Mental illness note

Kära Klara,
Idag har det gått ett år sedan du lämnade oss, ett år sedan hela mitt liv vändes upp och ner för evigt. Jag kan fortfarande känna lukten av dig, kan fortfarande höra ditt helt underbara skratt som kunde göra vem som helst glad. Ibland vaknar jag mitt i natten, skriker högt, skriker efter din närhet. Vissa nätter är bättre, jag lyckas sova mig igenom hela natten, klarar av att lura mig själv att du fortfarande ligger bredvid mig, kan nästan känna hur du andas bara några centimeter ifrån mig.
Jag har försökt att acceptera att du är borta, eller i alla fall försökt glömma. Jag har försökt ha kul, gå i terapi, träffa någon ny, men ingen kommer någonsin kunna ersätta dig. Ingenting jag gör kommer någonsin ta bort det faktum att du är borta. Jag känner mig tom inuti, dagen du dog så dog även en del av mig, den delen som kunde känna lycka.
Jag trodde att 365 dagar skulle minska den konstanta smärtan jag känner, men smärtan blir bara värre för varje dag. Det har gått 365 dagar sen du tog ditt liv, 365 dagar sedan du valde att lämna oss för evigt. Jag kommer fortfarande ihåg det sista du sa till mig. ”Jag älskar dig Felix, du behöver inte vara rädd, jag är inte rädd längre, jag älskar dig så mycket.”. Jag fattar att det inte var mitt fel, jag vet att du älskade mig och att jag hade varit den enda anledningen till att du stannade så länge som du gjorde. Ändå kan jag inte låta bli att klandra mig själv. Jag skulle ha fattat direkt telefonen ringde att det var du, skulle ha fattat på din darriga röst att någonting var fel. Om jag bara hade hunnit till dig lite tidigare.
Det var bara en vecka sedan jag senast försökte komma till dig, jag misslyckades. Jag har misslyckats varenda gång. Du förstår inte hur mycket jag grät den kvällen. Var det verkligen meningen att det skulle bli såhär? Allt jag kunde tänka var det här är en dröm, en hemsk mardröm. En mardröm som jag fortfarande inte har vaknat upp från.
Men jag är redo att vakna nu Klara, den här gången är jag helt ensam hemma. Har låst dörren till mitt rum, har förberett allt nu. Snart träffas vi igen, kan inte bärga mig. Jag förstår nu vad du menade när du sa att du inte var rädd. Jag känner mig lugn, jag är redo. Kommer du ihåg för några år sedan då jag lovade dig att vi skulle vara tillsammans för evigt? Nu kan vi det, jag älskar dig så mycket. Du sa till mig att pistolen var den enklaste utvägen när man verkligen kände sig redo. Den ligger bredvid mig nu, helt redo att användas. Vi ses snart Klara.
För evigt din,
Felix

Skriven av: Felicia