Publicerat
Kategori: Novell

Midsommarnattens hemlighet


Solen stod högt på den klara morgonhimlen och Jennifer vaknade av måsarnas skrianden långt borta vid horisonten. Lojt och nyvaket sträckte hon ut sig och gäspade, hon tänkte på att idag var det ju midsommar och med ens så kände hon sig ganska glad trots allt och det överraskade henne lite, för så hade det inte varit det senaste året som nu låg bakom henne. Hon hade åkt ut till mormors gamla stuga från storstaden kvällen före och många timmar senare, efter allt uppackande i skåp och lådor så stupade hon helt utmattad i säng och somnade. Det skulle bli ett skönt avbrott för henne att få vara i mormors gamla stuga, det hade ju varit mycket turbulent för henne under en mycket lång tid och med ens så blåste den lilla glädje hon nyss känt helt bort, när hon tänkte på varför det varit så och det skar som knivar i hennes inre för några sekunder.

Hennes tankar gick åter igen, som så många gånger förut till Jakob, mannen vars svek hade svidit som eld i själen och tanken på honom fick Jennifer att börja storgråta där hon låg i sin säng. Inte ens solen och det vackra havet utanför hennes fönster kunde muntra upp henne.

Hon grät en lång stund, och hon tänkte på hur alla hennes vänner hade sagt att hon tids nog skulle hitta en man som älskade henne för den hon var, en man som skulle vara henne trogen och att alla män inte var lika. Men hon visste i sitt hjärta att hon aldrig mer skulle kunna ge sig in i en ny relation. Hon vågade aldrig mer utsätta sig för den faran att bli totalt krossad och sviken igen. Det skulle göra för ont och hon ville aldrig mer gå igenom det hon gått igenom för en mans skull igen.

Efter många tårar och stundtals mycket mörka tankar bestämde hon sig för att kliva upp och försöka göra något vettigt av dagen trots allt. Hon gjorde som vanligt sitt sedvanliga kaffe och den goda smörgåsen som hon alltid åt till frukost smakade inte lika gott som den brukade tyckte hon.
Förstrött tittade hon ut genom fönstret, ut på det vackra glittrande havet som spelade morgonserenad just för henne där hon satt i sina frukosttankar.

Det senaste årets terapi hos terapeuten hade lärt henne att försöka tänka så positivt hon kunde, så hon började säga högt till sig själv att kanske blir det här en bra Midsommarafton trots allt. När hon upprepat meningen ett par gånger så kändes det bättre
men hennes tankar gick ändå osökt till förra årets midsommarafton, och den midsommaren mindes hon som om det var igår.

Jakob mannen som hade stulit hennes hjärta totalt hade väckt henne med en öm kyss och sagt att hon var den underbaraste kvinna som han ville dela resten av sitt liv med. Han höll högtidligt upp en ask med den vackraste ring hon någonsin sett. Han gick ner på knä vid sängen och frågade om hon ville gifta sig med honom, hon tog ett andlöst andetag och trodde först att hon drömde men det var verklighet.
Tänk att äntligen skulle hon få gifta sig med sitt livs kärlek. Jennifer mindes med bitterljuv tanke och sorg sin egen reaktion. Hon kunde inte låta bli att nästan le åt det nu för länge sen gångna minnet. Hon såg tydligt och klart bilden inom sig och mindes hur obeskrivligt lycklig hon blev över hans frieri. Hon kastade sig i hans famn och skrek ett stort ”JA” det vill jag i hans öra. Han skojade om att det är tur att det fanns bra hörapparater nuförtiden och så skrattade bägge så innerligt tillsammans som de så ofta gjorde i varandras sällskap. Men det var då det, tänkte hon med sorgset hjärta.

Sedan hände det som totalt ödelade hennes liv, hennes krossade hjärta kunde inte ens det bästa klister i världen laga. Han kom hem en dag och sa att han träffat en kvinna som han hellre ville dela sitt liv med, som passade honom bättre, för helt plötsligt så tyckte han att vi blivit så olika trots att han alltid bedyrat att det var våra likheter och olikheter som gjorde att vi passade så bra ihop. Trots hennes bönande och bedjande att stanna kvar så försvann han ur hennes liv lika fort som han en gång kom in i det.

Jennifer mindes känslan av att vara förkastad och sviken och det gjorde ont i hennes inre, mer ont än hon ville att det skulle göra. Det var som om någon körde in en kniv i hjärtat och vred om. Jennifer reste sig från bordet med en suck och började duka av bordet, hon bytte om och funderade på om hon inte skulle försöka ta en promenad runt ön. Den vackra halländska ön som hon så totalt förälskat sig i när hon var barn, var lika vacker idag som då men trots att
det blivit mer bebyggelse på den så var den ändå den ö som var paradiset på jorden för Jennifer.

Hon stod en stund på förstukvisten och bara njöt av synen som speglade sig i hennes intensivt blå ögon, och för en liten stund fylldes hennes inre av en fridsam känsla och det hade hon inte känt på länge. Hon tog ett djupt andetag och började planlöst vandra omkring på den blommande ön.
Hennes vida vita kjol böljade vackert i vinden, och den korallröda blusen och den tillhörande svala halsduken var i perfekt i samklang med den övriga klädseln.
Mångas blickar drogs till henne och hon stal för några sekunder all uppmärksamhet från det de höll på med i sina vackra trädgårdar. Allt liksom stannade upp när hon kom gående och många förundrade sig över hennes skönhet.

Det kändes gott i hennes hjärta, ja som skön balsam i hennes själ när hon såg att så många tyckte att hon var vacker och fick så många uppmuntrande blickar. Många nickade och log igenkännande mot henne, men många var för henne främlingar men trots detta så hälsade och vinkade alla glatt på henne och deras varma leenden började bit för bit att smälta hennes strama ansiktsuttryck. Till hennes stora förvåning så kände hon hur ett leende för första gången på länge började ta form på hennes perfekta röda läppar.

Efter timmar av gående började hon att bli hungrig, hon funderade på om hon skulle gå till stugan och laga till något men det var ju ändå midsommarafton, och hennes plånbok tålde ett restaurangbesök då och då.
Hon hittade en fin liten restaurang med vitkalkade ytterväggar och en mycket varm och välkomnande interiör, hon slog sig ner på en stol och väntade på att någon skulle komma med menyn, och hon kände sig nöjd med sitt val av restaurang och hon började så smått att dagdrömma där hon satt.

Med ett ryck väcktes hon ur sina tankar när hon hörde en röst bredvid henne sa att” här är menyn” fröken. Hon tittade upp och för några sekunder så kändes det som om hon skulle svimma, hjärtat började slå med väldig fart och hennes röst lät väldigt skör när hon svarade ”tack så mycket”.

Orsaken till detta dilemma lämnade henne för en stund och gick för att ta fler beställningar vid borden runt omkring henne. Jennifer var alldeles chockad och knäsvag, hon förstod sig inte på sin egen reaktion, hon hade ju lovat sig själv att aldrig känna så här mer och så föll hon handlöst in i de vackraste bruna ögon hon någonsin sett, hade hon blivit skvatt galen eller? Hans hår var svart som natten, och hans underbara varma leende visade en ofelbar rad av vita tänder och hon blev med ens rädd för sig själv och för det hon just känt, nej detta får bara inte hända igen!

Panikkänslor och ångest grep tag i henne för en kort stund och hennes första tanke var att fly, men så sansade hon sig och försökte att koncentrera sig på menyn. Hon visste att när hon hade lagt menyn på bordet så skulle han strax komma tillbaka och ta upp hennes beställning. Tanken på detta både lockade och skrämde henne varvid hon lade ner menyn på bordet, hon hade bestämt sig och väntade med bävan och förväntan på den stilige mannen som såg ut som en grekisk adonis i hennes ögon. Han var en uppenbarelse, allt för vacker för att kunna få eller ens drömma om.

Hon såg i ögonvrån hur han närmade sig hennes bord och hon försökte att se så lugn o sval ut som möjligt, han frågade artigt om hon hade bestämt sig för vad hon skulle äta och hon överraskade sig själv rejält genom att avfyra ett leende mot honom som hade kunnat smälta polarisen och han besvarade det med ett leende som bara kunde tolkas på ett enda sätt och Jennifer blev med ens osäker på hur hon skulle besvara leendet. Hon ville ju inte verka för desperat på något sätt. Hon ville inte ju framstå som lättfångad eller billig.

Jennifer åt sin lunch och försökte att inte titta så mycket åt kyparens håll, men ibland så råkade deras blickar mötas och hon såg blygt åt ett annat håll för en liten stund. Hon hade sett på hans namnbricka att han hette Juan och hon tyckte att det var det vackraste namn hon hört.
Maten var mycket god och hon njöt verkligen av solen och den vackra utsikten,
ja den vackra kyparen Juan var just nu den vackraste utsikt hon sett idag trots att hon älskade naturen på ön och hade beundrat den så när hon stod på
trappen och bara njutit på morgonen så var Juan verkligen dagens höjdpunkt. Hon vinkade att hon ville betala notan och när det var gjort så styrde hon motvilligt stegen mot affären.

Hon kände hans blick borra sig in i hennes rygg och att hans blick följde henne där hon gick. Hon visste att hon pladask hade blivit förälskad igen, hur kunde detta ske? Det får bara inte ske, så hon bestämde sig minsann att göra allt för att motstå känslan hon känt för Juan och försöka glömma honom.

Hon började istället med att försöka koncentrera sig på vad hon skulle inhandla till kvällens middag vilket ju inte var så lätt för henne i detta förälskade tillstånd. Hon var både rädd o euforisk på samma gång men väl inne i affären så började hon med all koncentration och kraft att fundera ut vad hon skulle äta för midsommarmiddag och efter långt och moget övervägande så bestämde hon sig till sist för matjessill, potatis och ett gott vin till.

Nöjd med sina inköp lämnade hon affären men så fastnade hennes blick på en färgglad affisch om att det skulle bli dans nere på bryggan och för några sekunder så övervägde hon att kanske gå dit. Kanske Juan skulle dyka upp? Men genast slog hon bort den tanken, vad löjlig hon var, varför skulle Juan vilja träffa henne igen? Hon visste ju bättre, ingen man ville ha henne som hon var och hon skulle aldrig våga satsa på en ny man igen så det är bara att lägga locket på tänkte hon i sitt stilla sinn.

Promenaden upp till stugan gick sakta, och mellan varje steg hon tog så försökte hon samtidigt peppa sig med tanken på att det var bättre att stanna hemma och ha det gott än att bli besviken och sårad igen. Väl hemkommen började hon att pynta med lite blommor stugan och kände sig stundtals mycket upprymd, vilket hon ju snabbt insåg hade med Juan att göra, ja inte var det för att det var midsommarafton i alla fall.

Hon kunde bara inte släppa tanken på honom hur hon än gjorde och vad hon än försökte företa sig, och när kvällen var i annalkande så började hon att bli rastlös, men försökte att slå bort det. Efter middagen så satte hon sig på solstolen ute på verandan, i handen hade hon ett gott glas vin och hon tänkte i sitt stilla sinn att kan man ha det bättre än så här?
Den frågan hade varit självklar för henne på morgonen att svara på, men nu fanns det vissa tvivel i henne på om man inte kunde ha det ännu bättre egentligen? Det var det sista hon mindes för hon sjönk in i en djup slummer där hon drömde att hon vandrade hand i hand med Juan, den vackre mannen som så totalt upptagit hela hennes tankevärld sedan de möttes tidigare på dagen.

Jennifer vaknade med ett ryck, hon hörde musik spelas på långt håll och hon insåg att hon sovit i flera timmar. Yrvaket tittade hon på klockan och den var ju redan 23! Hon hörde skratten från dansbanan och med ens insåg hon, för att kunna gå vidare så måste jag våga tro att det finns något bättre för mig! Varför skall jag inte kunna få bli älskad och kunna älska igen?

Den frågan blev på en gång så självklar för henne och nu fick hon fart minsann. Snabbt fixade Jennifer till sitt hår, satte på sig sin finaste vita klänning med röda blommor.
Hon satte av i rask fart med spänd förväntan mot dansbanan. Hon kände sig som 13 år igen, på väg för att möta sin första dejt och hon darrade av bävan men ändå förväntan i sitt inre. När hon kom fram till bryggan så såg hon mycket folk, alla log och var glada, hon spanade osökt efter att se den vackra Juan, men hon fick besviket konstatera att hon inte kunde se honom någonstans.

Lite modfälld gick hon till kiosken och köpte sig en dricka, hon tackade nej till några som ville dansa och med ens kände hon hur dum hon varit som trodde att han skulle vara här, att han skulle vilja träffa henne igen. Hon började rastlöst gå omkring på dansplatsen, hon hade så smått börjat överväga att gå hem igen, när någon knackade henne på axeln. Jennifer kände hur hennes hjärta började slå snabbare o snabbare och hon behövde egentligen inte vända sig om för att se vem det var, hon visste redan att det var Juan som stod bakom henne!

Hon vände sig om, knäsvag och nervös och där stod hennes drömprins, han var ännu vackrare än hon mindes honom och hennes hjärta slog frivolter av glädje över att det verkade som om han letat och väntat på henne också. Han hade en fin vit skjorta som var uppknäppt några knappar och ett par snygga jeans och som kronan på verket så hade han ett par fräcka solglasögon nonchalant uppsatta på huvudet.

Jennifer visste inte vart hon skulle titta eller säga, det blev en kort stunds pinsam tystnad från båda parter, de tittade åt alla håll utom på varandra men så bröt Juan tystnaden med att säga en enkel men för henne en underbar mening.
- Hej, är du också här sa han och log sitt underbaraste leende och allt annat försvann omkring Jennifer. Hon log och svarade ”ja och du också ser jag” och så var isen bruten mellan dem och när han äntligen frågade om en dans så fanns det inga tvivel hos henne längre i den stunden. Med glädje gled hon in i hans öppna famn och in i dansens virvlar med nytt hopp och ny framtidstro att allt skulle ordna sig för henne också.

Juan och Jennifer dansade och pratade hela natten och hon fick veta att han var från El Salvador och att han hade bott i Sverige i 10 år. Han berättade om en lång och svår skilsmässa där de hårda orden blev vardagsmat och kärlek gick över i hat. Jennifer lyssnade på honom och såg något vemodigt i hans vackra ögon och hon om någon förstod hur han kände. När hans ord var slut så tystnade han och så sa han stilla och mjukt ”vad hände dig”. Från den stunden förstod hon att han sett igenom och bakom hennes fasad och det skrämde henne lite men så sakta och trevande började hon att berättad sitt levnadsöde med Jakob och Juan tog hennes hand och bara fanns där för henne. Han lyssnade tålmodigt, utan att säga ett ord på allt hon berättade och när orden och tårarna var slut så höll han bara om henne. Den värme som fanns i hans famn ville hon aldrig mer vara utan, det var nått som hon verkligen var säker på i alla fall.

Jennifer skämdes lite över att hon lastat över allt på honom men Juan sa bara att vi är till för varandra, det är bra att lätta sitt hjärta ibland. När orkestern spelat sin sista låt och allt var slut, började alla att gå hem till sitt. Juan o Jennifer ville inte skiljas åt egentligen, men båda insåg att det skulle komma fler dagar, dagar fyllda av kärlek och lycka, båda visste osagt att detta var bara början på något så underbart och stort, något fint som båda ville vara med och dela med varandra. Så vackra Juan följde Jennifer till hennes dörr och som den gentleman han var så fick hon den sedvanliga kyssen på kinden och innan han gick så avfyrade han ett bländvitt leende, inte bara det, det var ett förälskat leende, det kunde hon se.

Jennifer flög som på små rosa moln in i stugan med löfte om en ny dejt och morgondagen kändes som en evighet bort för henne just då. När hon väl lagt sig så brast det, hon grät både av sorg men ändå av stor lycka och salighet.
Sorg över det som inte blev som hon tänkt och glädje över det nya och spännande som getts till henne denna midsommarnatt! Hon kände en djup tacksamhet i sitt hjärta och med ens så insåg hon plötsligt hemligheten med stort H! Att jag inte förstått det tidigare tänkte hon.

Hemligheten med att kunna fortsätta älska och kunna älska någon annan var ju förlåtelse, att förlåta dem som sårat en och gå vidare! Att ge andra människor en chans att visa sin kärlek, att ingen är perfekt och att alla kan göra fel!
Insikten om detta gjorde att hon helt spontant sa högt för sig själv ”jag förlåter Jakob” och med ens kom en översvallande glädje över henne och hon skrattade mer än vad hon gjort på mycket länge, hon kände sig helt befriad och hel i den
stunden och hon somnade djupt med ett förälskat leende på läpparna, och med en ny djup frid i sitt hjärta.

Det var en ny Jennifer som vaknade nästa morgon, hon vaknade med ett leende på sina läppar och tankarna på gårdagen och natten gjorde henne varm. Hon kände sig tryggare än hon gjort på mycket länge! Hon fick på sig kläderna i flygande fart och hon sminkade sig så naturligt och vackert hon kunde trots att hon var så pirrig och nervös inför Juans besök.

För en kort sekund kom lite tvivel över henne, tänk om han ångrat sig? Tänk om han inte skulle komma? Det hade hon inte behövt bekymra sig om, för just då såg hon genom fönstret hur han kom gåendes mot stugan på den fina
grusgången upp mot huset, och med ens så blåste alla tvivel bort!

När han tog henne i sin varma öppna famn och kysste henne innerligt så visste hon att livet nu kommit ifatt henne igen och att det var dags för henne att börja leva. Hon visste att en ny ljuvlig framtid väntade henne och det var med Juan, det var hon helt säker på.

När kvällen kom, efter en dag av sol, kärlek och värme så satt Juan och Jennifer tätt sammanslingrade på den gamla fina bänken, som alltid funnits på mormors altan, och båda visste att nu hade de
hittat hem, mött den som de verkligen ville dela sitt liv med och ingen skulle någonsin få ta ifrån dem deras kärlek! Den var deras för alltid. SLUT

Skriven av: lovetowrite777

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga böcker, inga barn, inte mycket att skryta med kort sagt. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag gömd någonstans i krokarna,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren