Publicerat
Kategori: Novell

Minnen från dåtid

”Men kom igen nu, du måste ju prova”
Ett glas dyker upp framför mig och H slänger sig ner i soffan bredvid mig. Jag tittar på innehållet i glaset, en mörk grå trögflytande vätska som fylls upp av vodkan han häller i. Jag stirrar på honom och betvivlar att det gråa som späds ut kommer från den lagliga handeln. I handen håller han ett eget glas med liknande innehåll som han med en grimas sveper på en gång. Jag lyfter upp glaset utan att släppa honom med blicken, hela hans kroppsspråk säger åt mig att dricka.
”Men lilla söta Blondie, drick nu!” Hans hand smeker längs min kind och jag känner hans andetag i min nacke. Hans sätt att få som han vill. Han vet att han besitter makten att få mig till vad som helst. Han vet att hans närhet skrämmer mig och han vet att han håller mitt liv i sina händer. Han som var den första. Han som tog ifrån mig den lilla barndom jag hade kvar. Han som tog ifrån mig rätten till min egna kropp. Jag var tolv, han tjugoett. Lång och välbyggd, med en styrka och en vilja som kan få alla att backa. Jag möter hans blick, ljusa isblå ögon som skär sig mot hans korta, nästan svarta hår. Jag slås av tanken om hur det vore om det varit tvärtom. Jag var tjugoett, han tolv. Jag var förövaren, han offret. Hur han känner sig. Men mina tankar avbryts när någon greppar sin arm runt min hals samtidigt som H tar glaset ur min hand och häller mot min vilja innehållet i min hals, allt gör det svårt att andas och jag känner hela min kropp skrika utan att göra motstånd. Någon skrattar i bakgrunden och musiken startar på en för hög volym. Snart har rummet fyllts av folk, men jag sitter kvar och försöker dra mig till minnes om var jag är. Synen är suddig, andetagen djupa och hjärtat slår smärtsamt i bröstet med vetskap om vad som komma skall.

Någon greppar min handled och leder mig samma väg jag gått så många gånger förr. Samma blå matta täcker hallgolvet och tavlan på byrån står fortfarande snett riktad mot den vita väggen. Handen som håller i mig leder mig till rummet längst bort där röster blir allt tydligare. Jag känner att stegen jag tar blir ofrivilligt mindre och även om världen passerar i en dimma vet jag redan vilka som döljer sig på andra sidan. Jag kan dom, jag kan deras kroppar på ett sätt jag inte borde kunna. Jag vet deras hemlighet, och dom vet min.
Rummet är målat i rött, och mitt på golvet står dubbelsängen med det vinröda spetsöverdraget liggande vid gaveln. Sängen där H’s föräldrar sover om nätterna. Sängen där allt togs ifrån mig, en gång för längesen. Rösterna tystnar, ljuset släcks ner och handen tvingar mig bort mot sängen. Långt bort, i ett annat rum hörs fortfarande musiken, skriken och skratten från människor omedvetna om vad som är påväg att hända i ett rum, i samma hus. Gatlyktorna speglar sitt sken i den stora spegeln på bortre väggen och fyller upp rummet med ett dovt, kyligt ljus. En hand sluter sig kring min hals, knuffar omkull mig och runt omkring står alla samlade. Samma mörka kille står lutad mot dörren och vaktar, som alltid. Handen kring min hals är H’s. Jag stirrar in i hans ögon och försöker se något annat än lugn där inne. Jag försöker få fram ett skrik som fastnar innan det når ut, för jag har lärt mig att det spelar ingen roll. För ingen hör, ingen reagerar. Kläder faller mot golvet och den mörka killen låter nyckeln i dörren snurra ett varv innan han känner efter och konstaterar att där är låst. Jag blundar, vänder mitt ansikte bort från vad som sker och känner tårarna sakta falla åt sidan. Mitt huvud töms på tankar och jag finns inte. Inte alls.

Med en smäll slängs dörren igen. Kvar i rummet står bara H. Han ler mot mig, sitt lugna rogivande leende och en rysning går genom min kropp. Han drar sin tröja över huvudet och drar handen genom sitt hår. Med smygande steg tar han sig bort mot sängen, till mig. Han smeker min lugg från min panna och viskar tyst ”Tack Blondie” innan han stänger dörren bakom sig och lämnar mig förstörd och ensam i ett rum fyllt av skam.
Musiken hörs fortfarande långt där borta och ett glas krossas mot golvet. Mitt hjärta känns som bly och smärtan fyller hela min kropp när jag sakta drar mig upp mot väggen. Mina kläder ligger bortsparkade i en hög och någon har trampat med skor på min systers vita volanglinne. Min syster kommer döda mig, men allt jag kan känna är tystnaden, tomheten och skriket som fortfarande sitter fast i min bröstkorg. Tankarna lever i en egen värld och blandas med viljan att få försvinna, att sjunka under jorden. Att få plågsamt somna in och aldrig igen behöva se vad som hänt. Om jag inte funnits skulle alla le, om jag inte funnits skulle världen va i fred. Men om jag inte funnits skulle dessa killar då förgripa sig på någon annan? Hade det varit någon annans hand de hade greppat, någon annans kropp de hade sargat? Den enda tröst jag kunde finna i allt som hänt varje gång var att jag föddes för att utnyttjas, att jag varit värd varje gång, varje slag. Att det var min mening, att finnas för andras ilska, andras viljor. Andras hat. Att förstöras, och att lida.

Jag kryper ur sängen för att skaka av mina kläder och dra dom på mig. Skoavtrycket är på insidan och ingen kommer se eller märka att de nyss legat i en hög på sovrumsgolvet. Jag kollar in i spegeln och rycker till när jag möts av min egna blick. Kall och tom stirrar jag in i mig själv. Jag drar fingrarna genom mitt hår och slår mig hårt på kinderna tills en brännande smärta får min hy att se levande ut igen. Sakta formas ett leende på mina läppar, ögonen kisar ihop och en falsk glädje sprids i min blick. Ett djupt andetag tas och jag blundar när jag öppnar dörren och rummet fylls av musiken som spelas på högsta volym lite längre bort.
”Men hey Blondie, är det där du håller hus, jag har letat efter dig” Min bästa kompis, min andra halva kommer springande mot mig och hon strålar av energi precis som alltid. Dörren stängs bakom mig och allt det rummets väggar nyss fått se har aldrig hänt. Mina murar har redan byggts och min kropp kämpar redan för att trycka undan varje minut som nyss passerat. Och när jag hand i hand med min finaste vän äntrar rummet där musiken flödar ser jag killarna sitta och höja sina glas borta i soffan. Den mörka dörrvakten ler mot mig och vinkar oss glatt till sig. Mitt hjärta slår ett extraslag, men min nybyggda mur tar emot alla känslor som döljs för omvärlden och vi drar oss bort mot killarna, glada och skrattande. Som om ingenting hänt..

Skriven av: Line

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Klas Stenborg