Publicerat
Kategori: Novell

Min barndom

Jag minns allt som en dimma.
orden ekar i mig än idag
'du var så bra, var så duktig när du var liten'
varför minns jag inget av det?





Från att jag var 8 år fick jag förstå att det var någon fel på mig.
Allt var så fel; att jag inte vek mina strumpor som den och den. Att jag inte var som alla andra tjejer i min ålder störde nog min mor overhört.
Men när man var mobbad och bara hade sina grannar som polare. Så kan det väl finnas en fin bild i det hela.
Jag var inte som den yngsta av killarna och sprang i klänning och skrek barbie över hela området..

Mina föräldrar bråkade väldigt mycket under min barndom. Dom var så uppe i sig själva att dom inte såg mina problem komma. Hur all mobbing blev seriösare och seriösare. Hur jag blev ledsnare och ledsnare.
Drog mig innåt i mig själv. Kändes som jag inte dög. Min bästa vän var min katt helt enkelt.
Jag sa att mina vänner inte hade tid med mig. Jag blev så utmobbad att jag inte visste vad jag skulle ta vägen.
Äcklig och ful var vardagsmat för mig.

Började skära mig i armarna när jag var 11 år gammal. Hade läst böcker, ville vara lika stora och starka som mina stora hjältinnor i böckerna. hade man ärr, så hade man styrka.
Men även mina självmordstankar kom vid 11år. Nu fick jag gå själv i skolan. Sitta själv på rasterna och inse att jag var inte mer värd än Gabriella som alla tyckte stank hundskit. Men jag var fortfararande den mest mobbade fast jag inte stank hundskit.

Läraren kallade in mina föräldrar för att jag skolkade för mycket från skolan och lektioner. Min mamma tyckte inte det var så kul. Hon hade inte sätt detta. Hon blev nervös och fick panik.
Psykolog kom på tal. Jag förstod inte vad det var, för jag hade aldrig hört talas om det. Jag blev skräckslagen.
Skrek som en galning att dit skulle jag aldrig, gud va fel jag hade.

Allt som hade med psykologer las ner rätt snabbt, kom inte ihåg varför. Men skolavslutningen kom. Jag kände att en ny start skulle inte vara så fel. Högstadium hade ju varit enligt min mors arbetskamrat 'det bästa åren i hennes liv'. Gud vilka förväntningar jag hade.

Högstadiet kom. Många fina pojkar tyckte jag. Men ingen tyckte jag var det. Blev fysiskt trackad. Vadå, jag var ju som alla andra. Sminka mig, hade stringtrosor och blond. Jag trivdes inte i det, men vadå, man vill ju bli accepterad.

Alla andra tjejer fick komplimanger. Alla tjejer blev vänner med det där coola gänget. Hur jag än försökte så ville dom inte ha med mig. Nu är det även under den tiden som min släkt börjar lägga sig i och säga att något är fel på mig och rätt på mina systerbarn. Eftersom mina pappa hade vuxna barn och deras barn var i min ålder. Jag började känna mig mera värdelös, min mor och far stödde mig inte i släktens nedtrycket heller.
Dom såg inget.
Jag hittade vänner på internet. Satt som psykolog i början åt dom. Då var man 15 år och allmänt bräcklig.
Jag hittade en tjej som var min själsfrände just då. Hon bodde i Stockholm. Hon fanns i mina tankar dagligen.
Varje snöboll jag fick mullad i ansiktet, eller huvudet nertryckt i toan. Mitt liv var inte mycket till liv. Jag började isolera mig så mycket jag kunde. Ville inte synas. Ville inte ha flera blåmärken.

När jag var höstterminen i 8:e klass så sket jag i mitt smink och blonda hår. Jag blev svartrockare enligt andras mening. Enligt mig själv blev jag mig själv.
Jag blev mera slagen, mer förnendrad. Men jag höll huvudet högt. Började dricka alkohol vilken dag det än var i veckan. Såren på armarna var inte längre för att jag ville vara som mina hjältinner i böckerna, utan för att göra skada. Jag sov så ofta det gick på dagarna.
Nätterna satt jag uppe och grät. Undrade varför det var så fel på mig. Jag trodde allt jag gjorde var normalt. Jag visste inget annat. Mina föräldrar såg fortfaradne ingenting. Jag var mager som en sticka. Anorexian såg ju så uppenbart.
Till och med min släkt såg det. Men dom bara prata bakom ryggen på mina föräldrar.
Jag blev mer och mer trackad. Folk hade spridit ut att jag var lesbisk, så jag fick inte byta om i samma omklädningsrum elelr duscha med dom, så jag kom alltid föresent till lektionen efter idrotten. Sen ryktet om att jag låg med äldre män på internet och var psykiskt störd. PÅ det sättet tyckte ingen synd om mig.

Olyckligtvis så höll jag mig till min granne, hans storebror var som en bror för mig med. 30 år gammal dock.
Sen börajde han ändra på sig och började utnyttja mig sexuellt. Jag var bara glad att någon brydde sig om mig, dem felande länken i samhället..

Min engelska lärarinna drog in mig till Barn Ungdoms Psyket när jag inte klarade av att åka till Gröna Lund och roa mig. Kommer ihåg den dagen så tydligt; lukten i hennes bil. Solen som sken lite bakom träden.
Radion som hade 80-tals låtar på radion. Alla dom andra hade kul. Jag satt i en bil med massa ångest.
Dom tog mig som akutfall.
Jag tänkte att allt kanske skulle fixa sig i alla fall..
Min mamma kom in till kliniken. Skrek åt mig att jag ljög. Vi fick prata med en psykolog. Jag visste att min mamma har tendens att övertyga de flesta om att hon har rätt. Även i detta avseende.
Vi fick därifrån och alla trodde jag hade ljugit för att få uppmärksamhet. Men alla såg ändå mina beniga gestalt och min skrikande blick som ville ha hjälp.

Fick gå till en psykolog 7 gånger med mina föräldrar. När pappa var med gick de okej, men när mamma var med så gick det inte alls bra. Sista gången jag var där, då jag hade suttit och ljugit att jag mådde bra, för att det var självplågeri att sitta där när han inte ens visste mitt namn. Han gjorde ett depressionstest på mig. Jag var i allvarliga zonen. Han skakade min hand och tackade för sig.
Kurtatorn på skola började jaga mig genom korridorerna.

Jag satt uppe hela nätterna, hungrig och förvirrad. Jag ville bara försvinna bort i ingenstanns. Min mamma klagade på mig varje dag. Allt var fel. Min pappa orkade inte bry sig att försvara mig. Jag blev så arg att jag puttade till henne en dag och sa att hon inte skulle röra mig igen.

Jag åkte ut och in på psyket i ungefär 1 år. Men varje gång så sa jag att jag mådde fint. Gud så lättlurade folk kan vara. Att dom inte ser med egna ögon.

När jag gick ut 9:e klass så hade jag 6 Väl godkända och resten Godkänt. Hade en pojkvän jag trodde jag skulle leva ett tag med. Men han var otrogen. Så blev det så.

Jag började ha förhållandet bara för att få närhet. Detta gjorde inte självkänslan högre.
Jag kände mig bara billig. Ätstörningarna som jag försökte fixa på egen hand gick det inge bra med.
Fick halsfluss första terminen på gymnasiet.
Men gick i alla fall i skolan. Sov på lektiornena. Blev mobbad av mina klasskamraterna. Ingen ville vara med mig.
Min morfar dog innan min födelsedag på vintern. Min mormor hade dött samma år fast på våren. Min morfar blev en stor sorg. Han var den ända som var nöjd med mig hur jag än såg ut.

Jag började ge upp på riktigt. Kände att om ingen tycker om mig i detta samhälle, varför ska jag stå ut?
Jag drömde bara mardrömmar. På sommrarna sen 8:e klass åkte jag in till stan och satt där på en bänk och önskade att livet skulle vända. Min syster hade även cancer.
Jag orkade inte att flera försvann från mig. Jag började röka i slutet av 9:e klass. Men 2 ring på gymnasiet så blev det riktigt allvarligt.

Men så kom det ett litet ljus i mitt liv. Min vän Fanny. Vi hade blivit ihop tvingade av våran svenska - engelska grupper.
Tog tid för oss att komma nära varann. Men många pratstunder vid ån och liggandes på parkbänkar i statsparken. Så hittade vi varann mer och mer. Kändes som att livet skulle fixa sig kanska okej.

Så kom vårat sista sommarlov. Fanny åker iväg. borta i flera veckor. Min mamma klagar. Jag åker ner i djupaste depressionen. Får kontakt med en kille som bor inte så långt ifrån mig. Han ger mig lugnande medel.Vilket jag lever i överdos på i antal veckor. Jag åker in till standen. Orkar inte gå alls. Men orkar absolut inte vara hemma.
Speciellt inte när man enligt ens föräldrar 'blivit konstig'. Man är 18 och ville ha friheten man inte fick.

Jag träffade flera killar som jag bara låg med utan att känna speciellt bra. Så här iefterhand så var dom rätt vettiga i alla fall, för dom använde kondom. Jag i de tillståndet tänkte inte mycket alls. Jag saknade bara min äkta vän, saknade mitt äkta liv.

3:e året på gymnasite kommer insmygande. Fanny är tillbaka. Jag blir så glad. känner längtan så mycket efter henne. Drar mig ur dom fel kontakterna jag har. Hittar en pojke vid min sida. Jag är rädd att han ska ge upp mig. För mitt psyke inte är som det ska. Men han håller fast.
Jag mår inge bra alls. Så fort jag blev själv, så är det än idag. Att alla röster ekar i ens huvudet attdu är midnre värd än andra.

Mina mardrömmar slutar inte. Jag bad om hjälp att sluta röka hos skolsyster, som lustigt nog var min skolsyster i mellan och lågstadiet också. Hon frågar sig varför jag inte mår bra, eftersom det syns lång väg.
Allt forsar ut mig. Allt fördryck, all mobbing, allt synas men inte vara tillräcklig.

'Du låter som en mycker erfaren kvinna, du har fått ta hand om dig själv hela livet. Det märks. Du har mer syn och pratar om det mesta som det flesta i din ålder inte har en aning om, du är en mycket bra tjej, som kommer gå långt'

Och det är där jag sitter idag. Fått ta hand om mig själv och visst att min mamma sagt att hon märkt allt som hänt, men ändå har hon skuldkänslor. Jag förstår min mors situation. Hon önskar så att jag ska vara som henne när hon var ung; aktiv i sport och populär. Men jag blev tvärtom. Jag vet att jag är släktens svarta får.
Men jag tänker inte ge upp. Jag har haft i mitt huvud sen jag var 15 år att det finns folk, alltid folk som har det värre än en själv.
Jag är idag ungefär 3 månader från att ta studenten.

jag avslutar detta med en liten dikt:

känns redan som jag levet hela mitt liv..
känns som jag redan gjort alla misstag jag kan..
känns redan som jag fått alla slag jag tål..
känns som all luft och ork gått ur mig
men jag vet ,det är inte slut än..
det är de som gör så jävla ont
och ondare kommer det att göra..

tack för mig

Skriven av: Caroline

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren