Minnen som skadar

Okontrollerat släpas mina fötter framåt, mot ett mål. Jag lyfter blicken och får syn på det bekanta huset, mitt hem. Min familj väntar nog på andra sidan dörren, redo att välkomna mig. Även om allting känns bekant är något fel, det är någonting som är… annorlunda. Mina tankar avbryts när jag lägger märke till ett metalliskt skrapande ljud som följer efter mig. Jag fäster blicken bakom mig och får syn på bojorna, även om de rostiga och sönderslagna, är de där. Med benen fortfarande i rörelse försöker jag att inte tänka på den kalla kåren som kryper längs min ryggrad. Det jag funderar över är, vart är jag och vem är jag?
Det mesta är osammanhängande, oavsett om jag försöker att tänka efter förstår jag ingenting. Det är som att ett mörker har lagt sig över mig. Mitt namn, vad är mitt namn? Jag tänker efter tills något som låter bekant slår mig, Sa… Sara Boman. Mitt namn är Sara Boman, jag bor på den här gatan med min familj. Nej, jag bodde här när något hände, något förändrades. Mer än så vet jag inte, mer än så kan jag inte lista ut. Jag vill inte lägga märke till detaljerna som omgiver mig, jag vill lista ut vad som försiggår inom mig först. Jag vill inte, men ändå dras blicken längs med min omgivning. Identiska hus är placerade längs med gatan, alla är färgade på samma sätt, med en mörkbrun färg. Trädgårdarna framför husen är tomma, bortsett från ett fåtal leksaker som ligger på gräset. Gardinerna är fördragna, jag är osäker på om det finns några inne överhuvudtaget. I en stund sveps jag i någon sorts dvala, jag sluter därmed ögonen och lyssnar. Det besynnerliga är dock att ingenting hörs, inget fågelkvitter och inget ljud från bilar som kör längs gatorna. Jag börjar gå allt snabbare utan att titta på allting runt om mig. Smärtan som sprider sig från min fot överraskar mig, och en stund senare känner jag den kalla markytan mot min kind. Jag tittar ned mot foten och ser hur en glasskärva borrat sig igenom huden. En suck av smärta lämnar mig, och sedan kommer skriket. Jag skriker högt tills det börjar ringa i öronen, och rösten sviker mig. Oavsett vad jag gör, öppnas inga dörrar in till husen. Inga människor kommer utspringande till mig för att erbjuda hjälp. Gatorna förblir tomma, och jag förblir ensam. Omedelbart möts jag av en sorts osäkerhet, är det här verkligen mitt grannskap? Är detta verkligen vart jag växte upp? Ju längre jag tänker på det, så blir jag dessutom osäkrare. Jag minns det vita huset vid gatans ända, allting känns så bekant men samtidigt känns det främmande. För att glömma det en stund fokuserar jag på glasskärvan men min blick förs istället längs min resterande kropp. Ärr sträcker sig längs mina ben och armar. Smutsfläckarna täcker de, men jag vet att de finns där. Detta är min kropp, men det känns inte som min kropp. När jag tittar på mig själv, ser mina händer, hör mina ytliga andetag eller vrider på mitt huvud känns det inte som det brukar. Den största skillnaden är min ålder, det sista jag kommer ihåg är att jag var betydligt yngre än vad jag är nu. Benen och armarna var inte så pass långa och inte heller hade min kropp mognat på det här sättet. Det leder till att ännu en fråga väcks, hur mycket av mitt liv har försvunnit?
Jag häver mig upp på mina ostadiga ben, även om jag förmodligen bör ta bort glasskärvan kan jag inte förmå mig att göra det. Därmed fortsätter jag haltandes framåt mot mitt hem, mot säkerhet. Jag vet inte varför huset representerar säkerhet, eller varför jag är så pass säker på att det är mitt hem. Allt jag har är avlägsna minnen från min barndom, minnen som visar hur jag leker framför just det där huset, minnen som skänker mig lycka även nu. Jag förstår att det endast finns en sak som jag kan göra nu, och det är att nå den där dörren. Vad som kommer att hända efter det vet jag inte, vem kommer egentligen att möta mig bakom dörröppningen? Nya frågor dyker ständigt upp i mitt huvud, frågor som jag inte har något svar på. Jag försöker att komma ihåg allting, men något blockerar mina minnen. Jag vill inte leva i glömska, jag vill inte undra vad det är som har skett. Jag stannar upp mitt i steget och sluter ögonen. Världen försvinner bakom ögonlocken och ersätts av mörker, sedan försöker jag att tänka tillbaka och minnas. Allting förblir mörkt, det enda jag känner av är rädsla, förlamande rädsla som fortfarande är plågsam. Jag försöker att söka längre bak, och finner ett avlägset minne, förtvivlat klänger jag fast vid det. Långsamt börjar en bild växa fram ur intet, och jag förstår vad för sorts minne det är. Minnet som inledde allting, det sista jag kommer ihåg.
Även om jag kommer ihåg min barndom, vad jag gjorde och hur mina vänner såg ut, är detta mitt sista minne innan resten döljs av mörker. Jag minns dagen då minnet utspelade sig, en rolig dag utifrån vad jag minns. Jag skulle tillsammans med min vän, Felicia, tälta. Vi var fjorton år gamla, och hade efter månader lyckats övertyga våra föräldrar. Vi stannade ganska nära sommarhuset där vi bodde, och satte upp ett tält. Jag minns stjärnorna på himlen, hur vi räknade de och gav dem namn. Björkar och löv låg tätt runt om oss, och dolde huset som var ett stenkast ifrån tältet. Jag skulle bara bort i en minut, jag skulle bara uträtta mina behov och sedan vara tillbaka i värmen. Men jag kom inte tillbaka… det blir allt svårare att komma ihåg men jag minns hur jag hittade en buske och gick bakom det. Samtidigt som jag skulle dra ned byxorna knäcktes en gren bakom mig. Jag tittade men såg ingenting bortsett från grenar, även om jag ropade efter Felicia svarade ingen. Istället var det någon som stirrade tillbaka på mig, men det var inte Felicia.
Jag slår upp ögonen, som nu är tårfyllda, och stirrar mig vettskrämt omkring. Återigen befinner jag mig på den tomma gatan. Minnet var så levande, jag har bevarat det länge, granskat det. Även om jag är rädd, vill minnas mer och få svar på mina frågor. Mina ögon sluts och söker trevande genom mina minnen. Varje gång jag känner av hur något minne ska träda fram, hindras det av något. Oavsett hur noggrant jag söker, hittar jag ingenting som kan svara på mina frågor. Det enda som återstår är bilden som har etsat sig fast bakom mina ögon, hur mannen trotsigt och nyfiket mötte min blick. Även om jag fortfarande söker efter svar, styr jag haltande steg mot huset. Jag närmar mig det, men det finns en känsla som jag inte kan skaka av mig. Känslan av att vara iakttagen, jag tittar mig omkring men ingen finns där. För varje minut som går blir det allt jobbigare att stå upprätt, och för varje steg jag tar blir känslan allt mer dominerande. Det känns som att min kropp väger allt mer, mina ben kan inte längre hålla mig upprätt och jag faller mot marken. Den här gången tar mina händer inte emot mig och jag ser hur marken kommer allt närmare, med näsan först träffar jag markytan. Blodet som rinner längs mina läppar och haka värmer mig. Jag vill sova, sluta ögonen och förbli orörlig. Det är då jag känner av minnet som väller fram, det är inte från min barndom eller något som gäller min familj. Det är från tiden som jag förträngt, det blir allt tydligare och tillslut har ett rum tagit plats i mitt huvud.
Jag ryser i det kyliga rummet, mitt huvud värker fortfarande sedan jag kom till medvetandet. Väggarna har antagit en möglig grön färg, en unken doft sprider sig genom rummet och sticker mig i näsan. Rummet lyses upp av ett dunkelt ljus vid den bortre väggen. Jag försöker resa mig upp ur sängen som jag ligger på, men hindras utav smärtan som sprider sig genom hela min kropp. Skriket fortplantar sig från min strupe, genom huset. Steg närmar sig långsamt, med ett lågt knarrande glider dörren upp och en mörk röst tvingar mig ur sängen. Fortfarande dold bakom dörren beordrar mannen mig att städa och laga mat. Rösten låter bekant, som att jag har hört den tidigare. Jag behöver inte säga något, han förstår att jag är alldeles för rädd för att trotsa honom. Med ett gnisslande läte drar han igen dörren efter sig, och jag hör hur hans steg rör sig allt längre bort. Tvekande går jag mot dörren och drar långsamt upp den.
Återigen känner jag asfalten under mig, när jag ligger på gatan. Minnet hade slukat upp mig, fört mig från verkligheten. Jag har återigen fått svar på en hel del utav mina frågor, men det finns fortfarande saker som jag inte förstår. Jag vill bara veta varför jag har förträngt så mycket, vad var det som hände där? Jag vet inte om jag någonsin kommer att få svaret, allt jag egentligen vet är att jag måste ta mig till huset. Min kropp värker efter allting som jag har utsatts för, men jag lyckas häva upp mig på mina fötter. Jag börjar gå mot huset, på ett mekaniskt sätt för jag fram det ena benet framför det andra. Till ljudet av metall som skrapar mot asfalt närmar jag mig mitt hem.
***
När solens sista strålar syns vid horisonten, står jag hukad framför det enda huset som inte efterliknar alla andra på gatan. Taket är blått och väggarna kläs med en betryggande vit färg. Precis som alla andra hus så är gardinerna fördragna men jag känner en sorts närvaro i hemmet, jag förstår att någon går bakom väggarna. För första gången på väldigt länge sprider sig ett leende över mina läppar. Jag har lyckats, efter månader eller till och med år, har jag återvänt. Den betryggande känslan har lagt sig över min kropp, när jag övervälmas av ett minne. Jag vet inte vad minnet berör, och jag vill inte veta det. Jag är hemma, jag är trygg. Vad som än hände tidigare vill jag inte längre veta av, jag vill vara lycklig. Den sista tanken om lycka sprider sig och hindrar mig från att bryta samman. Med händerna tryckta mot mina öron försöker jag stänga ut allting, jag vill bara försvinna. Det går inte, eftersom att allting återigen blir svart, innan minnet tar plats framför mina ögon…
Tekannans tjutande väcker mig från mitt grubblande, och jag tar bort den från värmen. Köket som jag står i är väldigt litet, nästan allting har rostat men jag står här och tillagar någon sorts middag. Jag för ned blicken på min fotled och ser hur bojorna fortfarande skaver mot mitt ben. Jag försöker att dra åt mig den, endast för att påminnas om att den är fastbunden till spisen. Jag anstränger mig för att inte tänka på det samtidigt som jag dukar fram för två personer. Jag fyller båda tallrikarna och sätter mig. Jag förblir sittande i några ögonblick innan dörren bryskt öppnas. Vinden utanför sprider sig in i huset och får mig att återigen rysa. Mannen som står vid dörröppningen ler mot mig, men jag ler inte tillbaka. Jag möter knappt hans blick, jag vill inte lägga hans ansikte på minnet. Med blicken riktad mot maten hör jag hans mörka röst:
”Har du ordnat middag, älskling?”
Jag nickar, och väntar på att han ska sätta sig. Efter en stund slår han sig ned framför mig och börjar glupskt äta av maten. Förtvivlan sprider sig samtidigt som jag väntar, väntar på rätt tillfälle. Tiden rör sig långsamt samtidigt som jag endast petar på maten. Han fortsätter att äta, och jag hoppas att min plan ska fungera. Mannen reser sig för att hämta vatten, och jag ser mitt tillfälle när han kliver över kedjan på mina bojor. Jag lyfter upp mitt ben och ser hur han faller, innan han träffar golvet griper jag tag i stekpannan och slår honom över bakhuvudet. Med en ansträngd suck faller han ihop och förblir orörlig på golvet. Nervositeten förlamar mig under en stund, tills jag återigen förstår vad jag måste göra och börjar slå på dem rostiga kedjorna med stekpannan. Efter några minuter jämrar sig mannen och börjar röra på sig, vid samma stund ger kedjorna efter och jag är fri. Med stekpannan i ett krampaktigt grepp och adrenalinet pumpande genom kroppen, slår jag upp dörren och springer. Jag springer ännu snabbare när jag hör hans skrik fortplanta sig från huset. Mina steg styrs in i skogen bredvid stugan, och jag slukas av träden. Stekpannan lämnar mitt grepp, samtidigt som jag springer mot ett mål. Snart är jag hemma, är den sista tanken som genljuder i mitt huvud.
Blodet sipprar längs min nacke samtidigt som orden fortfarande fyller i mitt huvud. Jag för ned mina händer och tittar på den tjocka vätskan som spridit sig när mina naglar borrat sig in i min hy. Jag minns allting från när jag var tillfångatagen, vad som hände, vad jag gjorde och hur jag flydde. Innan jag lyckas gå igenom alla de minnen som kommit upp till ytan, öppnas dörren in till det bekanta huset. En man står i dörröppningen och möter min blick. Min pappa? Utan ett ord springer han fram och omfamnar mig. Jag känner hans andetag mot min hals, mitt hjärta slår allt snabbare och jag förstår… jag förstår att jag är i säkerhet.
***
När mina ögon öppnas stirrar jag på det låga taket. Svett rinner längs med hela min kropp, men jag förstår inte vart jag är någonstans. Jag tittar runt i rummet och ser de mögliga väggarna, och känner hur lukten sticker mig i näsan. Den mörka dörren förblir stängd, men stegen bakom den kommer allt närmare. Jag tittar på mitt ben och ser bojorna som binder mig till den hårda sängen som jag ligger på. Dörren for upp och där står mannen, han stirrar oförstående på mig.
”Drömde du en mardröm, älskling?” frågar han.
Det är nu jag förstår att allting var en dröm, jag är inte trygg. Jag är kvar i helvetet, i min mardröm. Till hans hånfulla skratt sluter jag ögonen och fokuserar på drömmen, med ett leende på läpparna sjunker jag ner i sängen. För första gången på väldigt länge, är jag under en kort stund, lycklig.
Med ett ryck slår jag upp ögonen, mannen står hukad över mig. Den illaluktande andedräkten får mig nästan att spy upp det lilla jag åt innan jag somnade. Hans grymma, svarta, ögon stirrar på mig. De buskiga ögonbrynen, det tjocka håret och hans ovårdade skägg får honom att likna en grottmänniska. Inget av det skrämmer mig, det är hans leende som får mig att skaka av rädsla. Det är ett genuint leende, som om han verkligen tror att jag är där frivilligt. Att kedjorna inte fanns där och att mina ögon inte utstrålar rädsla, den perfekta fantasin i hans huvud är det som orsakar leendet. Det är nu jag känner hans hand på mitt lår, jag försöker att bryta mig loss men hans grepp hårdnar endast.
”Dags att stiga upp älskling” viskar han i mitt öra.
Jag spottar honom i ansiktet, men han förblir orörlig.
”Snart kommer du att älska mig, precis lika mycket som jag älskar dig” mumlar han.
Jag kan inte slita blicken från salivet som nu rinner längs hans skägg. Utan att torka bort det tar han försiktigt bort mina bojor som höll mig mot sängen, och sätter på nya som istället förenar mina händer. Med en sista uppmanande blick lämnar han rummet, och låter dörren stå på glänt. Jag reser mig långsamt upp och känner hur en ensam tår rinner längs kinden på grund av smärtan som sprider sig genom kroppen vid minsta ansträngning. Jag förblir sittandes på sängkanten och återvänder till tryggheten av drömmen. Snart ska den bli sann, jag ska inte dö här. Jag samlar mig en sista gång, innan jag förbereder mig för ännu en dag i helvetet.
***
Fågelkvittret utanför fönstret får mig att långsamt öppna ögonen. Medan jag gnuggar mina ögon sätter jag mig på sängkanten, den är så pass mjuk att jag sjunker ned i den. Den är aldrig så här mjuk och solen skiner aldrig så här starkt. Försiktigt slår jag upp ögonen och granskar min omgivning. Sängen är placerad vid sidan om den stora trädörren, fönstret vetter mot bakgården, de vita väggarna reflekterar det bländande ljuset och lyser upp garderoben, skrivbordet och dem enstaka böckerna som ligger utspridda över rummet. Lukten av pannkakor får mig att dra en suck av längtan. Pannkakor, jag har glömt hur de smakar. I ögonvrån ser jag något lurvigt röra sig, innan jag hinner reagera hoppar en hund i famnen på mig. Lester? Han börjar slicka min hand och det är då jag inser vart jag är, jag är hemma. Oväntat sprider sig ett leende över mina spruckna läppar, händer det här verkligen? I samma ögonblick hoppar Lester ur min famn och springer ut från rummet genom dörren som nu står öppen. Med glädjen pyrande genom kroppen rusar jag efter honom, ut i hallen. Jag stannar upp och stirrar på alla bilder som är placerade längs med väggen. Bilder på mig ståendes mellan mina föräldrar. Mina händer höll om deras och tvingade mig stå på tårna, jag skrattade och de skrattade när bilden togs. Min blick förs vidare till fotografiet som hänger bredvid, där jag inte fanns med. Jag minns inte att den hängde här tidigare, de måste satt upp den efter jag försvann. På fotografiet sitter min pappa bredvid min mamma med armen om henne. Håret är kastanjebrunt, och kortklippt. Ansiktet är smalare än vanligt och ögonen oroligare. Bredvid sitter min mamma, precis lika vacker som alltid. Det blonda håret är fixat, och även hon har ett leende över läpparna. Men det är något fel, även om de verkar lyckliga är de inte det. Leendet verkar påtvingat, och de är helt enkelt inte sig själva. Ju längre jag tänker på det, och granskar bilden förstår jag att det var på grund av mig. Klumpen i magen växer sig större när jag återigen ser något vitt fara ner för trapporna. Under ett ögonblick glömmer jag allt det dystra och börjar springa efter Lester. Den indigofärgade hallen är lång och det tar en stund innan jag når fram till trapporna. Jag springer ned för de till ett knakande som inte hördes tidigare. Jag passerar flera olika fotografier, från olika tillfällen och olika platser. Men jag klarar inte av att titta på de längre, jag ville inte se och påminnas om hur allting var förut. När jag når det sista trappsteget slänger jag en blick mot köket, där en man sitter på en av stolarna med ryggen vänd mot mig. Jag känner inte igen honom, men han bär pappas favoritskjorta, den ljusblåa med rutmönster.
”Pappa?” frågar jag, men personen förblev orörlig.
Det är nu jag lägger märke till den vita pälshögen som ligger bakom mannen. Med trevande steg närmar jag mig köket, och upptäcker att det är Lester. En del av pälsen är färgat rött, jag flämtar till och rusar fram. Jag vänder på den livlösa kroppen och ser ett djupt jack tvärsöver den mjuka pälsen.
”Hunden är död” rösten ekar genom köket, en röst som jag tvingats lyda under en lång tid.
Jag reser mig långsamt upp och ställer mig vid sidan av bordet, min blick möter mannens. Samma man som tar bort mina bojor på morgnarna, som jag lagar mat åt… samma man som har hållit mig fången.
”Jag ska döda dig” även om jag försöker hålla rösten stadig går det inte.
Det är inte först nu som jag inser att skjortan är färgad röd vid bröstet. Han hånler åt mig, och skakar besviket på huvudet.
”Ta en titt och se hur det gick för dina föräldrar” säger han, och nickar mot andra sidan av bordet.
Jag vrider på huvudet och ser ben sticka fram bakom bordet. Med trevande steg går jag längs med bordets sida. Jag når bordets slut, och där ligger de. De ler inte som de gjorde på bilderna, deras ansikten utsöndrar endast tomhet. Pappa har ingen tröja på sig, vilket visar jacket intill hans hjärta. Instinktivt för jag handen till munnen, faller vid deras sida och börjar ruska till dem. Jag kan inte hindra tårarna från att rinna längre. Allting lämnar mig, och klumpen är så pass stor att jag inte längre klarar av det. Knivens kalla egg förvånar mig när den trycks in mot min hals.
”Det är över älskling” mumlar han i mitt öra. Hans andedräkt är obehaglig mot min nacke, och jag försökte slita mig loss från hans grepp. En varm vätska rinner längst min hals när han för in kniven djupare.
”Det finns inga lyckliga slut i verkligheten” viskar han. Med ett ryck drar han kniven längs min hals.
Flämtande slår jag upp ögonen och för mina fingrar till min hals. När jag känner att den är hel sjunker jag ihop i sängen. Ännu en dröm, den sjätte sedan min första för två veckor sen. Alla slutar med min död, men verkligheten fortsätter och jag förblir levande. Nu inser jag att något tynger ner ena sidan av sängen, någon sitter på vid sänggaveln. Jag lyfter på huvudet och ser en hukad person sitta vid min sida. Pojken vänder på huvudet och stirrar rakt på mig.
”Hej, jag heter Sam” säger han med ett leende.
Han sträcker fram den lilla bleka handen, men jag fryser bara till och stirrar på den.
”Vem är du och vad gör du här?” frågar jag istället. Långsamt drar han tillbaka handen, tänker efter och säger:
”Jag har alltid varit här, med dig. Du har bara valt att inte lägga märke till mig vilket jag kan förstå. Du har ju haft jättemycket att göra under de senaste månaderna.” skämtar han. Men jag skrattar inte, utan fortsätter att titta på honom. Håret är blont, nästan vitt, och avviker väldigt lite ifrån den bleka huden. Han är liten, kroppen är tanig och bräcklig. Händerna är spruckna och ett flertal ärr sträcker sig över dem små fingrarna. Jag vänder blicken mot mina händer och upptäcker liknande ärr, från kökskniven som jag använder för att tillaga maten. Det enda som döljer huden är ett tunt skynke som han bär som kläder. Jag förstår att han väntar på att jag ska säga något, när jag förblir tyst fortsätter han:
”Du är inte den första, det vet du va? Jag och min syster hölls fångna när du var lycklig hemma hos din familj. Vi arbetade hårdare, skadades och sov på golvet varje kväll. Ser du märkena där borta?” frågar han, och pekar med fingret mot hörnet av rummet. Där ser jag fyra djupa linjer som är dragna i trägolvet. Jag har sett avtrycken en gång tidigare, men jag tänkte inte mycket mer på det. ”En kväll var jag olydig, han drog mig ur rummet för att straffa mig.” Jag tittar ner mot hans fingrar och ser hur naglarna är raspiga och avhuggna.
”Sara Boman, det är du som ska bryta dig loss. Du ska få stopp på det här en gång för alla. Jag skapade inte de där avtrycken endast för att han drog mig, jag ville markera en plats i rummet innan det var försent. Under den lösa träbrädan, till höger om avtrycken ligger det något som du kan slåss med. Lova mig bara en sak, få honom att…” han slutar prata när steg närmar sig rummet. Jag tittar upp mot dörren och hör hur stegen närmar sig. Sam sitter kvar på samma plats, som fastfrusen.
”Lova dig vad? Sam, lova dig vad?” frågar jag honom.
Han vänder sig om mot mig, med rädsla i hans mörka ögon. Han lutar sig framåt och viskar i mitt öra: ”Lova mig att han kommer lida.” Jag möter hans blick som inte längre utstrålar rädsla, utan hat. ”Jag lovar.” I samma stund slås dörren upp och där står mannen.
”Pratade du med någon älskling?” frågar han.
”Nej” svarar jag snabbt.
Sam sitter kvar vid sängkanten, men det verkar inte som att han kan se honom. Sam vrider på huvudet och ger mig ett sista uppmanande leende innan han glider av sängen och kryper under den. Fortfarande verkar mannen ovetande om vad som precis skedde.
”Jag ska ut och jaga, se till att ha maten färdig när jag kommer hem” sa han med sin mörka stämma. Jag nickar bara mot honom, vilket han verkar vara nöjd med. Sedan lämnar han rummet och låter dörren stå på glänt. Så fort jag hör ytterdörren stängas och låsas, glider jag av sängen. Jag lägger mig på mage och kollar under sängen, men Sam är inte där.
”Sam?”
Ingen svarar så jag tittar mig runt i rummet, innan jag kryper fram till platsen som Sam markerat ut. Precis som han nämnde är plankan vid märkena lös. Jag tar i med alla mina krafter tills plankan ger vika och lossnar. När allt damm har lagt sig ser jag något blänka längst ner i den lilla grop som visat sig. Ett rakblad, jag tar upp den och granskar den. Fortfarande vass men den är inte längre än min handflata. Återigen slås jag av samma tanke som slagit mig vid flera tillfällen. En del av mig väcks till liv, delen som vill få slut på allting. Ett snitt med rakbladet vid handlederna och allting skulle vara över. Men sen tänker jag på Sam, hans syster och vem som skulle komma efter mig om jag dog. Jag måste försöka, jag tar rakbladet och gömmer den under min kudde. Ikväll ska jag använda den, ikväll ska jag fly.
***
Jag för rakbladet mellan fingrarna och fortsätter att studera stålet. Jag skruvar på mig där jag sitter och hör hur stolen knakar under min vikt. Det finns ingen klocka i det lilla köket, men solen har gått ner för ett tag sedan. Han kommer oftast tillbaka vid den här tiden, ibland är hans kläder täckta av blodet från något djur som han jagat. Men han kommer aldrig tillbaka med något djur, utan endast blodet. En gång frågade jag vad han egentligen gör med det han jagar, självklart svarade han inte mig utan sa bara att jag inte skulle oroa mig. Jag har lärt mig att sluta vara nyfiken kring saker, och istället försöka överleva. Mina handleder är fortfarande röda och ömma efter bojorna som jag lyckades ta bort med hjälp av rakbladet. Det var inte så svårt egentligen, jag tog bara hjälp av bladets spets och använde den som en sorts nyckel tills låset gav efter. Sam har inte besökt mig sedan han försvann under sängen, även om han sa att han var en del av mitt undermedvetande kan jag inte kalla på honom av ren vilja. Jag tittar på spisen som jag inte har använt idag, under hela dagen har jag endast suttit här och väntat på honom. För att fördröja tiden börjar jag rista in ord på träbordet, snart börjar jag även bilda meningar för att få ut alla mina tankar:
Mitt namn är Sara Boman. I månader, eller år, har jag varit fast här, i det här huset. Under den här tiden har jag hållits fången av en man, han är välbyggd, har bruna ögon och mörkt hår men även ett tjockt skägg för att dölja hans ansikte. Han har tvingat mig göra saker som jag inte kan skriva om. Jag vet inte vad han vill av mig, eller om jag kommer att överleva den här dagen. Jag har bestämt mig för att slåss, jag har ett vapen och med hjälp av den har jag dessutom tagit bort bojorna. Du som läser det här kanske undrar varför jag inte flyr, vad jag gör kvar här. Utan bojorna kan jag sparka ned dörren och springa ut i skogen. Men jag vill inte, jag måste få slut på det här och veta att den här mannen aldrig kommer att skada någon igen. Hälsa mina föräldrar, hälsa de att jag älskar dem och att jag inte skulle klarat mig så här länge utan minnet av dem. Jag är Sara och jag är inte den första som kidnappats av den här mannen. Förhoppningsvis kommer jag att kunna skapa rättvisa och avsluta det här ikväll. Hejdå, vän.
Jag för bladet i en liten cirkel och skapar en sista punkt. Jag tittar ut genom glipan på fönstret som är barrikerat. Han borde vara här nu, i precis samma ögonblick ser jag en skugga röra sig ur skogen. Jag känner genast igen mannen genom sättet som han haltar fram. I ena handen håller han en gammal yxa som det droppar blod från. Jag backar bort från fönstret och gömmer det lilla rakbladet bakom min rygg. Dörren slås upp, och jag övervälmas av vinden som släpps in tillsammans med mannen. Han har något vildsint i blicken, något hände därute. Han sveper med blicken över rummet, och ser att jag inte har lagat mat.
”Vart är maten?!” vrålar han men förblir leendes. Jag möter hans blick och säger:
”Jag har inte lagat någon mat, och jag tänker aldrig mer gör något för dig. Du är vidrig och äcklig lämna din lilla fantasi och titta på mig. Jag är inte din älskling, du kidnappade mig, tog mig från min familj. Jag hatar dig, och hoppas att du brinner i helvetet!” I samma stund som jag tjuter det sista slungar jag mig fram och begraver rakbladet i hans mage. Han skriker av smärta och knuffar bort mig från honom. Jag hade inte släppt rakbladet och känner att den fortfarande vilar i min hand. Jag trycker mig mot vägen och ser hur han förvirrat lägger händerna mot magen för att stoppa blödningen. Han faller ner på knäet och stirrar upp på mig. Sammanbitet börjar han muttra, jag är tvungen att luta mig fram för att urskilja orden:
”Efter allting som jag gjort för dig, tagit hand om dig och räddat dig från dina föräldrar.”
”Räddat mig? Du är helt sjuk, jag var lycklig, jag ville inte kidnappas.”
Han fortsatte att titta på mig under en lång stund med blodet rinnande ur hans mungipa, tillslut ställer han sig på båda benen med ett leende över läpparna.
”Jo, det ville du. Alla ville det, och fler vill. Jag ska rädda fler, ta de och ge dem ett bättre liv här. Efter att jag har dödat dig.” sa han.
Orden hann precis sjunka in, när jag såg vad han skulle göra var det redan försent. Han greppar tag i yxan som ligger bredvid honom. Med ett språng är han framför mig och borrar in skaftet i min sida. Jag flämtar till av den plötsliga smärtan, det börjar redan svartna för ögonen när jag hör mina revben krossas. Han släpper greppet om yxan och staplar bakåt.
”Det finns inga lyckliga slut i verkligheten.” mumlar han. Han drar ett sista andetag innan han faller ihop och förblir liggandes på köksgolvet.
Det är nu jag inser hur allvarlig min skada är, yxan sticker fortfarande ut från min sida. Med mina sista krafter drar jag ut den. Sedan faller även jag ihop på golvet, det känns skönt att ligga ner. Mina andetag blir alltmer ansträngda och jag förstår att det snart skulle vara över. Jag hör inget annat än mina rosslande snabba andetag, mannen är död och snart ska jag också vara det. Jag sluter ögonen och försvinner i alla minnen från min barndom, alla de drömmar jag har haft om att komma hem. Nu ska jag faktiskt komma hem, jag ska sluta ögonen och vakna upp hemma. Jag känner inte av smärtan längre, utan endast den rogivande känslan som sprider sig genom min kropp. I samma stund som jag ska släppa taget ser jag ett ljus, är det där ljuset? Men jag inser snart att ljuset var rött och blått, ska det inte vara vitt? Nu upptäcker jag ljudet som närmar sig tillsammans med ljuset, sirener. Polisen, vad gör de här? Jag försöker resa mig upp för att visa vart jag är men upptäcker att jag inte längre har kontroll över min kropp. Det känns som att jag är utanför min kropp, och ser på allting uppifrån. Jag tittar mot platsen där mannen föll ihop, men han ligger inte där. Jag förstår ingenting, det enda som återstår av honom är en blodfläck och bloddroppar som leder mot bakdörren. Jag ser hur dörren sparkas ner, och ett tiotal blåklädda personer stormar in i det lilla köket. Jag ser hur de bär iväg min kropp till ambulansen utanför, jag vill säga att det är över att jag är redan död. När jag ska följa efter de ut svartnar det för mina ögon, vad är det som händer?
***
Jag blinkar för att vänja mig vid det starka ljuset. Jag känner inte av någon smärta i kroppen, utan jag är snarare öm. Nu börjar jag kunna urskilja saker och ting, vita väggar, rutiga draperier längs mina sidor med en öppning. I den öppningen står det fyra personer och tittar på mig. Är jag död? Jag granskar min kropp, och ser att jag bär en enkel sjukhusklänning men bortsett från det har jag inget på mig. Jag försöker sätta mig upp när en av dem fyra personerna börjar tala.
”Jag skulle ligga kvar om jag vore du Sara. Mitt namn är Karin, jag är en läkare här på sjukhuset. Det här är kommissarie Larsson.” sa hon och riktade blicken mot en välbyggd man med mörkt hår och en tjock mustasch. Jag känner lukten av cigaretter från honom även om han står två meter ifrån mig. Karin harklar sig och fortsätter tala ”Sara, vet du vilka de här är?” frågar hon och fram stiger de två kvarstående personerna. Jag tittar på de noga, en man och en kvinna. ”Mamma? Pappa?” utbrister jag. De båda tittar lyckligt på varandra, innan de kommer och omfamnar mig. De säger flera saker, till varandra och till mig men jag kan inte urskilja vad det är de säger. Jag är så glad och omtöcknad att jag nästan inte svarar. Efter en lång stund kliver de tillbaka och ställer sig bredvid läkaren, som inte verkar speciellt berörd av det hela. Kommissarien torkar diskret bort en tår, något som bara jag såg.
”Jag vet att du förmodligen vill vila, men vi skulle vilja veta vad som har hänt. Jag förstår att du har varit borta i tre år nu och det finns nog mycket att berätta, men gör ditt bästa Sara.” säger Karin och avslutar det hela med ett uppmanande leende. Jag flämtar till när hon säger hur länge jag varit borta. Tre år… jag visste att jag hade varit borta länge, men att det var i tre år fick klumpen i magen att växa sig större.
”Jag kan berätta vad som hände, men jag skulle kunna behöva lite vatten.” säger jag tillslut.
Vattnet hämtades av en sjuksköterska som hade hållit sig i bakgrunden, och sedan berättade jag. Jag berättade allting som hade hänt, från campingen till Sam och sedan hur jag slogs mot mannen. När jag var klar hade solen gått ner, och alla såg ut att vara otroligt trötta efter att ha hört vad jag genomgått. Jag avslutar min berättelse med en fråga, till kommissarien som hade ett oroligt uttryck. Jag frågar hur de visste vart jag var. Kommissarien var uppenbarligen beredd på frågan då han omedelbart började förklara hur allting gick till.
”Du förklarade att mannen gick iväg varje dag och jagade, han kom tillbaka blodig men hade inte med sig något byte. Detta var på grund av att han inte jagade djur.” hans blick mörknade för en kort stund innan han harklade sig och fortsatte ”ungefär en gång varje månad hittade han dessutom någon, det var alltid män. De var mellan 30-40 år gamla, alla var föräldrar. Han mördade de och gömde sedan de vid en plats nära huset där vi hittade dig. För två dagar sedan gjorde han ett misstag, att offret flydde. Han ringde oss och förklarade vart mannen hade attackerat honom. Vi följde hans spår och hittade huset, det var även där vi hittade dig Sara, nästintill död.” Jag vet inte hur jag ska reagera, om jag är glad över att de hade hittat mig eller ledsen över att jag måste leva med allting som jag genomgått. Jag sjunker ihop lite efter det som hade berättats, vilket Karin lägger märke till.
”Vi låter dig vila nu Sara, kom bara ihåg att allting är över nu, du är trygg.” sa hon. Jag tittar upp mot henne och lägger märke till hur ung hon är. Hon har en liten kroppsbyggnad, med vänliga ögon men hon utstrålar fortfarande någon form av illvilja. Jag nickar uppskattande mot henne innan hon beger sig ut med mina föräldrar och kommissarien bakom sig. Innan han hann gå ut ur rummet insåg jag något.
”Kommissarien?” ropar jag efter honom.
Hans steg som höll på att försvinna blir istället starkare tills han dyker upp framför mig. Då frågar jag honom det jag inte vågade fråga tidigare.
”Är han död, mannen som kidnappade mig?”
Där kommer det igen, hans blick mörknar och det såg verkligen ut som att han led.
”Du förstår att vi försökte Sara…”
”Vad menar du?” Jag kunde inte hindra min röst från att darra till på slutet.
”När vi hittade dig var du ensam, han var inte där. Vi följde ett blodspår ut men tappade sedan bort det. Vi har flera poliser efter honom, det är bara en tidsfråga innan vi hittar honom.” Det låter som om han försöker övertyga sig själv mer än mig. Jag orkar inte säga någonting, utan sluter endast ögonen och drar täcket över mitt huvud.
”Det är okej, Sara, vi skyddar dig så han kommer aldrig åt dig igen. Kom bara ihåg att det är över.”
Jag vet inte om han stannade framför min säng länge, men jag somnade efter sekunder till den oroliga klumpen i magen.
Jag vet inte hur länge jag sov, men när jag vaknar bultar hela kroppen. Månen lyser upp rummet, och visar dessutom gestalten som står där mina föräldrar stod för ett par timmar sedan. Skägget är lika tjockt som vanligt, håret lika långt men blicken är inte som den var förut utan den är fylld med hat. Där står han, mannen i mina mardrömmar, mannen som förstört mitt liv.
”Älskling, det kommer aldrig att vara över.” Viskar han tillräckligt högt för att jag ska höra. Han gör inget mer, utan vänder sig endast bort och går ut från rummet. När dörren stängs efter honom kan jag andas ut och lugna ner mig lite grann. Jag vet inte om jag är i fara eller om jag faktiskt kommer att kunna återgå till ett normalt liv. Allt jag vet är att när jag vaknar om ett par timmar kommer jag att ställa mig själv frågan, var allting bara en dröm?

Skriven av: Ökänd