Memory Lane

Saknaden till olika saker finns. Saknaden efter vänskap, partnerskap, gemenskap men framförallt familj. Familj är den jobbigaste saknaden.


Skolklockan ringer sista gången för idag och jag reser mig upp. Jag tar mina böcker och går sakta mot mitt skåp. Mitt gula skåp öppnas smidigt och en tanke slår mig. Jag kan ta det lugnt hem idag, ingen stress.

Med lugn i min kropp så stänger jag mitt skåp och kollar i den långa korridoren. Jag vänder blicken till vänster om mig, mot klockan på väggen. Den är fyra och ingen är i korridoren.

Mina steg är små och min blick dras mot vädret utomhus. Det regnar och blåser enormt. Det påminner mig om den gången när jag, min bror och mamma var ute i regnet. Min bror satt i vagnen och jag och mamma körde den tillsammans. Jag minns att vi var väldigt små och att jag hade en supermantröja på mig. Min tröja var så blöt att den klistrade fast sig på min kropp som ett plåster på huden. Vi sprang och sprang för att hinna hem och värma oss. Mamma försökte skydda mig från regnet men det kom från alla håll och kanter.

Minnet får ett litet leende att skapas på mina läppar. Det är ett av mina favoritminnen med oss tre.

Mina steg tar mig ifrån mitt skåp mot ett litet bord och ett par stolar. Ett annat minne träder fram. Jag och min bror var hemma hos vår pappa. Vi sprang runt i halva lägenheten då det fanns ingång till köket på båda hållen. Det blev som ett litet lopp inomhus. Jag minns att pappa alltid fick klagomål över att hans barn var för högljudda. Denna gången satt pappa vid bordet och rökte. Röken slukade snabbt upp lägenheten som en eld äter upp papper i en brasa. Min bror sprang efter mig och jag vände blicken bakåt. Jag fortsatte springa samtidigt som jag behöll blicken på min lillebror.

Plötsligt låg jag på golvet med blod rinnandes nerför min haka och en pulserande underläpp. Både stolen och jag låg ner på golvet. Jag hade sprungit in i stolen och fått en gigantisk fläskläpp. Gud, vad pappa blev arg.

Jag går förbi bordet och mot lärarrummet. Där sitter säkert någon.

Jag kommer fram och ställer mig precis utanför dörren medan min blick vandrar in. En av åttornas lärare och hans gråtande lilla barn sitter där inne. Han omfamnar och försöker trösta sitt barn. Alla gångerna som mamma försökte trösta min bror men misslyckades och det slutade med att jag var den som fick honom lugn.

Plötsligt kommer bilden av den gången när mamma gav upp med att trösta honom och gick in i köket för att laga mat istället. Jag satt och lekte med leksaker framför honom för att få honom att bli glad. Jag gav honom nappen, gungade på hans gungstol och gjorde allt för att han skulle sluta gråta. Jag minns inte hur det slutade så istället dyker ett annat minne upp.

Jag var runt fem år gammal och hade ljugit för pappa. Han avskydde verkligen när vi ljög för honom. Visst hatar de flesta människor lögner men vår pappa tog det till en helt ny nivå.

Jag minns att jag kom hem från skolan och han berättade att skolan hade ringt hem. Pappa frågade om jag hade berättat för mina lärare om sakerna som hände hemma. Saken var den att jag inte hade gjort det. Lärarna märkte på mig att jag åt mycket i skolan för att jag inte fick mat hemma. De märkte även när jag kom till skolan täckt av blåmärken. Självklart så trodde inte pappa på mig så han tog fram flugsmällaren. Han frågade mig samma fråga hela tiden, “Varför ljuger du?” och slog hårdare varje gång. Till slut såg mina handleder ut som ett lavendelfält. De var helt rutiga, blåa och lila.

Stegen är korta och långsamma när jag går. Bara tanken utav dem gör saknaden och smärtan större, trots allt dem har gjort. Jag tror mer att det är saknaden av att ha någon och kalla mamma eller pappa, och inte att det är saknaden utav dem som personer. De har egentligen inte haft någon positiv inverkan på mig.

Jag går med långsamma steg mot den stora och gröna entrédörren. Precis innan jag öppnar entrédörren så hör jag ett skrik. Skriket triggar igång ett minne som påminner om ett stort bråk som pappa och mamma hade.

Minnet är vagt och svårt att komma ihåg då det var längesedan, men jag minns att jag var runt tre-fyra år gammal. Mamma hade varit borta i flera dagar och pappa höll på att bli galen. Jag och min lillebror satt i den bruna, rökluktande soffan och kollade på tv. Pappa satt i soffan bredvid oss och rökte den ena cigaretten efter den andra. Jag minns att pappa hade en kompis hemma den dagen, och han satt i fåtöljen.

Dörrklockans plötsliga signal bröt tystnaden i lägenheten. Pappa och hans kompis fick ögonkontakt och reste sig upp. Samtidigt som pappa rörde sig mot dörren så kom hans kompis mot mig och min bror. Han plockade försiktigt upp oss i sin famn och gick och satte sig i fåtöljen igen.

När mamma och pappa kom in i vardagsrummet så satt jag och min bror i pappas kompis knä. I samma ögonblick som våra föräldrar började skrika på varandra och kasta saker så började pappas kompis prata med oss. Jag antar att det var för att lugna ner oss och för att vi inte skulle bevittna det som höll på och hända. Pappa skrek samma sak hela tiden, “Var har du varit? Vems parfym har du på dig?”.

Efter några år så fick jag veta att hon hade varit otrogen och planerade på att lämna oss med pappa, vilket hon gjorde något år efter denna händelsen.

Tillbaka till verkligheten, i skolan. Jag står vid ingången och kollar ut genom glaset på den stora entrédörren. Jag får syn på en kvinna som går hand i hand med två små barn på andra sidan gatan. Sättet barnens ansikten formar sig antyder att kvinnan är deras mamma, eller åtminstone en väldigt nära släkting då dem är så lika alla tre.

Min blick dras till ett föremål som ena barnet har i handen. Barnet börjar svänga och skaka med föremålet och det är då jag ser vad det är. Det är en vit nalle i form av ett mjukt kramdjur.

Nallen framkallar fram ett minne från när jag var fyra år gammal. Jag, min bror och pappa hade varit i affären och handlat. Vi alla visste att något skulle förändras snart då folk så småningom hade börjat fråga var vi fick blåmärkena från, varför vi åt så mycket på dagis och varför vi aldrig ville gå hem.

Jag antar att pappa på något sätt ville gottgöra för allt han hade gjort mot mig, så han köpte ett stort kramdjur i form av en vit och fluffig björn. Han hade betett sig värre mot mig än mot min bror för att han tyckte att jag uppförde mig sämre än min bror. Inte nog med det, pappa tyckte väl även att det var fel av mig att skydda min bror. Som om att ge en fyraåring stryk skulle lösa alla de problemen.

Idag, tolv år senare, finns nallen i mitt rum. Jag har sparat nallen för att det är det enda jag har att hålla kvar vid från när jag var liten och genom alla hem vi flyttat från och till.

Tankarna om nallen drar fram ett annat minne. Detta handlar om min systers födelse.

Jag minns hur mamma kom in till mig och min bror och sa att vattnet hade gått. Vi hade ingen bil så vi var tvungna att ringa en taxi. Det fanns en busshållplats precis utanför vår lägenhet så vi skyndade oss ner till den och väntade på taxin.

Mammas värkar startade direkt och hon skrek när vi väntade på taxin. Hon försökte sitt bästa att behålla sitt lugn och jag såg att det verkligen tog allt av henne.

Jag satte mig bredvid henne på bänken och tog hennes hand och sa, “Jag är här, mamma”

Minnet vagnar och jag dras tillbaka till verkligheten. Jag kollar ner på min hand och ler. Mamma tryckte så oändligt hårt på min lilla åttaåriga hand och än idag så gillar jag att säga att jag fortfarande kan känna trycket.

Min blick dras till dörren och till andra sidan gatan men till skillnad från förut, så finns där ingen kvinna med sina barn längre.

Jag trycker upp dörren och rör mig ut med huvudet fullt av tankar.

Båda mina föräldrar lever idag men jag har valt att inte ha någon kontakt med dem. Borde jag ta kontakt med dem? Jag vet inte om jag saknar mina föräldrar eller om jag bara har saknaden av att kunna säga att någon är min förälder. Hur vet man vad som är rätt och vad som är fel i situationer som dessa?

Skriven av: Ökänd