Min hjälte

Min hjälte

1944 i koncentrationsläger:

Jag vaknade med mardrömmen som med bristande vilja väckte den smärtan som jag aldrig kommer att bli av med och som är det värsta i mitt liv. En sådan typ av smärta om att Hedvig inte fanns. Om det bara inte inträffade honom, skulle jag nu ha honom i min famn och kunna med hjälp av hans tillvaro känna självförtroende. Medan jag hade denna tanke i huvudet, hamnade min blick direkt på hans upphängda bild på väggen. Samtidigt som jag kände en tung klump i halsen och mina ögon blev allt blötare, kom jag ihåg den sekunden då detta förfärliga hände.

Det var en kväll, en helt vanlig kväll, lika härlig som alla andra, den tiden då enbart kärlek bestämde och styrde över alla människors liv och känslor. Den kärleksfulla emotionen gjorde att vi kände oss det lyckligaste paret någonsin. Alla människor i denna värld var så övertygade om att vi två alltid passade varandra. Vi hade samma tankar angående saker och ting i livet sedan vi var små. Vi var så beroende av varandra, att vi var övertygade om att dagen då vi inte träffades, var vi döda. Samtidigt som jag kommer ihåg denna härliga kväll, kommer jag också ihåg det hemska som hände därefter. Det hemska som gjorde att vi helt enkelt förlorade varandra, det som hade som konsekvens att alltid skilja på oss. Jag kommer ihåg de långa vagnarna med tåg, som vi befann oss i för att åka till koncentrationsläger.

I koncentrationsläger fick de arbetsdugliga arbeta och de odugliga till arbete fick gasas ihjäl i gaskammaren. Detta hände också Hedvig, eftersom han var förlamad i benen och av denna anledning ansågs han vara helt meningslös. När jag kom fram till honom, hade han redan lämnat livet. Det var där själva mardrömmen ägde rum. Sedan dess har mitt lidande blivit större dag för dag, vilket kanske inte beror på att han är borta, utan som mest beror på varför han är borta.


Varför måste detta hända just Hedvig? Är det för att han är en jude och i så fall, varför har inte detta folkslag samma rättigheter att leva som alla andra? Av vilken anledning måste det ske en etnisk rensning eller måste man som människa uppfylla speciella krav för att kunna leva i detta samhälle?

Då jag tänkte att han blev dödad just på grund av att han tillhörde ett speciellt folkslag, steg min ilska och vrede mer än någonsin. Just då tänkte jag på hur dessa samvetslösa människor kunde fortsätta sitt normala liv, när de dödad en oskyldig man och då de kommer att döda tusentals judar i framtiden.

Under tiden som mitt agerande var styrt av ilskan och vreden, tänkte jag göra allt för att få dessa människor att lida. Efter att mitt agerande återgick till mitt samvete, tänkte jag att Hedvig aldrig kunde komma tillbaka varken genom repressalie eller vedergällning. Hämnd kan aldrig få mitt sår att läka. Det finns ingenting i världen som kan bota sorg, förutom att acceptera att någonting som man inte velat skulle hända, har realiserats. Att man tror på realiteten och fortsätter därmed leva livet som det är.

Efter ytterligare tänkande fick jag för mig att jag aldrig mer kan fortsätta leva efter Hedvigs död. Livet har numera ingen smak, sorg går aldrig över, utan den tar bara en annan form. I början är sorg som de enormt stora vågorna i havet. Därefter uppstår dyningar och havet blir aldrig mer stilla. Sorg medför enbart lidande och smärta som man under hela livet inte kommer att undgå. Jag tänkte på att man inte kan hindra sorgens fåglar att flyga över ens huvud men däremot kan de hindras från att bygga bo i ens hår. Jag menar att man inte kan bestämma över människoöden men däremot kan man alltid göra så att man får ett bättre liv, trots allt det hemska som man har upplevt. Snart frågade jag mig själv om hopp om ett bättre liv verkligen fanns, då jag likaså Hedvig någon dag kommer att gasas ihjäl, då jag blir oduglig för att utföra något arbete. Under tiden som jag tänkte så negativt, somnade jag.

Tidigt dagen därpå fick jag höra talas om att all deportation till koncentrationslägren hade stoppats av en man som kallas Raoul Wallenberg. Då blev jag världens lyckligaste människa, jag tänkte på alla människoliven som nu kommer att räddas och på alla som inte kommer att tvingas skilja sig från sina nära och kära.


Nu börjar jag grubbla över vilket gott hjärta denna person har, som riskerar sitt liv, för att rädda de hjälplösa. Han är inte tvungen att hjälpa folk, men han tycker säkert att det är en självklarhet för honom att rädda människor och att det inte är så märkvärdigt, utan man gör helt enkelt vad man kan.

Den dagen somnade jag, samtidigt som jag igen kom ihåg det hemska som hände mig och som förändrade hela livet. Det hemska som rubbade hela livet och som gjorde att jag helt enkelt kände mig värdelös, numera har livet ingen som helst mening. Att leva innebär helt enkelt att lida. Numera kommer jag att leva på hoppet om att ett bättre liv finns, men samtidigt vet jag att jag måste dö av svält, eftersom jag är övertygad om att hopp om bättre liv saknas helt. Förutom tänkandet om Hedvigs död, har jag nu också börjat tänka på mitt öde.

Under denna sorgliga natt, fick jag höra ljud från olika ställen, mina händer skakade av rädslan samtidigt som mitt hjärta bultade. Strax därefter hörde jag talas om att mannen som nu kommer att stoppa deportationen till flyktlägren, har bestämt sig för att även rädda de som befinner sig i de olika lägren. Då jag hörde detta, blev jag väldigt lycklig och tänkte på att jag snart kommer att hämnas genom att inte tvingas leva i detta läger, däremot kommer jag snart ut i den fria världen för att på nytt känna doften av frihet. Jag älskar frihet och därför har jag strävt efter att krossa den. Den som har gett mig friheten är hjälten Raoul Wallenberg, den personen som gör allt för att hjälpa de hopplösa att på nytt få hopp om livet. Hoppet är det enda som gör att liv existerar.



Numera kommer jag att vara som de fria fåglarna som krigar genom lufthavet. Många av dem når inte sitt avlägsna mål i livet, men nu har jag nått mitt mål. Mitt mål var att inte befinna mig i lägret och arbeta här som en slav, utan min vilja var att komma ut i det fria och ta egna initiativ. Det är besvärligt att ha sådana tankar som tyder på att Hedvig inte finns längre, men samtidigt leder det här mig till att se på livet från ett annat perspektiv, numera kommer jag att leva det liv som Hedvig alltid haft stor chans till att göra. Hans mål i livet var att ständigt leva med doften av friheten. Jag ska uppnå alla hans mål i livet och dessutom ska jag leva efter hans



moral, på det sättet ska jag inbilla mig som om han lever, för på det viset kan jag fortsätta leva i glädje, precis såsom han ville att jag skulle leva. Jag tänker nu på att jag och Hedvig alltid skulle älska varandra så länge vi levde och det kan vi också göra även om han inte befinner sig vid liv längre. Därför måste sorg inte alltid vara negativt, utan sorgen kan vid vissa tillfällen vara skyddet av att veta att man har älskat och kommer alltid att älska en person, även om jag vet att jag numera inte kommer att vistas tillsammans med Hedvig under livets gång. Det absolut viktigaste som jag behöver veta är att jag alltid har Hedvig runt mig och att han alltid lever med mig vad som än händer och detta kontrar bort allt det sorgliga.

Nu har jag en klar uppfattning framför mig och det är att man kan fortsätta älska en person även om denna person är borta, det som krävs är att man har tillräckligt med kärlek till personen, så att man även under svåra situationer kan kämpa och göra det möjligt att omvandla sorgen till kärlek igen. Den människan som gjorde att jag slutligen fick denna klara uppfattningen är hjälten Raoul Wallenberg, den personen som på nytt gav mig friheten…

Skriven av: shamiran_lion