Min Flygrädsla

Många förknippar flygrädsla med att de är rädda för att vara instängda under en längre tid i ett trångt utrymme, eller att vara på en hög höjd. För att försöka bli av med flygrädslan fokuserar därför många på att jag inte ska vara rädd för att känna hjärtklappning och panikattacken komma, att den inte är farlig och att den inte kan döda mig. Jag ska inte vara rädd för att bli rädd, för rädslan kan inte skada mig. Detta vet jag. Jag känner min kropp och jag vet att en panikattack inte kan döda mig, jag vet vad en panikattack är och jag är glad att min kropp har denna funktion. Utsätts jag för en situation som innebär livsfara måste jag få ett adrenalinpåslag för att kunna handskas med det jag har framför mig. Det jag däremot inte vet är att flygplan är säkra.

Jag ser mig själv som tre olika Jag. Jag - Emma, jag - Hjärnan och jag - Kroppen. Emma går in i en situation och vill vara förberedd, exempelvis på jobbet. Har Emma en dålig patient vill Emma vara förberedd på om denne får ett hjärtstopp, Emma går igenom situationen och planerar exakt hur hon ska handskas med den, vem ska akutlarma, vem ska hämta akutvagnen, vem ska ringa anhöriga. Är Emma inte nöjd med förloppet går hon igenom det igen. Emma vet att denna situation för tillfället endast är en fantasi, hon vet att detta inte är verklighet. Hjärnan däremot ser ingen skillnad på fantasi och verklighet, Hjärnan tror att detta händer på riktigt. Hjärnan försöker därför hjälpa till och förbereda mig på en akut situation så jag kan handskas med den med rätt resurser. Hjärnan drar igång Kroppen och jag får ett adrenalinpåslag. Emma känner hur hjärtat börjar slå, hur blodet börjat pumpa och hur fingrarna börjar darra. Emma vet däremot att scenariot nu hon har gått igenom inte är på riktigt, och om det skulle vara verkligt är det inget som kan skada henne fysiskt. Emma är frånskild från Hjärna och Kropp och vet att adrenlinpåslaget är en normal reaktion och är inget att vara rädd för och går vidare med arbetspasset, känner även ett lugn att hon nu är förberedd för ett eventuellt hjärtstopp.

Jag tycker om att få logiska förklaringar. Har jag ingen logiskt förklaring kan jag prova att utföra en handling själv för att se att det är fysiskt möjligt. Jag kan plocka upp en sten och kasta den på ett fönster för att se det gå sönder. Det jag inte kan är att sätta mig i ett flygplan och flyga det, för jag är ingen pilot. Jag vet inte hur ett flygplan rent fysisk kan flyga, därför tror jag inte på det. Detta blir då ett problem när Emma sitter i flygplanet och går igenom tänkbara scenarion och hur hon ska hantera dem under en flygning. Hjärnan och Kroppen dras med precis som i alla scenarion Emma går igenom. I detta fall är däremot inte Emma övertygad om att flygplanet inte kan innebära livsfara, och låter Hjärnan och Kroppen ta över och spela ut denna fantasi till verklighet.

Mitt mål är att inte vara flygrädd. Alltså att vara i en situation, oförberedd, som kan innebära livsfara. Är det inte en rationell känsla att vara rädd då? Min kropp verkar ju fungera korrekt, varför kan inte jag då se logiken i att flyga riskfritt? Jag vet vad problemet är och vad som behöver ändras, men varför kan jag inte göra det? Hur har andra personer lärt sig att flygning är riskfritt men inte jag? Ska jag bara försöka acceptera säkerheten att flyga utan att få en logisk förklaring till varför, bara att det är så?

Jag är rädd för att flyga av den enkla andningen att jag är rädd för att dö. Jag tror att döden är en möjlig utväg när jag ska flyga, därav känner jag rädsla för detta. Jag känner att jag har en rationell rädsla för flygning och har därför svårt att bli av med den. Det måste vara något som är fel eftersom inte alla känner som jag. Jag vill bli fri min flygrädsla men jag inser att det ligger utom min kunskap att kunna göra det själv. Hjälp mig.

Emma

Emma är medlem sedan 2019 Emma har 3 publicerade verk