Min andra halva

Min andra halva

Här låg jag i min säng, och som så många gånger förr kunde jag inte somna. Mitt hjärta var tungt och gråten i halsen fanns fortfarande kvar. Hur skulle jag kunna fortsätta mitt liv efter dig? Det är fruktansvärt tomt och ensamt utan dig...

Efter ännu en sömnlös natt så tog jag mig upp ur sängen. Dagen jag länge fruktat var kommen, din begravning.

Himlen var alldeles grå och glädjelös, allt jag kunde se i himlen var depression. När jag kom in i kyrkan möttes jag utav blickar från din familj och dina vänner. Alla som någonsin älskat dig var där. Deras ögon var rödsprängda och tårar rann ner på deras mörka kläder. Jag gjorde en snabb överblick i kyrkan, mina ögon frös snabbt till is när min blick nådde längst fram i kyrkan. Där stod det bredvid din kista, det gamla fotografiet på oss. Aldrig kunde jag tro att det fotografiet skulle bli det sista vi tog tillsammans. Bilden visar vår glädje och vår kärlek till varandra, jag ler genom mina tårar. Allt jag kunde se när jag tittade på fotografiet var minnen från den dagen som jag länge försökt förtränga.

Dagen minns jag väl, du kysste mig adjö innan du skulle till ditt jobb. Jag var ovetande om att du planerade att avsluta ditt liv den dagen. Själv bestämde jag mig för att stanna hemma, eftersom jag vaknade med illamående och kramper i magen. Under kvällen blev kramperna i magen mycket värre, så jag tog mig in till Sahlgrenska sjukhuset. På vägen in försökte jag kontakta dig, men fick inget svar. Efter en snabb kontroll kunde läkarna fastställa att jag var gravid. Det kom som en chock. Det jobbigaste var att inte ha dig där vid min sida. Allt jag önskade var att du satt där bredvid mig i den hårda sjukhussängen och höll min hand.

I samma sekund som jag satte mig i taxin på väg hem så ringde min telefon. När jag såg ditt namn på displayen var det som att tiden stannade. Jag kunde varken prata eller röra mig. Tanken på hur du skulle reagera när jag sa de fyra orden “du ska bli pappa” gjorde mig livrädd. Därför valde jag att inte svara. Jag skulle istället berätta det för dig öga mot öga.

När taxin svängde upp på uppfarten mot vårat hus så möttes jag utav poliser och brandmän. Rök och sirener var det enda jag kunde lägga märke till. Mina ögon letade efter vårt hus bland den kraftiga röken, men inget fanns kvar. Huset hade brunnit upp. En av poliserna kom fram till mig och berättade att din döda kropp hade hittats inne i huset. Han sträckte sedan fram sin hand. I sin hand höll han ett foto på oss med ett kuvert fastklistrat på baksidan. Polismannen berättade att fotot och brevet var det enda som fanns kvar efter branden. På något märkligt sätt hade just dessa klarat sig från att bli förstörda i lågorna. Jag minns tydligt hur mina hjärtslag ökade hastigt och tår efter tår föll ner till marken. I min vänstra hand höll jag i ett vackert kuvert med en klarröd sigill. På baksidan var det skrivet “Min andra halva” med din handstil.

Jag rev upp kuvertet och läste ditt brev:

“Till min andra halva
Förlåt min kära, men jag orkar inte mer. Om inte du hade kommit in i mitt liv så hade jag gett upp för längesen. Jag är trött, trött på livet, trött på att aldrig räcka till. Det gör ont i mig att skriva detta, men du måste förstå att jag aldrig kommer vara bra för dig. Du förtjänar oändligt mycket bättre. Ingen kan någonsin älska mig. Du förtjänar att älska någon och att bli älskad. Därför väljer jag att avsluta mitt liv här och nu. Jag förtjänar inte att bli älskad så alla minnen av mig kommer nu brännas upp. Glöm inte att jag alltid finns med dig, jag finns bland stjärnorna där är jag lycklig. Hej då min älskade”.
I min högra hand höll jag i det gamla fotografiet som nu står bredvid din kista.

Jag kommer för alltid att hata mig själv för mitt misstag. Misstaget som kanske kunde räddat ditt liv. Om jag bara hade svarat när du ringde den kvällen, så skulle du fått veta att vi väntade ett barn. Ett barn som kunde fått dig att stanna kvar här med oss på jorden. Ett barn som kunde fått dig att må bra. Du tog ditt liv eftersom du trodde att ingen älskade dig, men du hade fel. Alla älskar någon och alla har någon som älskar dem.

Du var mitt livs stora kärlek, mitt allt, min andra hälft, men ödet ville annorlunda med oss. Våra drömmar slogs i spillror. Du lämnade oss utan ett ord, inget fanns kvar att säga. Så mycket man vill säga, men orden dog de också. Jag känner din smärta varje dag och gråter mig till sömns varje kväll. Du måste ha känt dig så rädd och ensam. Önskar att jag kunde varit där och gjort din smärta lättare, torkat dina tårar när de föll som regn. Sorgen är obotlig, men genom sorgens mörker lyser minnenas ljus.

Nu står jag här på väg bort. Bort från huset och bort med mitt halva hjärta. Bort från alla minnen av dig och våra drömmar. Drömmar som aldrig kommer glömmas. Jag har nu fått reda på att jag väntar en dotter. Det krossar mitt hjärta att tänka på dagen då hon kommer fråga efter dig. Hur berättar man för ett oskyldigt litet barn att hennes pappa aldrig kommer att komma hem…

Skriven av: Emmy