Min himmel

Jag blir chockad av kylan jag möts av utanför ytterdörren. Iskallt är det, huden på mina kinder dras ihop och känns sträva. Som att tusen små nålar sticker i mitt ansikte. När jag andas kommer det rök ur munnen. Jag har inga vantar, det är rätt fult. Men jag börjar fundera på om det är värt att börja använda det för att slippa den obehagligt torra ytan på mina händer. Skrynkliga, rödsprängda och fulla av sprickor. Ibland blöder jag. Trots den eländiga kylan är solen högt uppe på himlen och det är äntligen torrt på trottoaren.

Tre andetag, sedan vänder jag om och går in igen. Jag orkar inte mer än så. Jag är svag, en vekling, en fegis. Jag klarar ingenting, men jag är ett steg närmare att acceptera den sanning jag försöker förneka. Ett steg närmare uppenbarelsen om varför jag blev lämnad.

Jag tycker om vintern, mörkret och kylan. Mörkret får mig att känna mig trygg och inte lika ensam. Nu är vi alla under samma mörker, bara att mitt mörker följer med mig till våren och sen vidare till sommaren. På vintern kan jag ha på mig långbyxor och långärmade tröjor, jag kan täcka det som alla är så nyfikna på. Det som är konstigt att inte visa på sommaren, det som alla stirrar på när jag faktiskt tagit mig modet att gå ut.

I en liten ask som finns i lådan på mitt nattduksbord finns lycka. Asken är ljuslila och har ett guldfärgat mönster av blommor och blad. Den är rund och gjort av plåt. Min dåtida, numera försvunna lycka finns där, gömd. Ingen får se, ingen kan se den heller. För den är bara min, det enda som kommer tillbaka efter det lämnat mig. Inte lika starkt andra gången, men fortfarande tillbaka.

Pappa kommer inte tillbaka, men jag hoppas att jag kommer få träffa honom snart. Det vet jag att jag kommer. De tjocka, mörka molnen i min himmel har en glipa. Där solens ljus lyckas ta sig igenom. En liten stråle som trots den oändliga gråzonen jag lever i lyckats ta sig igenom molnen. Dit vill jag komma, värmas av den ensamma stråle och slukas av ljuset och lyckan från den. Snart är jag där.

Lyckan väntar på mig, den är så nära men känns så långt borta. Men den finns där i den ljuslila asken. Lyckan, min solstråle. Nu, äntligen är den min på riktigt.

Det smakar beskt, smaken stannar längre än vanligt. Jag måste dricka vatten. Mitt hjärta slår snabbt och mitt huvud dunkar. Min kropp är lätt som en fjäder och min himmel är klarblå. Inte ett enda moln syns. De halvvissna blommorna på fönsterkanten växer gröna och ståtliga. Blommorna blommar och snart är jag fullt slukad av ett paradis ingen kunnat drömma om. Min lycka är här, min solstråle är inte längre en kämpande ensam stråle bland mörkgrå moln. Den är en sol som värmer mig. Jag fryser inte längre. De vidriga blickarna fyllda av medlidande på gatan är bortglömda och det är inte längre mitt fel att pappa lämnade.

Ärren på mina armar spricker, ett efter ett. Långsamt. Blodet flödar och det slutar aldrig. Det rinner blod och smärta ut från mina armar tills jag dränks i en pöl av misslyckande. Men det känns skönt, jag är helt och hållet tom. Molnen är tillbaka, ångesten, oron, misslyckandet, ensamheten och eländet skuggar mig. Jag får inte misslyckas igen. Jag orkar inte längre låtsas, jag orkar inte längre le och säga att allting är bra. Jag orkar inte ge falska svar på frågor jag vet inte betyder något. För ingen bryr sig. Den här gången måste bli annorlunda och det blir den.

Såren läker och jag lyfts, högt upp genom de tjocka molnen. Jag är tom. Blodet pumpas inte längre runt i ett evigt kretslopp, det har runnit ur mig. Jag måste kämpa för jag är inte längre svag. Nu är jag modig och stark och nu är jag här, äntligen.

Nu är vi tillsammans igen, jag har saknat dig pappa.

Allerim123

Tycker mycket om att skriva, läs jättegärna!
Allerim123 är medlem sedan 2020 Allerim123 har 1 publicerade verk