Publicerat
Kategori: Novell

Min panikångest

jag bor på ett sis hem. Jag har precis gått upp från de sista trappstegen från soc mötet, jag vill bara hem. Alla ungdomar skriker och gapar i någon totalt onödig diskussion om läggtider med personalen. Dom gör de varje jävla dag.. Jag vill inte va här, jag vill hem. Jag känner mitt hjärta slå snabbare och snabbare. Nej inte nu, inte nu jag ber! Jag försöker ta några djupa andetag för o lugna ner mig men ju mer jag försöker lugna ner mig själv så fylls min kropp bara mer och mer med panik, få inte panik! FÅ INTE PANIK! Mina andetag blir hetsigare och mitt hjärta slår hårdare och snabbare. Jag vill gå till mitt rum, jag försöker men mina ben vill inte lyssna på mig. Jag vill inte förlora förståndet! Jag blir yr, jag känner hur mina knän, fötter och armar slutar lyssna på mig. INTE PANIK NU! JAG VILL INTE! Jag börjar tappar känseln i fingrarna, jag försöker nypa mig själv på handen desperation för att känna något men det är försent. NEEJ! Min andning försvinner, jag försöker dra in luft men hur mkt jag ännu drar in så känner jag det inte. SNÄLLA HJÄLP! Paniken drar över hela min kropp, mina knän orkar inte hålla upp mig så jag faller mot marken, jag kan inte se något. Jag hör en svag röst av mig själv som skriker. ”NEEEEJ!”. jag vill inte göra detta, i desperation försöker jag kontrolera mig själv, min kropp, mina tankar och vad jag skriker men jag kan ej, panikångesten har tagit de. ”JAG VILL INTEEE!” är de enda jag hör, mina ord är okontrollerade. Jag hör hur Jonas försöker få kontakt med mig, jag försöker be han om hjälp men alla mina handlingar är styrda av ångesten. ”taa mig här ifrån” är det ända jag får ur mig med en tyst ansträngande röst. Jag kan inte förstå vad Jonas försöker säga mig men jag vet att han hjälper mig. JAG VILL INTE FÖRLORA FÖRSTÅNDET! Jag hör tunga steg springandes mot platsen jag är på, de är mer personal. Min ångest stiger. Jag försöker förstå vad dom säger men jag kan ej. Jag känner hur dom tar tag i mig. ”NEEEJ! JAG VILL INTEE!”. Paniken tar över allt. Jag ser hur jag själv sparkar och hör mig själv skrika, jag försöker sluta men jag äger ingenting av mina egna handlingar längre. Allt slocknar. Jag hör hur överfallslarmet drar igång. NEJ NEJ NEJ NEJ. Jag håller i något, jag vet inte vad eller hur men det ända jag försöker göra är att låta bli å kasta det på någon. Jag känner hur hela min arm fylls med kraft, jag kastar det! Samma sekund hör jag massa oljud och en stor kraft mot min rygg som får mig att falla framåt. ” NEEJ! TA MIG HÄR IFRÅÅÅN!” är det sista jag hör. Allt blir svart, Nu är jag borta

Skriven av: kashy

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa. Har så länge jag kan minnas använt skrivandet som min terapi. Varje fredag kommer jag även att publicera mina fredagstankar, där jag bollar mina…

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson