Publicerat
Kategori: Novell

Min historia

Jag minns min mamma mycket väl. Det var hon som fick mig att berätta den här historien.
Vi var fattiga och bodde i ett litet torp ungefär en halvmil ifrån landsvägen som gick genom Greenwood. Det var jag, min mamma, min pappa, min storasyster Joanne, min storebror Marcus och min lillasyster Melanie. När vi flyttade till torpet var det mycket ruttet och dåligt, det regnade in och det saknades dörrar och fönster. Vi hjälptes åt allihopa att göra torpet till en mysig liten stuga. Min pappa var en mycket ståtlig man med mustasch och stora gröna ögon. Han var mycket snäll och fast han inte hade råd köpte han dockor åt mig, Joanne och Melanie och en stor färgglad klubba åt Marcus när han var i Green som låg några mil ifrån Greenwood. Jag minns att när jag föll ner från ett träd (vi hade mycket med träd där vi bodde i skogsbrynet) och började gråta lyfte han alltid upp mig på sina axlar och snurrade mig runt, runt tills jag var glad igen. Han kallade det glädjesnurrandet.
Marcus var en lång mörk pojke som var väldigt busig och som nästan fick pappa galen flera gånger. Han brukade smyga ut genom fönstret på nätterna när Joanne och Melanie hade somnat och bara jag var vaken. Jag hade en speciell relation med min bror och hade förmodligen fortfarande haft det om inte det som hände hänt. Han brukade smyga ut med sina vänner och smyga på gamle herr Merry som var döv och som bodde långt inne i skogen. En annan sak jag minns från min bror var att han alltid räddade oss från de höga tallarna när vi hade klättrat för högt.
Joanne var en mycket vacker flicka. Hon var 4 år äldre än mig. Hon och jag var alltid de som fick plocka brännässlor på sommaren och det är den starkaste bilden jag har av henne när hon står och koncentrerar sig så hårt för att inte bränna sig på den taggiga nässlan. Hon var alltid den som såg till att vi barn inte kom för sent till middagen när vi var i skogen och lekte. Hon hade alltid fötterna nere på jorden och visste vad hon ville.
Melanie var en liten och söt flicka som var 3 år yngre än mig. Hon brukade sitta med sin lilla trasdocka Lilian och suga på tummen när när jag, Joanne och Marcus klättrade i träd. Hon var också den som grät högljutt när Marcus klättrade för högt upp i träden och låtsades att han föll ner. Då klättrade Marcus ner och sprang fram och gav henne en stor kram och sa att vad bra att hon hade räddat honom från att falla ner och då såg hon alltid så fridfull ut när hon sjönk samman i hans famn och han bar omkring henne. Min bild av henne är när pappa hissar henne högt i luften och hon skiker av skratt och viftar med Lilian.
Och sen var det mamma.
Min mamma pratade stark öststats - dialekt och levde totalt för att hennes familj skulle må bra. Hon höll sig alltid i köket och kom bara ut när hon skulle ropa in oss för middag.
Hon hade alltid en sorgsen blick i ansiktet och ibland när jag kom ut på morgnarna (jag vaknade alltid tidigast av alla förutom mamma) stod hon med ansiktet gömt i händerna och det ljusa håret hängande framför som en gardin. Jag förstod aldrig varför hon var så sorgsen när jag var liten men när jag blev äldre frågade jag min pappa. Han skakade på huvudet och sa att det visste inte han mycket mer om än jag.
1939 börjar min berättelse.
Det var en regnig sommardag. Vi satt alla inne på i vardagsrummet. Jag var 12 år och satt på golvet och lekte med 9 - åriga Melanie. Marcus satt i soffan och gjorde sin läxa. Mamma och Joanne satt och broderade och pappa satt i gungstolen och funderade.
Han vände sig mot mamma och sa:
- Emeli? Gör det någonting om jag sätter på radion en stund? Jag skulle vilja höra nyhetssändningarna.
Mamma skakade på huvudet och så som vanligt ledsen ut.
Såhär löd radosändningen:
Idag har USA och England förklarat krig mot Tyskland. Alla pojkar och män behövs i kriget och alla bör lämna in friskhetsbevis och licens. Alla med fysisk eller psykisk ohälsa bör genast anmäla sig till ambassaden. Hat man inte gjort krigslig tjänstgöring brl man genast anmäla sig,då alla pojkar över 15 behövs. Tack gott folk och god afton.
Efter det satt alla i familjen tysta när pappa knäppte av radion.
- Marcus? Sa han allvarligt. Jag skulle vilja växla några ord med dig.
De reste sig båda och gick ut i köket. De stängde dörren och kom sedan inte ut på flera timmar. Mamma föll ihop på golvet över Marcus läxor och samlade ihop dem. Hon lade dem i en praktisk hög på bordet och började gråta högt.
Jag och Joanne hjälpte henne upp och jag hämtade en kopp varmt vatten till henne från badrummet. Men hon slutade inte gråta. Melanie som visserligen var stor men inte stor nog att förstå saker som krig och varför mamma började storgråta så snart Marcus och pappa hade låst in sig i köket började också gråta och Joanne gick över till henne och tröstade henne. Mamma fortsatte gråta. Melanie fortsatte gråta. Till sist lyfte Joanne upp henne och bar in henne i barnkammaren för att lägga henne i sängen och jag satte mig hos mamma. Hon behärskade sig och tittade mig rakt i ögonen. Sen berättade hon äntligen varför hon gick runt och var ledsen hela tiden.
Hon tittade på mig och sa:
Angela vet du vad krig innebär? Det innebär att du kan förlora hela din familj. Jag gjorde det en gång. Under det förra kriget var min far en rik och mäktig man, men också en man som nazisterna mycket gärna ville åt. De kom en natt till vårt hus och kastade ut oss alla så att vi stod mitt i vintern i bara nattlinnen i snö. De våldtog min mamma, mig och min lillasyster och torterade min storebror och pappa. DE tog inte lång tid förrän de tvingade MIG att skära halsen av min lillasyster och tvingade min pappa att skära halsen av min mamma. Sen var det bara min pappa, storbror och jag kvar. DE sparkade ihjäl min pappa och sedan satte de igång ett bål där de skulle bränna min storebror. Jag har aldrig sett en värre syn än när min storebror blev till aska där i mörkret. De våldtog mig allihopa fyra gånger och sedan lät de mig gå. Jag gick och gick och gick jag vet inte hur länge. På morgonen var jag framme i staden och kunde be om hjälp. Jag berättade att hela min familj hade blivit dödad och att jag behövde någonstans att bo. Då var jag 16 år. Några dagar efter träffade jag din far och ett år senare var jag gravid med Marcus. Det här är 19 år sedan. Men det känns så nära. Jag kan inte komma ifrån det för jag drömmer om det varje natt. Jag känner hur jag skär av min lillasysters hals. Jag hör hur min pappa och storebror skriker av smärta och ser hur min pappa skär av min mammas hals. Jag upplever våldtäckterna om och om igen. jag vet inte hur jag ska klara ett krig igen. Jag kramade mamma. Nu visste jag hur det var för henne att leva.
Marcus och pappa reste ut i kriget och stupade båda två pappa efter 2 år och Marcus efter 5 år. Mamma dog av saknad efter pappa och Joanne vet jag inte om hon lever längre. Hon bara gick sin väg när mamma dog och lämnade mig ensam med Melanie som dog i ett bombanfall.
För några veckor sedan började jag att gråta och såg mig sedan i spegeln. Jag såg att samma blick som hade funnits i min mammas ögon när jag var ett barn fanns i min nu. Resterna av en kvinna som förlorat allt. Min mamma förlorade sin familj på ett MYCKET brutalt sätt. Det gjorde inte jag men att förlora sin familj över huvudtaget är brutalt. Jag fick leva utan min familj från det att jag var 19 tills det jag dör. Jag har aldrig kunnat skaffa mig en egen familj av den anledningen att jag aldrig skulle klara att förlora den.

Skriven av: Hanna

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren