Publicerat
Kategori: Novell

Min ballerina

Vi möttes en helt vanlig dag på Fredis. Jag tror till och med att det regnade och att det var en onsdag. I vilket fall som helst så var det en rent otroligt vanlig dag. Hon satt redan vid ett bord, ensam. De andra tre borden var upptagna så jag ursäktade mig och frågade om jag kunde sätta mig ner intill henne. Hon såg upp och accepterade utan några som helst åthävor. Det var nu jag tyckte att hon var attraktiv.
Jag tror inte jag lade märke till det från början, mitt huvud var säkert fullt av annat och om sanningen skall fram så var hon inte ”min typ” direkt, men nu insåg jag att den här unga kvinnan var det något speciellt med. Hon var liten och vad man nog skulle kalla späd, håret var blont, frisyren var bob och hennes hy blek som marmor. Trots det anade jag en inre kraft, en intensiv styrka i karaktären som man möjligen skulle finna hos en elitidrottare. Jag förstod inte vad det innebar i det ögonblicket för hennes mun var tunn, leendet sparsamt och ögonen var grå, något alldeles enastående grå.
Jag var med ens fascinerad.
Vi började tala med varandra och hennes namn var Jana. Om jag mins rätt så kände hon igen mig från något officiellt sammanhang, jag jobbade ju med teve, för vi började genast tala om ”showbiz”. Det visade sig att vi hade en gemensam nämnare, en delad passion för amerikanska musicals från dess glansperiod på 1950-talet. Jana var professionell dansare. Hon levde på att sätta upp egna trupper av showdansare för scener och klubbar. När hon berättade det måste hon ha iakttagit min tvekan eftersom hon snabbt poängterade att hennes verksamhet var seriös utan vare sig striptease eller andra förlustelser. Jag medger att först jag hade svårt att ta henne på orden och hon förklarade vidare att det inte var enkelt för henne, att branschen blev allt svårare för hennes genre. Porren höll på att ta över hennes profession.
När vi lämnade Fredis och vandrade iväg passerade vi operahuset, som då var i inledningen av sin totalrenovering. Vi stannade på motsatta sidan av gatan och Jana berättade att där inne hade hon studerat balett när hon varit en liten flicka. Hon hade sökt till Bolshoiteatern i Moskva och nästan kommit in, men senare hade en mindre skada i hennes ena fot hindrat henne från fortsatt balettdans. Kraven var så otroligt hårda och då hade hon sadlat om till kommersiell showdans istället, det var ju under 1980-talets Perestrojka.
När vi stod där i grådasket och tittade på byggnadsställningarna som klängde utefter operans väggar lärde jag mig två saker om Riga i allmänhet och operan i synnerhet. Att den store Mikhail Baryshnikov var född i Riga, att han haft en liten Jana som elev och att operan i Riga en gång varit en fixstjärna på den sovjetiska baletthimlen.
Vi utdelade telefonnummer när vi skildes åt. Jag var helt omtumlad och mins hur hon hållit huvudet så högt när hon betraktade operahuset och hur stolt hon berättat om hennes bedrifter från förr. Jag hade nästan kunnat höra kommandoropen i övningssalarna, de distinkta pianoackorden och dunkandet av spänstiga ben mot sviktande golv, känna doften av svett och krita. Jag kunde se framför mig en liten Jana i vit skrud och vita rosetter i håret som med ett barns intensitet behärskat de svåra passagerna.
Det var med en helt ny dimension som väcktes i min relation till kvinnor.
Jana var en komplext sammansatt människa, hon var mycket avvaktande, samtidigt som hon var enastående djärv. Första gången jag bjöd hem henne till mig ryggade hon tillbaka och undrade varför jag ville det. Nästa dag kunde jag följa henne på ett av hennes besök på någon av Rigas nattklubbar och där lästa hon lusen av slemmiga ägare som vaktades av de mest ärriga av snaggade maffiatyper. Hon svor heliga eder på lettiska och ryska och förklarade hur dessa lunsar försökte fördärva hennes flickor.
Jana var urstark, hon kunde hoppa upp och greppa en dörrposts överkant med en hand och lyfta sig själv i en rak, vågrät position i luften. Samma Jana älskade också att långsamt vaggas, hopkurad i ens armar. Jag minns att jag köpte så många videofilmer med Gene Kelly som jag kunde hitta i Stockholm åt henne och hon grät en tår av lycka och överöste mig med kyssar för denna gest. Jana hade känslorna i öppen dager samtidigt med djupaste hemligheter i ett allt mörkare inre, men det förstod jag inte då.
”Hennes flickor”, som hon uttryckte det, hittade hon på institutioner som jag inte tror existerar längre i Lettland. En av de stora fördelar med sovjetsamhället som människor nämner var förekomsten av ungdomsklubbar. Det här var något mer än våra ungdomsgårdar, kanske mer som Folkets hus, de hade gott om resurser både i teknik och i utrymme. Där fanns alltid en scen, en biograf, samt möjligheten att dansa och all annan aktivitet. När jag lärde känna Jana existerade fortfarande de flesta av dessa klubbar i Riga och nu fick jag möjligheten att uppleva några av dem.
Det visade sig nu att Jana var en auktoritet i danskretsar. När vi anlände, ofta när de olika uppvisningarna redan hade börjat, gick det en susning bland ungdomarna bakom scenen. ”Hon” hade kommit. Långa, förväntansfyllda men också nervösa blickar kastades från hungriga tonårsflickor. Vi satte oss i publiken, Jana plockade fram ett tummat kollegieblock och så satte hon igång att anteckna. Det som förevisades var något mycket exotiskt, en kombination av uttagningar till skönhetstävlingar, modevisning och diverse dansuppvisningar. Mycket trevligt, måste jag säga, man som jag var och är. Jana tyckte att mitt fåraktiga leende var allt för avslöjande.
Efter showen gick vi en annan väg än den vi kom in och så anträdde vi en övningssal för dans med spegelvägg och piano. En parant dam var där, gnuggande sina händer, och så ett halvdussin flickor i mitten av salen. I ett hörn stod några förväntansfyllda mödrar. Jag tog Janas kappa och ställde mig vid dörren. Spänningen vibrerade i luften. Jana bar ett par höga stövlar och klackarna slog långsamt i golvet när hon cirkulerade flickorna. Hennes hår var strikt tillbakakammat och det låg något oerhört disciplinerat i hennes skarpt markerade ansikte. Hon var oerhört vacker och mycket skrämmande i det ögonblicket.
Jana talade en rapp och hård ryska och jag hade förstått att hon behärskade detta sitt arbetsspråk till absolut fulländning. Hon lät flickorna utföra ett antal övningar, en del uppenbarligen mycket svåra. En efter en sågades de och en av flickorna störtade ut ur salen gråtande. Föräldrarna såg ner i golvet. Jana rörde inte en min. Det var en dedikation till en profession jag sällan sett maken till. Senare på väg hem, efter det att hon bestämt sig för två flickor, var jag alldeles utpumpad.
Jana undervisade även små flickor i balett och en gång möttes vi av en slump på stan, hon med en grupp barn i släptåg. Vi pratade under några ögonblick och det var tydligt att hennes lärjungar tyckte situationen var lustig för de tisslade och tasslade bakom Janas rygg. Åter igen behövde Jana bara kasta en arg blick över axeln och de små flickorna stod som i givakt.
Mitt och Janas förhållande var bekvämt och fullt av överraskningar men det var ett förhållande dömt att misslyckas. Rent praktiskt tog det slut i och med att Jana fick ett större uppdrag i Litauens huvudstad Vilnius och jag med ens förstod att ingen människa i världen kunde stå ivägen för hennes arbete. Jag kan inte påstå att jag var förvånad eller ens upprörd. Förhållanden har aldrig varit min starka sida, fast just denna kvinnan hade rört om i mitt huvud så pass mycket att hon absolut lämnade ett stort tomrum i min tillvaro.
Jag minns tydligt hur vi tog adjö på järnvägsstationen i Riga. Det var som på film, hon grät en smula, jag var ordentligt bedrövad. Jag stod där och vinkade när tåget for iväg. Det var svårt att tänka sig att vi bara varit tillsammans i knappt tre månader.

Vi tappade snart kontakten med varandra, jag och Jana. Vi skrev några gånger, ringde varandra, sedan försvann hon ur mitt liv. Vi var båda så upptagna i våra jobb att det var uppenbart att det skulle bli så, åtminstone trodde jag det.
Vid ett tillfälle, när jag var i Kaunas i jobbet, tog jag vägen förbi Vilnius och besökte det etablissemang Jana arbetade för. Jag ödslade några timmar på att försöka finna henne, frågade runt bland oförstående, ganska burdusa människor. Jag hoppades i det läget att jag kunde överraska henne, hon hade säkert blivit mycket glad på hennes sedvanliga strålande vis. Jag saknade det hos henne. Men det var som fördömt, hon fanns inte där och en kuslig känsla av att folk undvek mina förfrågningar infann sig.
På väg hem, bakom ratten, intalade jag mig att hon faktiskt åkt vidare till Tyskland. Hon hade ju talat om det, hade hon inte?
Långt senare, i samband med en TV-inspelning, studsade historien tillbaka i mitt ansikte. Vi var på motellet Brensis som ligger några mil söder om Riga och riggade för ett musikprogram. Det var ett tekniskt kaos med mycket folk som sprang omkring. Plötsligt kom en liten man upp vid min sida, som senare skulle visa sig vara motellets vaktmästare. Den lille mannen undrade roat om det var porrfilmsinspelning på gång. Vi förstod ingenting. Vad menade han, porrfilmsinspelning? Den lille mannen försvann i kulisserna med ett pillimariskt uttryck i ansiktet. Senare lärde jag mig att Private Media, den svenska porrgiganten, ibland använde Brensis som inspelningsplats.
En lustig anekdot.
Men det som för alltid kom att etsa sig fast i mitt huvud är det som hände senare samma kväll. I programmet skulle en känd artist uppträda som hade en liten trupp av tre dansare med sig på scenen. En av dessa dansare kände igen mig, det var en av flickorna som Jana godkänt den där kvällen på ungdomsklubben ett år tidigare. Hon hälsade på mig på ett så märkligt sätt, med en sån märklig vördnad. Snabbt insåg hon att jag inte begrep någonting. Flickan fick tårar i ögonen och så berättade hon.
Jana var död, hon hade mördats i en gangsteruppgörelse i Vilnius bara ett par månader efter det att hon börjat arbeta där.
Allt slutade att röra på sig.
Chocken fick mig nästan att trilla omkull. Jag fick snabbt ursäkta mig inför de andra och det var ingen som tvekade över att jag blivit sjuk, jag måste ha sett ut som ett spöke. På väg tillbaka till Riga blev jag tvungen att stanna bilen efter vägen. Jag kräktes i dikeskanten och grät som ett barn.
Det går inte en dag utan att jag tänker på Jana. Hon invaderar ännu mina drömmar, men de glada minnena blandas hela tiden med den fruktansvärda tanken på hennes ohyggliga öde. Min vrede övertygar mig om att hon dog ståendes, betraktande sin baneman med huvudet högt, utan ett uns av tvekan.
Det är så jag vill minnas henne.

Skriven av: torbkvis

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck