MIN ÄLSKADE ANNA

Solen sken från en molnfri himmel. Sara var på väg till Anna, hon hade tänkt att hon skulle följa med och bada. Sara följde vägen och titta upp mot himmelen som var alldeles blå och en ljum vind smekte hennes lockar. Fåglarna kvittrade i bakgrunden och livet kändes bra för en fjortonårig flicka. Det var lätt att gå den här vägen nu, men när vinterns slog till då kunde denna väg vara oframkomlig. Man hade inte så mycket att tillgå på 1940- talet, rättare bestämt 1946. Sara var väldigt glad för hon trodde att Anna skulle följa med och bada. Det är inte så roligt att bada själv. Hon trodde också att de andra flickorna skulle följa med. Men de skulle ta dem på vägen tillbaka för sjön låg åt det hållet.
Annas hus var ett grått litet hus med en stor farstu och Sara hon gick in och knackade på dörren. Inget hördes så hon knackade igen.
- Kom in hörde man en röst. Sara hon stig på och möttes av Annas pappa. Han var nämligen på väg ut. Han hälsade på Sara och gick ut. Saras mamma hälsade också.
- Jaså, du har tagit dig hit och du vill väl något skulle jag tro. Anna hon svarade.
- Ja, jag skulle vilja att Anna följde med oss och badade i sjön. Skulle hon få göra det? Annas mamma svarade:
- Hon har mycket att göra här, men jag antar att det går bra för sig.
Sara sken upp och blev väldigt glad. Anna visade inte på samma sätt sin glädje. Men man såg att mamman avgudade sin lilla dotter. Hon ville absolut att inget skulle hända med henne.
De två flickorna gick vägen fram och snart hade de plockat upp två flickor till. Maja och Kerstin. De var också väldigt glada att få följa med.
- Det är ju så varmt och skönt i dag, sa Kerstin.
Maja bara nickade och höll med. Sjön låg där så inbjudande och alla hoppade i så småningom. De trivdes som fisken i vattnet. De hade mycket roligt och skojade och skrattade. När barn i den här åldern badar så badar de länge. Ingen tycktes frysa för det var ju väldigt varmt i luften.
Sara tittade sig omkring och frågade de andra:
- Var är Anna? Har något sett till henne?
Alla skakade på huvudet och tyckte det var konstigt att hon inte var där. Maja sa:
- Hon kanske har gömt sig i vassen och skojar med oss. Hon brukar ju vara en sådan filur.
De tittade igenom vassruggarna, men så såg inte skymten av Anna. Det började kännas verkligen kymigt och et blev lite panik hos dem. Till slut skrek nästan Sara:
- Vi måste hämta hjälp. Vi måste det!

Annas pappa kom dit och Majas pappa också. De letade som flickorna hade gjort men de hittade inget. Malta, Majas pappa sa:
- Jag hämtar båten så hämtar du krokarna att dragga med. Annas pappa titta med en förtvivlad blick på honom. Han stod länge så som förstelnad. Till slut skrek Majas pappa:
- Vi måste skynda oss!
De hade nu båten och de slängde ut sina krokar men de hittade inget. De skulle nästan ge upp då Malta sa:
- Jag känner något! Jag känner något. Hör du, jag känner något.
När de drog upp kroken så var det tyvärr Anna. Annas pappa blev helt förstörd och kunde inte förstå hur Anna kunde ha drunknat. Hon som var en sådan god simmare. Vad hade egentligen hänt?
Begravningen av Anna var inte något roligt. Annas pappa och mamma var helt färdiga. Annas mamma var söndergråten. Prästen han höll ett tal om att Anna behövdes säkert i himmelen. Gud skickade bud att han ville ha denna vackra och ungdomliga flicka.
- Så tag henne nu intill dig Herre och ge henne den omvårdnad jag vet att du kan. För hon var en ängel på jorden och kommer så att vara i din himmel, Herre. Våra hjärtan gråter och vi känner förtvivlan, men du har svaret på alla frågorna. Så ger henne den frid och glädje som hon behöver. Amen.
När kistan skulle sänkas ner i jorden så kom Annas mamma farande.
- Nej, jag vill inte att min Anna ska ligga under jorden. Snälla Gud gör så att hon lever igen!
Männen fick dra henne ifrån kistan hon var helt förtvivlad. Hon kunde inte förstå detta att Anna var död.
Efter två veckor så var Annas mamma likadan och nu började hon att skylla på sin make att han inte var där när hon lovade Anna att gå och bada.
- Hade du varit här så hade du sagt att hon inte fick det, då hade hon varit i livet i dag!
- Du kan väl inte skylla det på mig. Det kan absolut inte vara mitt fel.
- Det är ditt fel och jag vill att du ska ge dig av härifrån. Gör det nu, genast!
Annas pappa fick ta sitt pick och pack och köra till sin syster som bodde ungefär en halv dags färd med häst och vagn.
Sara hon funderade mycket på det här och tyckte också att hon hade liksom en skuld i det här. Många hade sagt till henne att det inte var hennes fel. Men det var svårt att få ur detta ur skallen.
Sara hon tänkte att jag kanske skulle plocka lite blommor och ge till Annas mamma, för hon visste att hon tyckte om blommor.
- Vem gör inte det, tänkte Sara.
Hon traskade denna väg igen. Men denna gång var det inte så livat utan nu kändes det väldigt tungt. Vägen liksom gick uppåt hela tiden ändå var det inte så. Tankarna gick runt i Saras huvud och inte blev det bättre av att hon hela tiden ältade detta.
- Var det mitt fel. Vad kunde jag gjort? Det var en olyckshändelse. Ingen kan man förebrå för detta.

Annas hus var lika grå som innan och hon stod länge med blommorna i handen och tänkte om hon vågade gå in. Men hon tog mod till sig och knackade. Hon knackade en gång till och då öppnades dörren. Men hon såg inte till någon. Hon tittade sig omkring och då såg hon Annas mamma står där i dörröppningen till Annas rum.
- Hej sa Sara. Jag har kommit med lite blommor. Hoppas att du tycker om dem.
Annas mamma tog blommorna med en gång.
- Blommor måste ha vatten sa hon. Annars så dör dem också! Hur är det med dig då. Du ser ut att må bra. Ja,så kan det gå. Herren ville straffa mig på något sätt som jag inte riktigt kan förstå. Men så är fallet. Jag känner mig väldigt hungrig, jag tror att du kanske kan gå ner i källaren under huset och hämta upp ett äpple. Kan du göra det?
- Ja ,svarade Sara.
Annas mamma såg att Sara tog stegen ner och när Sara var där nere så gick hon själv ner för stegen. Hon stängde luckan och sa till Sara:
- Anna min lilla älskade vän, du är så vacker och du är så gullig och jag älskar dig så mycket.
Hon tyckte se sin Anna stå där, där Sara stod.
- Nu vill jag gå upp sa Sara!
Min älskade Anna att du kom tillbaka var ju otroligt. Det är som mitt hjärta nästan stannar!
Sara försökte att gå uppför stegen, men hindrades av Annas mamma.
- Nu gör du som jag säger annats kan jag bli väldigt arg och jag kan bli väldigt stygg.
Sara kunde inget annat än att lyda Annas mamma. Hon fick klä sig i Annas kläder och hon fick göra det som Anna gjorde. Hela tiden trodde Annas mamma att det var hennes älskade dotter.
Dagen kom då Anna skulle fylla 15 år och Annas mamma skulle gå till affären och köpa ingredienser till en tårta. Saras föräldrar var väldigt oroliga, var, fanns deras dotter? De kunde inte tänka sig att Sara hade gått till Annas mamma.
Nu var hon i källaren inlåst för Annas mamma var i affären. Hon beställde ljus och annat till sin dotters födelsedag. Biträdet tyckte detta var alldeles tokigt. Hon visste ju att hennes dotter var död. Hon meddelade detta till affärens ägare som i sin tur fick tag i Saras föräldrar.
Annas mamma hade bakat en fin tårta och hade femton ljus i den.
- Blås ut dem och önskade dig något Anna. Ja, gör det, för det är ju din födelsedag. Man ska vara glad på sin födelsedag. Tänk vad glada vi är. Det finns ingen i världen som du, ingen i hela världen. Kan du inte säga detta om mamma? Kan du det.
Sara hon blev förskräckt men vågade inget annat.
- Det finns ingen i världen som du ,ingen i hela världen, mamma.
Annas mamma sken upp och kramade Sara så hon nästan gick av.
Då slogs dörren upp och där står Saras pappa och landfiskalen.
Sara sprang till sin pappa och sa:
- Hon har inte gjort mig illa, så gör inte henne något. Hon är bara så förtvivlad över att ha mist sin älskade Anna.
När de tog ut Annas mamma skrek hon förtvivlat.
- Varför skulle Herren överge mig? Varför straffar han mig? Jag vill dö så jag kommer upp till himmelen och då får jag träffa min älskade Anna!

Bo Grapenskog

Skriven av: Bograpen