han gjorde just då. Aldrig tidigare hade han känt sig så ensam. Han visste inte var han var, hur han kom dit och hur han skulle ta sig därifrån. Han visste inte ens hur länge han hade varit där! Elisabeth, jag behöver dig. Han dunkade huvudet bakåt emot väggen och tittade upp i taket. Han lutade huvudet åt vänster och ovanför honom såg han telefonautomaten. Han reste på sig och gick fram till den. Lyfte på telefonluren here goes nothing och knappade in sin frus mobilnummer. Det enda telefonnummer han hade lärt sig utantill. Och sedan ingenting. Ingen ton, inga ljud när han hade knappat in siffrorna, ingen sångmelodi ifrån 3 ingenti..
”Hallå?”

”Ha-ha hallå?” Överrumplad. Ordet hade inte haft mening förrän nu.
”Ja, hallå vem är det?” Elisabeth. Rösten tillhörde helt klart Elisabeth.
”Det är Fredrik. Elisabeth, jag vet inte var jag är.”
”Är det här något sjukt skämt! Hörredu din jävla ungjävel, jag ska spåra det här numret och se till att du åker in. Din omänskliga skithö..”
”Elisabeth, Elisabeth det är jag. Vad är det frågan om?”
”Fredrik? Herregud, det är omöjligt. Men din röst, den är för lik. Ingen kan imitera så bra. Vad, vad är det med dig! Var i helvete har du varit någonstans?”
”Lugn! Jag skulle ju till Göteborg men planet verkar ha landat någon annanstans och nu vet jag inte var är”
”15 månader sen..”
”Förlåt?”
”Det var 15 månader sen du åkte till Göteborg. Planet kraschade, nästintill alla omkom. Det var 7 överlevande, bland annat piloten som pratade om något maskinfel. 7 överlevanden. Du var ingen av dem. Jag var på din begravning! Jag varnar dig är detta en busrigning så jävlar vet jag inte vad jag..”
”Det är jag.” 15 månader. 15 månader hade det gått. Men han gick ju upp tidigt, drack kaffe och åkte iväg? Det var ju idag! Vad… var han död? Hade han dött och hamnat i… ja, här? Men omöjligt. Eller var det det? 7 överlevande, 1 pilot. Carl hittade inte Anders. Vad..
”Fredrik?” Hon grät nu. ”Om det är du snälla säg någonting.”
”Jag…” Vad skulle han säga. Han sa det enda som han visste var sant och det enda han ville säga ”Jag älskar dig.”
Nu brast Elisabeth ut i ett högt tjutande av gråt. ”Jag älskar dig med Fredrik! Hur tror du att det har varit att leva utan dig? Jag gråter mig till sömns varje natt och vaknar i tårar varje morgon. Inte en dag går utan att jag tänker på dig. Jag sa ju att brevlådebranschen bara var skit! Kolla var den lämnade oss nu.”
Fredrik började nu acceptera situationen. Han visste att han älskade sin fru och han visste också att hans egna problem fick vänta om det innebar att hennes försvann. Därför andades han in och började ta farväl.
”Jag ringer för att ta farväl, Elisabeth. Jag ringer för att säga att mitt liv inte hade varit ett liv om jag inte träffat dig. Du gjorde mig till den jag var och jag är tacksam över allt det du gett mig. Jag ringer också för att be dig att gå vidare. Jag har inget otalt med dig, du har alltid funnits där för mig och jag kommer alltid, på något sätt, att finnas där för dig med. Jag är med dig hela livet ut. Jag stöttar dig när du träffar någon ny, jag stöttar dig när det är dags för dig att föda. Åh minns du hur du så gärna ville skaffa barn? Jag stöttar dig när du slutar arbeta och jag väntar på dig, du då slutar andas. Jag älskar dig Elisabeth. Farväl.”

Han la på telefonluren med gråten i halsen. Död… jag är ta mig fan död. Fredrik reste på sig. Såg sig omkring och tänkte på alla de andra i salen. De andra som inte ringt något telefonsamtal och som inte hade en aning om var de var någonstans. Men Fredrik visste nu. Han visste. Och han accepterade det. Någonting sådant kunde han aldrig tro att han skulle kunna ta in igår eller just fan, 15 månader och 1 dag sen men nu när han stod där och fått reda på att han var död. Var han okej med det Han hade dåligt samvete gentemot sina föräldrar dock. Ingen förälder ska överleva sitt barn. Men Fredrik svalde tungt och återigen fick han acceptera att så här är det och så är det med det.
Han gick fram emot trappan. Den trappa som han hade stått nedanför för någon timme sen eller det kanske var månader sen. Han lyfte på sin fot och satte den på trappsteget. Sedan andra foten på andra trappsteget. Han började gå in mot mörkret. Mörker.

Det var alldeles mörkt. Fredrik Carlén slog upp sina ögon och hade först svårt att ta in det han såg. Det första som Fredrik reagerade på var mörkret. Mörkret. När fan ska det ta slut? Senare kunde han även konstatera att han hörde ljud. Mummel. Ord. Var det röster?
”Är vi framme snart Mamma?”
”Klara. Jag tror att vi just har kommit fram.”

Skriven av: smoerbroed

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa. Har så länge jag kan minnas använt skrivandet som min terapi. Varje fredag kommer jag även att publicera mina fredagstankar, där jag bollar mina…

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson