Publicerat 25.10.2015
Kategori: Drama noveller

Mina ömma knogar

Pumpar, mitt blod pumpar. Jag kan känna bultandet i huvudet, höra det i öronen. Mina fingrar kliar, trummar, rör sig rastlöst över kanten på min tröja. Jag skakar. Mina ben flyttar sig runt på samma ställe hela tiden, omöjliga att stilla. Jag knyter händerna. Hårt, hårdare. De är vita, naglarna gräver in i handflatan. De skakar. De måste göra något, vad som helst. Jag öppnar nävarna. Mitt huvud hänger ner. Betraktar mina lemmar som vägrar vara stilla. Min mage har knutit sig. Det är bättre. Det är enklare om den är knuten än om den är skvalpandes som innan. Illamående. Rastlös. Febrig. Värme som täcker hela kroppen. Får svetten att klistra kläderna längst min smala gestalt. Värmen som stiger till mitt huvud. Gör mina tankar tröga och obegripliga. Den gör mig till en lägre varelse, mer primitiv. Styrd av känsla och instinkt, istället för intelligens och förnuft. Den drar igenom min kropp i vågor. Varm så varm. Kvävande.

Jag andas tungt. Försöker få ner mer syre i min lungor. Det är som om jag precis sprungit. Mitt hår ligger som en filt över nacken. Det är för varmt. Jag trevar i mina fickor. Jag hittar inget. Inget att ta bort håret med. Jag återgår till det rastlösa, planlösa vankande. Pillandet. Jag förlorar förståndet. Jag håller på att bli galen.

Mina ådror brinner. Mitt blod kokar. Där är en glödande järnhand i min mage, kramandes, klämandes. Kunde jag gråta så skulle jag. Känslan av fångenskap är total. Överväldigande. Jag går fram och tillbaka. Ibland tror jag att det håller på att bli bättre, men sen inser jag sanningen. Det blir inte bättre. Det blir värre. I flera veckor har min sömn inte bestått av några drömmar alls. Den har inte varit befriande som den brukar utan bara ett tillstånd. Jag somnar och vaknar. Att somna är hemskt. Tvinga kroppen att ligga stilla på lakan som är fuktiga av svett och så varma att man kunde tro att de blir värmda underifrån. Men allt kommer ifrån mig. Det är vinter, snart vår. Mars månad. Mina element är av, mina fönster vidöppna. Jag ligger och vänder och vrider mig i sängen. Intrasslad i täcken, fast i drömlös, ytlig sömn. Sen vaknar jag. Då är det lite bättre. Jag är lugnare, svalare. Men sen inser jag det, och då kommer värmen igen. Bultandet. Rastlösheten. All sömn är bortjagad. Jag sitter i min äckligt varma säng med täcket på golvet och fötterna dinglades utanför kanten i morgonkylan.

Fram och tillbaka, vankandes. Så ser min värld ut nu för tiden. Kan inte vara stilla. Kan inte koncentrera mig med dimman inför ögonlocken. Hör inget utom bultandet i öronen. I skolan sitter jag med fötterna trumandes mot golvet och pennor svingandes mellan mina fingrar. Jag har blivit bra på det nu. Tappar inte pennan längre. Men jag bli ändå utslängd från klasser. Gör inte det jag ska, lyssnar aldrig och har extremt mycket olovlig frånvara. Går omkring i korridorerna, patrullerar istället för att sitta instängd på lektioner där jag ändå inte lär mig annat än nya penn-trix.

Det är det jag gör nu. Vankar. Väntar. Snart är lektionen slut och läraren kommer komma för att ha ett ”snack” med mig. Samma sak varje gång. ”Bad cop, good cop". Några spelar arga och besvikna. Hotar med kvarsittning. Andra låtsas vara medlidsamma och förstående, erbjuder hjälp och tröst. Men de förstår inte, Jag är inte nonchalant, jag är inte ledsen eller nertyngd av problem. Jag kan helt enkelt inte höra vad de säger, inte förstå instruktionerna med trummandet i öronen, konstant. Ibland frågar de om jag är sjuk. Men det är jag inte. Värmen är inte riktig feber. Jag är bara… jag förändras, och det blir bara värre.

Där kommer de. Elever och mer elever. De stirrar på mig. Viskar. Tycker att jag är konstig. Vissa går förbi utan att låtsas om mig. Som om jag inte finns, eller som om de inte vill bli smittade av mig. en ström av dem. Tills en stannar. Han är stor, störst i min åldersgrupp på skolan. Minst en decimeter längre än alla andra. Han flinar åt mig. Små argsinta grisögon i ett stort uppsvällt ansikte. Bredaxlad. Enorma knytnävar. Jag tittar upp på hans köttiga ansikte. Han säger något, men jag kan inte höra vad. Men jag förstår på skratten och de skarpa inandningarna hos de som samlats i en ring runt oss att de var något elakt. Något förolämpande. Mina kinder blir röda. Min andning djupare. Jag vet att jag måste stå och flåsa som en tjur, men jag bryr mig inte. Jag är helt inställd på honom. Dimman i mitt huvud gör mig lugn. Stilla. Energin kilar runt i min kropp som elektricitet. Min mage är helt tyst, lugn, förväntansfull. Jag längtar, efter vad vet jag inte. Jag står stilla, bredbent med knutna nävar. Där. Där kommer det. Hans hand. Utsträckt, gripande. Jag slår bort den och med en enda rörelse står jag till honom, med all min kraft i magen. Han hukar sig ner med ett stön av smärta och skyddar sin illa tilltygade mage. Jag sparkar honom bakåt och han faller till marken. Chockad. Hans mun hänger vidöppen och ljudlös. Jag sparkar till honom i revbenen. En gång. Två. Tre. Sätter mig över hans bröstkorg. Knyter näven och slår honom över kinden, igen och igen. Tills någon drar mig bort därifrån. Jag följer med. Slapp. Uttömd på krafter. Jag mår bra. Dimman är lite tunnare. Pulsen svagare. Jag andas tungt men är nöjd. Lugn och mycket, mycket bättre än innan. Det är som om all värme som jag hållit innan är borta, nästan iallafall. Med ömmande knogar och blodstänkta fingrar leds jag villigt bort. Jag stirrar på blodet. Kletigt, rubinrött. Jag inspekterar det noga. Sen ler jag. Jag mår bra. Mycket bättre än på länge.

Det har gått en månad sendan ”första incidenten” som de gillar att kalla den. Jag sitter på rektorns kontor. Det har gått snabbt. Det är redan så välbekant. Jag vet vad hon ska säga och vad jag ska svara för att få gå. Men denna gången är det annorlunda. Denna gången kommer jag nog inte undan. De har kallat på min mamma. Det är allvar denna gången. De gillar inte vad jag har gjort, och denna gången har varit värst. Denna gången fick de åka in med honom till sjukhuset. Tror att han har brutit armen. Men han hade det kommande. Så som han tilltalade alla. Tjejer: sexuellt, förnedrande. De som är lite utanför: förolämpande, tilltryckande. Yngre: skrämmande, nedlåtande. Jag fick nog. Jag visste att jag kunde skada honom, och jag visste att vad jag än gjorde så hade han förtjänat det. Så jag slog honom. Igen och igen. Tog tag i hans arm och drog. Han åkte bakåt mot trappan. Stod där och vacklade. Patetisk och skrämd. Blod rinnandes från hans näsa. Ett jack i ögonbrynet och rodnad på kinderna där jag slagit honom. Jag tog ett steg fram och han backade. Föll. Det var mycket blod sen. Folk skrek och sprang. Jag stod stilla. Denna gången hade jag gått för långt. Mycket riktigt. Nu satt jag här. Väntandes.

Dörren öppnades. Mamma kom in. Satte sig bredvid mig men vägrade kolla mig i ögonen. Men hon var arg, besviken. Rektorn tog sin sits mittemot oss med korsade ben och ihop knäppta händer. Sen kom kuratorn och idrottsläraren instörtandes. Sliskiga Linda som vill prata till mig som om jag vore 5. Nedlåtande och med drypande falskt medlidande. Jag hade redan blivit skickad till henne. Jag hatar henne. Hon hatar mig men försöker låtsas som om hon inte gör det, och följer efter mig. Dyker upp överallt. Kollar. Hela tiden, överallt. Som en hök. Sen angriper hon. Försöker dra mig bort till hennes hemska kvava, kontor med så mjuka, varma fåtöljer att det känns som om man håller på att bli svald. Nej. Inte Linda. Men idrottsläraren. Tomas. Han är snäll. Låter mig gå även om jag spelar lite hårt ibland när vi kör lekar. Han låter mig vara. Det gillar jag. När dörren äntligen stängs började de prata. Mala på igen. Jag lyssnade inte. Smeker bara försiktigt mina röda och ömma knogar. Ler lite, jag är så sval nu. Värmen är borta och mitt hjärta slår normalt igen. Det är alltid samma sak. När det är illa så går jag i slagsmål. När värmen driver mig vansinnig. Sen efter är det så mycket bättre. Det är en lättnad. De förtjänar ändå vad de får.

Plötsligt reser sig Tomas och jag dras tillbaka från mina tankar. De andra har tystnat och kollar nästan irriterat på honom. Han vänder sig mot mig och ler svagt.

-Kom, vad säger du? Ska vi ha ett litet snack här ute, så kan de andra finna ett lämpligt straff för dina mycket olämpliga handlingar? Han ler så där snällt. Jag reser mig upp och går med honom bort mot dörren. Jag vet att de andra kollar. Lindas ögon poppar väll snart ur skallen på henne. Detta var inte en del av deras plan. Jag vet det. Därför går jag med honom ut. Han lägger en arm om mina axlar precis innan vi försvinner ut ur det lilla kontorsrummet. Jag kan nästan höra hur sliskiga Linda gnisslar tänderna när jag slinker ur hennes grepp.

När vi står utanför lägger han båda händerna på mina axlar och hans vänliga uppmuntrande beröring får mig tillslut att se honom i ögonen och faktiskt lyssna på vad han säger.

-Nu, om jag har fattat detta rätt, så hörde du inte ord som de sa där inne? Jag skakar på huvudet. Förstår inte varför han bryr sig om att säga detta.
-Du förstår att du måste ansvara för dina handlingar? Du har varit i fem slagsmål denna månaden, varav en nu har fått åka till sjukhuset. Du förstår att detta är fel?
Jag nickar stumt.
-De kommer att stänga av dig resten av terminen och låta dig gå på provisorisk sommarskola för att ta igen. Men tills dess har jag en ide. Vill du höra?
Jag nickar igen, lite mer intresserad.
-Jag tror jag vet vad felet är. Du har alltid varit en energisk ung dam, men detta… slagsmålen, det är nytt. jag tro att du kokar, ilska, och du vet inte hur du ska hantera det. Har jag rätt?
Jag nickar. Förvånad, jag visste inte varför, förrän nu när han sa det. Nu blev allt så självklart. Jag har varit rasande hela tiden.
-Jag känner en förre detta boxare. Han är en tränare nu, och han hade själv samma problem som du. Jag tror att han kan hjälpa dig. Vill du träffa honom?
Nu ler han mot mig igen, prövandes. Sakta släpper han mina axlar när jag inte svarar, och börjar vinka frenetiskt mot ett fönster i närheten av en dörr som leder ut ur skolbyggnaden och ut till gården. En man kommer in igenom dörren som om han har väntat på ett tecken. Han är äldre, har grånat hår och en gigantisk mustasch under hans breda näsa. Hans ögonbryn är som två stora buskar och under finns två rynkande men varma bruna ögon. Han har något av en ölmage men ser stark ut. Han går fram emot mig starka, snabba steg och tar min hand. Han skakar den och klämmer den sedan hårt. Sen skrattar han till.

-Se inte så skrämd ut barn! säger han i en mörk, raspig stämma. Men han är glad. Ler mot mig med hans smilgropar tydligt synliga på hans bruna kinder. Jag är tränare för små framtida boxare, men också de som bara vill släppa ut lite ånga. Vad heter du barn? Hans ögon fångar mina, inte hårt men ändå bestämt.

-Felicia. Min röst är inte längre så där tyst och tjejig som den brukade vara. Jag svara honom med stolhet och självsäkerhet. men inombords skriker jag. Skriker och skriker av glädje. För detta är rätt. Jag vet det. Detta är äntligen rätt. Jag vet att han verkligen kommer att vara bättre än alla samtal med Linda någonsin kommer att vara.

-Då så Felicia, låt mig nu se vad jag kan hjälpa dig med! Hans raspiga röst gör det varmt inombords, men på ett bra sätt. Ett skönt sätt. Jag ler tillbaka mot honom. Riktigt glad för första gången på så länge.