Min älskade mor

Det var andra sommaren efter min mors död och jag kunde ännu se hennes bruna hår, känna hennes söta doft och lyssna till hennes mjuka stämma när hon sjöng under matlagningen.

Jag som var det enda barnet fick så mycket kärlek från mina föräldrar vilket gjorde mig till den lyckligaste människan på denna jord. Men så kom dagen som skulle förändra denna lyckliga människa, som skulle förändra mitt liv totalt.

Jag som bara var 16 år skulle helt plötsligt lära mig laga mat, tre gånger om dagen. Jag som var 16 år skulle börja lära mig tvätta kläder. Jag som bara var 16 år skulle nu från barn bli vuxen under en kväll.
Jag kan inte längre gå in till ett sjukhus, jag kan inte längre se ambulanser utan att vilja skrika ut och gråta.

Jag brukar prata med min pappa om mamma, men det verkar bara som om han vill byta samtalsämne och oftast är det det som händer till slut.
Jag började hamna i fel kretsar. Till en början var det helt oskyldigt, lite cigaretter från kompisarna. Alkohol varannan helg. Alkohol varje helg. Alkohol varje kväll. Till slut alkohol under skolan. Jag var så beroende av alkoholen för den dämpade smärtan jag gick och bar på. Smärtan att min mamma är död.

Det gick ett år och mina vanor hade förstört mig helt. Jag åt inte längre, jag gick inte till skolan längre och jag hade tappat kontakten med min pappa. Kuratorer och rektorer ville jämt och ständigt prata med mig men jag orkade inte. Jag orkade inte höra deras "jag förstår dig", "det måste vara svårt", "det finns hjälp". Jaså! brukade jag säga. Förstår ni mig verkligen? förstår ni hur det känns att förlora en mamma i så här tidig ålder? och det klart att det är svårt, tror ni det är någon jävla dans på rosor? det finns hjälp va! visst, ta tillbaka min mamma, det kan hjälpa.
Detta fick dem att hålla sig lugna ett tag men det dröjde inte länge. jag skickades till psykiatriker och där fick jag lära mig att se med andra ögon. Jag orkade inte och den resan är väldigt svag idag. Jag brydde mig helt enkelt inte.

En dag bestämde sig min pappa för att vi skulle flytta. Bort från vårt hus, bort från minnena, bort från mamma.

Jag hamnade i en ny skola, med nya ansikten och ett nytt liv. Jag var livrädd. Livrädd för att jag skulle glömma mamma. Men jag fick nya vänner. Nya vänner som lärde mig om en vänskap jag aldrig vetat om. De visade vägar jag aldrig gått och detta gjorde att mamma aldrig varit starkare i mitt minne som då.

Det tog ett tag innan jag kunde prata med pappa igen, och då pratade vi om mamma. Pappa började gråta. Min pappa. I hela mitt liv har jag aldrig sett honom göra det men nu grät vi tillsammans och det har gjort oss starka tillsammans. Han tar hand om mig och jag tar hand om honom. För jag älskar honom och han är det enda jag har kvar nu.

Mitt alkohol beroende är borta, och nu strävar jag efter att få ett så bra liv som möjligt. tack till dem som alltid funnits där och hjälpt mig. Min pappa, mina underbara vänner om min mamma som aldrig riktigt lämnat mig, utan täcker mig med sina stora vita vingar vart jag än går. Tack!

- Mamma?! det är jag. Hur mår du? Jag mår bra nu, jag har bättrat mig. Jag lovar. Jag älskar dig.

Skriven av: GulzVe