Publicerat
Kategori: Novell

Minnet av Nathalie

Hej, den här novellen skrev jag när jag var 9 år.
Den har jag publicerat förut men det här är den originella:

Jag har aldrig riktigt insett hur mycket jag älskade min syster, förrän nu.......när hon är död.

Jag slängde ryggsäcken bredvid skorna och tog ut läxböckerna.
I samma stund kom min 20 åriga storasyster Nathalie in.
- Har du läxor, Jenna? frågade hon vänligt.
Jag kastade en sur blick på henne.
- Vad ser det ut som?
Jag hade inte bra kontakt med min syster då. Nej utan precis tvärtom.
Det berodde på att jag tyckte att hon var elak och självupptagen.
- Vill du att jag ska hjälpa dig? fortsatte Nathalie frågande.
- Nej, sa jag kort och iskallt. Jag kan nog räkna matematik redan, jag går faktiskt i fyran.
Nathalie såg lite ledsen ut när hon försvann in på sitt rum, men jag brydde mig inte om henne.
Vilken drama drottning hon är, tänkte jag ilsket.
Jag gick in på mitt rum och sjönk ner på stolen och slängde matteboken på skrivbordet.
Jag orkade inte räkna så jag tog fram en miniräknare och började räkna med den.
Efter fem röda minuter var jag färdig med de tre sidorna vi hade i läxa.
Just då ringde telefonen.
- Hejsan, Jenna, hörde jag min kompis Isabelles röst. Vill du gå ut med oss idag? Vi ska ha grillfest!
Det kändes .lockande men jag tackade ändå nej, jag behövde vara lite för mig själv.
Efter en stund kom Nathalie in till mig.
- Ska vi göra någonting idag? frågade hon med ett leende. Gå till Grönalund med Sebbe och mig eller.....
- Jag ska ut med mina kompisar, avbröt jag henne. Hellre hänger jag mig än går ut med dig!
Nathalies leende försvann.
Hon såg sårad ut. Det såg ut som om hon skulle börja gråta vilken stund som helst.
Så jag gick upp till övervåningen, tog på mig jackan och smällde igen yterdörren.
Jag ringde till Isabelle för att meddela att jag skulle komma.
- Hej, Izza, sa jag glatt. Jag följer med ändå.
- Vad roligt! Vid klipporna då, sa Isabelle.
Alla mina kompisar var där när jag kom.
Också min kära systers pojkväns lillebror.
Det var roligt på festen. Förutom den stunden när jag pratade med Nathalies kille när han hämtade sin löjliga lillebror. När alla hade gått kände jag att jag ville vara kvar lite mer.
Så jag klättrade upp för berget. Jag satte mig ner och stirrade över havet.
Så vacker det är, tänkte jag och suckade.
Plötsligt började en tår rulla nedför min kind.
Mamma och pappa var döda, de dog i en bilolycka, Min lillasyster dog också i någon konstig sjukdom.
Varför började jag tänka på det här nu? Jag steg upp.
I samma ögonblick halkade jag och höll på att falla nedför berget.
- Hjälp! skrek jag hest medan jag desperat viftade med händerna för att komma åt något att hålla mig i.
- Håll i! hörde jag Nathalies upphetsade röst och hennes hand sträcktes ut.
Hon tog mig i tröjan och försökte dra upp mig.
Den gick sönderoch jag höll på att falla igen.
Då lutade hon sig och drog upp mig igen.
När jag var upp råkade jag halks aöver hennes fot och så plötsligt på något konstgit vis halkade HON ner.
- Aaaaah! skriker hon och kom åt en kvist.
- Hur visste du att jag var här? skrek jag och kom åt hennes hand.
- Sebbe sa det, svarade hon.
Det gjorde ont att höra hennes killes namn. Hon bara pratade om honom hela tiden! Aldrig om något annat.
- Släpp taget, Jenna, sa Nathalie medan hennes tårar började rinna.
- Varför det?
- Du orkar inte mig.
Hon var tyst ett tag.
- Och för att du aldrig älskat mig, sa hon efter en stund gråtamde.
Så släppte hon taget om kvisten och ramlade ner.
Kvar satt jag med heta tårar rinnande.
Det hördes inte mer än ett svagt duns när hon nuddade marken.
Det var mitt fel, tänkte jag medan mina tåprar bara rann. Nu är hon död. Föralltid borta! Jag satt där en stund och så började jag gråta. Jag ylade. Gråten hördes långt bort.
Men jag brydde mig inte! Inget skulle betyda någonting för mig i fortsättningen!
En dam som rastade sin hund hörde mig.
Snart fick hon reda på det och klart och slut visste alla om det. Också min storebror Kevin visst om det...........


Att gå på min systers begravning var det hemskaste jag någonsin gjort.
Jag tittade på henne där hon låg i sin vita kista och tänkte:
Jag har aldrig riktigt insett hur mycket jag älskade min syster förrän nu.......... När hon är död.

Skriven av: Tamara Mäntyniemi 10 år.

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan