Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Minnets melodi

Jag sitter vid köksbordet med en kopp kaffe framför mig. Radion står på och skvalar och jag nynnar med. Ett minne kommer för mig om en sommar för länge sedan. Jag får ett infall och går ut i salen och hämtar min mammas gamla fotoalbum i sekretären. Det innehåller bilder på mor och far, mig själv och Agnes, min tvillingsyster, då vi var små. Det var länge sedan jag tittat i just det här albumet. Jag slår upp de hårda pärmarna och tittar på de svartvita små kvadraterna. Det är inte lätt att se vem som är med på bilderna. Jag letar i hyllan bredvid mig och hittar mitt förstoringsglas. Synen är inte vad den varit och trots de starka glasögonen jag bär på min spetsiga näsa, behövs mera förstärkning.
På första sidan finns ett lite större fotografi. Det är en bild på två brudpar. Min mor och hennes tvillingsyster. De står där så stolta och raka i ryggen, iklädda brudklänningar och gigantiska blomsterarrangemang i händerna. Varsin krona med släp på huvudet och i armkrok med varsin stilig man. Tänk att både Anna och Stina, som var tvillingar, gick och fick tvillingar de med, då de blev gravida. Mor och far fick mig, Gullan och min syster Agnes. Annas tvillingar heter Hans och Bengt eller Hasse och Bengan, som de snabbt fått heta då vi växte upp.
På en bild står en ung flicka bredvid en barnvagn med två telningar i. Texten under lyder: "Olga med Gullan och Agnes 1935." Ja, Olga ja. Hon var en flicka från grannbyn, bara tretton år gamman, som tjänstgjorde i det Ljungbergska hemmet. Hon fick hjälpa till med allt möjligt; städa, tvätta, passa mig och min syster, gallra betor, plocka potatis och mycket mer. På en annan bild sitter jag i Inga Johanssons knä. Inga var vår granne och hon var sjutton år. Det är jul och jag minns att Inga hade varit utklädd till tomte och störtat in i vårt hus och ropat: "Finns här några snälla barn?" Jag hade ställt mig upp och börjat galltjuta. Jag var väl något år då. Det var första och sista gången vi hade tomte i huset. Jag hade blivit så förskräckt att jag inte slutat gråta förrän Inga tagit av sig masken och sedan tagit mig i famn och tröstat mig. Där blev jag sedan sittande i hennes knä resten av julaftonskvällen.
Mina föräldrar var inte mycket för leksaker och vår sista julklapp fick vi när vi var åtta år. Då fick vi varsin nallebjörn med rosett om halsen. Min nalle hade ett rött band kring halsen och Agnes nalle hade ett blått band. Jag lekte så försiktigt med min nalle, som jag kallade 'Fredrika' medan Agnes var mera vårdslös. Hon brydde sig inte särskilt mycket om sin nalle, som hon bara kallade 'Nalle', utan han fick vara med ute i lekstugan. Han blev både badad och borstad och jag tror att Agnes doppade honom i en gyttjepöl en gång. Min Fredrika fick aldrig komma utomhus någonsin. Jag ler åt minnet av min kavata syster och mig själv. Tänk så olika vi blev, Agnes och jag. Jag som alltid trott att tvillingar höll ihop i vått och torrt, hade likadana kläder, samma smak och kunde läsa varandras tankar. Men inte jag och Agnes. Jag var försiktig och blyg, hon utåtriktad och frispråkig.
Jag vänder sida i albumet och möts av en bild på Gerd och hennes föräldrar. Gerd var vår enda lekkamrat. Hon var ett år yngre än oss och bara några år efter bilden tagits flyttade hon till Amerika med sina föräldrar. Vi hördes aldrig mer av. Undrar vad som hände med henne?
1939 fick vi pump på gården. Det minns jag väl, för pumpborrmaskinen som användes hördes vida omkring i bygden och jag var som vanligt en ynklig stackare, som satt inne i köket hos mor och var rädd för ljudet. När allt var färdigt fick Agnes och jag turas om att pumpa upp vatten. Vi fick hålla på tills vattnet blev klart och vi kunde dricka det. Det var en stor lättnad för mor och far att de fick pump så nära huset och slapp släpa vatten från källan vid skogsbrynet.
Jag släpper albumet med blicken och tittar ut genom fönstret. På fågelbordet utanför trängs småfåglarna på jakt efter fågelfrön, brödsmulor och gammal spagetti från middagen här om dagen. Olle och jag åt inte upp allt, så jag tyckte småfåglarna kunde få lite 'maskar' att kivas om. Min man Olle ligger på soffan och snarkar. Det brukar han göra så här efter frukost. Bredvid honom ligger vår svarta labrador Lady. Hon snarkar lika högt hon med. De är ett riktigt radarpar, de där två.
Olle brukar säga att jag ska skriva ner mina minnen, så att barnen och barnbarnen ska kunna ha kvar minnen från förr, då vi är borta. Jag brukar säga att jag inte kan skriva någe bra, men nu när jag sitter här och minns, börjar jag tycka att det kanske inte spelar så stor roll hur jag skriver, bara att jag får ner det på pränt. Jag går fram till en kökslåda och börjar rota runt. Jag får till slut upp ett block och en fungerande penna. Jag tar med mig kaffepannan och går och sätter mig vid köksbordet igen. Fåglarna utanför kvillrar och kvittrar. Solen börjar stiga och jag känner att strålarna värmer. Våren är på väg. Jag klickar på pennan och börjar plita ner det jag just suttit och tänkt på, julen och pumpen. Jag fortsätter att titta i mitt album och minnena väcks till liv, ett efter ett.
Då Agnes och jag började skolan fick vi öknamnet 'Ljungbergs änglar'. upprinnelsen till namnet var när Agnes och jag lekte hemma hos Gerd. Det här var innan de reste till Amerika. Gerds farmor Barbro hade en stuga på tomten och vi sprang runt stugan och skrek och skrattade. Gerd gillade inte sin farmor och hennes mor gillade inte sin svärmor, så hon lät oss hållas. Gerd kallade ofta sin farmor för 'kärring', men det ordet fick aldrig jag och Agnes säga. Då skulle vi ha fått bannor. Vårt hem var tydligt kristet och det gick inte an att säga sådana fula ord. Men under leken blev vi så uppspelta att också vi började ropa 'kärring'. På kvällen kom mor och skulle hämta oss från Gerds och då kom farmor Barbro ut och beklagade sig för mor. Mor blev häpen och försäkrade med mycken pondus att 'så säger inte mina flickor.' Men Barbro ropade till mor 'Tro inte att dina flickor är några änglar.' På vägen hem frågade mor oss om detta och hon förstod att vi blivit lurade att säga så. Hur det nu var spred sig ryktet om denna händelse och det var så det kom sig att vi blev kallade "Ljungbergs änglar" och Gerds farmor fick öknamnet "Sura Barbro". En lördag kom vi till skolan utan förkläden och då sa man "Ljungbergs änglar tror att det är söndag." Allt sådant hade vi bara roligt åt.
Jag kommer till en ny sida i mitt album och vänder också blad i mitt block. Tänk så mycket text jag ändå fått ur mig, jag som inte trodde att jag kunde. På en liten kvadrat står Agnes med en igelkott mellan två käppar. Jag minns den dagen mycket väl, för efter fotot tagits kom jag gående och Agnes ropade på mig. Hon ville att jag skulle titta på hennes igelkott, men just som jag kom fram till henne, tappade hon igelkotten på min bara fot. Jag skrek och mor kom rusande. Agnes bara skrattade, men jag grät och skrek. Hela foten full av taggar hade jag också, så skrattade gjorde jag inte.
Min mormor och morfar dyker upp på en bild. Min mormor minns jag tydligt, men inte morfar så mycket. Han var till sjöss för det mesta. Det var så han levde och det var så han dog. Han drunknade efter att ha fallit överbord på sin fiskeskuta. Alla var ledsna och mormor fick flytta in till oss. Hon lärde mig handarbeta, virka, sticka, brodera och sy. Hon var så händig med nål och tråd och sydde våra klänningar till skolan. Jag blev lika flink som hon och har lärt mina barn och barnbarn detsamma, även om intresset inte varit lika hett för dem, som det blev för mig.
Mina föräldrar spelade och sjöng mycket hemma. Agnes och jag fick också lära oss och vi blev tidigt tillfrågade om att underhålla på kalas och andra tillställningar. Mor och far fick ofta åka till stan för att spela och medverka i olika evenemang. Då blev Agnes och jag ensamma kvar hemma. Agnes passade då på att skrämma mig. Hon visste hur rädd jag blev och det tyckte hon var lustigt. Jag vågade inte skrämma henne tillbaka, utan nöp henne istället, så ofta jag kom åt. En gång satte Agnes upp en bild på en gammal gubbe i dassfönstret, så när jag gick dit blev jag skrämd och kissade på mig, innan jag hann sätta mig på dasset. Agnes skrattade så hon nästan kissade på sig hon med.
En annan gång hade mor och far fått skjuts till stan med en granne. Då kom en bekant till dem förbi. Han skulle hämta dem och skjutsa dem till stan, men inte nåtts av meddelandet att de redan åkt. Agnes och jag blev livrädda när vi hörde en bil komma in på gården och någon öppna grinden. Vi var väl sju eller åtta år då och när vi hörde steg på grusgången började jag gråta. Agnes var mer kavat och sa att hon inte tänkte öppna, vem det än var. Jag kröp gråtande ut i farstun på alla fyra och när det bultade på dörren viskade jag att mor och far inte var hemma. Personen därutanför sa då med snäll röst att han bara hade tänkt hämta dem och att vi inte skulle vara rädda. Han skulle åka igen och vi kunde tryggt gå och lägga oss. Jag råkade riva ner fotogenlampan på golvet i rena förskräckelsen, men som tur var slocknade den. Det kunde ha gått illa. Det här är ett starkt minne, som jag alltid burit med mig. Det är kanske därför som jag själv alltid varit en sådan hönsmamma och aldrig lämnat mina barn ensamma hemma då de var små och knappt ens då de blev vuxna. De fick slå sig ur mitt fasta grepp. Jag ler åt minnet på Paulas och Pelles frigörelse från mig och hur Olle alltid stöttat mig i mina gråtattacker efter barnen. Men allt har ju gått bra. De är själva mormor och morfar och farmor och farfar, har barn och barnbarn, egna hus, bra jobb och snart blir även de pensionärer. Ja tänk, hur livet blir.
Ett klassfoto dyker upp och jag slungas återigen tillbaka i tiden. Kriget har brutit ut och alla män är inkallade. Det finns bara kvinnor och barn i stugorna. En kall hand kramar mitt hjärta vid minnet. Kriget var så grymt trots att vi inte märkte av det så mycket på landet, som man gjorde i stan. I skolan använde militären vår skolsal om kvällarna och varje morgon måste vi flytta tillbaka våra bänkar för att sätta oss på plats.
Fordonen tyckte jag var det hemskaste, särskilt motorcyklarna med sin fart och sitt förfärliga ljud. De skrämde mig och fick mig alltid att gråta. Jag hade aldrig sett en motorcykel före kriget. Andra fordon och militärer med gevär på gatorna fick också min själ att darra, men Agnes var som vanligt modig och kavat. Hon kunde fräckt gå fram till någon på gatan och prata och fråga. Det skulle jag aldrig våga.
Då kriget var slut skaffade vi bil. Pappa tog emot körningar och vi fick in en del slantar till hushållet, förutom det han tjänade på gården. Jag höll mest min mor i kjolarna och hjälpte henne med potatisupptagning, betgallring och skörd. Fast då hade vi förstås hjälp av grannarna. Olga bodde inte kvar hos oss, utan nu var där Lena från en gård längre bort som tjänade piga hos oss. Vi behövde alla händer vi kunde få för att hinna med allt som skulle hinnas runt gården. Jag hade ansvar för hönshuset. Jag plockade ägg och gav hönsen mat och vatten varje dag. Jag skrapade rent en gång i veckan och kelade och pratade med dem så mycket jag hann. Vi var också en av de första familjerna i vår by att skaffa telefon. Det var storslaget. Det var bara magister Bengtsson och handelsman Persson som också hade telefon. Folk i trakten fick vårt telefonnummer och sedan fick Agnes och jag cykla runt till grannarna med meddelanden de fått genom oss. Inga hemligheter här inte.
"Midsommarfirande på berget" står det under några bilder på en sida. Agnes och jag med vita klänningar och kransar i håret. En gång fick vi nya skor till sommaren. De var i rödbrunt skinn och jag var mycket stolt över mina nya skor och ville visa upp dem för alla. En bild föreställde far vid orgeln, som alltid bars upp på berget på midsommaraftonen, en annan på mor och mormor vid midsommarstången. Vilka minnen. Jag minns att far alltid spelade och att vi flickor och mor stod vid orgeln och sjöng för full hals. Vi var som von Trapps i den där filmen. Hela familjen sjöng. Ibland tog far på sig dragspelet och mor satte sig vid orgeln. Jag och Agnes hade tamburin eller maracas. Vi gjorde egna maracas av burkar med lock som vi stoppade nötter och gråsuggor i, beroende på vilket ljud vi ville ha. Vi samlade och plockade. Jag undrar om gråsuggorna överlevde eller om de fick hjärnskakning av allt skramlande runt i plåtburkarna. Jag släppte alltid ut de djur jag fångat, men det gjorde inte Agnes.
När vi gick i fjärde klass var vi bara fem elever i klassen. Vi fick höra magister Bengtsson berätta en historia om en man som var ute och red. Mannen hade sådan fart genom skogen att han inte var riktigt uppmärksam, utan rätt som det var krockade hans huvud med en trädgren och han föll medvetslös ner på marken. När vi elever sedan fick till uppgift att återberätta historien på papper, skrev en av mina kamrater att mannen tappade förståndet och en annan att han tappade missförståndet. Vi hade mycket roligt åt detta och magister Bengtsson skrattade högt och slog sig på knäna, trots att han inte var nöjd med vår prestation.
Att fira namnsdag var viktigt i vår familj, särskilt Maria-dagen. Alla flickor och kvinnor i släkten hette Maria, de flesta i andranamn. Den dagen fick vi vara lediga från skolan och vi cyklade med mor och far till nästa by där det var stort släktkalas. När jag skulle ringa till magister Bengtsson och be om ledigt för oss, började jag gråta. Jag förstod aldrig varför just jag skulle ringa, när mor visste att Agnes var så mycket modigare än jag. När magister Bengtsson svarat och jag skulle framföra mitt ärende, hulkade jag så mycket att han inte hörde vad jag sa. Han förstod ändå att det var jag och bad mig lugna mig. Jag gjorde så och kom fram med mitt ärende och vi fick ledigt. Då sa han: "Det där var väl inte så farligt?" Inte för honom kanske, men för mig var allt nytt och ovant farligt och jag var egentligen rädd för att både svara och tala i telefonen. Den sommaren gick vi i simskola, men jag hade vattenskräck och lärde mig bara simma hjälpligt. Agnes däremot blev en mästare och vann alla tävlingar hon ställde upp i.
När vi gick i klass fem skulle alla skolelever i vår ålder och äldre, alla män och militärer, gå Riksmarsch. Sträckan var på en mil och jag vann. Jag gick om alla äldre skolelever och jag var mycket stolt. Agnes tog det däremot lugnt och kom sist. Hon gick in till en granne och drack vatten, började prata och blev bjuden på både bulla och kaka. Att anstränga sig låg inte för henne.
I skolan fanns en sparbössa och jag och Agnes var flitiga att spara där. Vi lade i de mynt, en- och tvåkronor vi fick då vi fyllde år, hade namnsdag eller som vi fick i betalning då vi ställde upp och spelade och sjöng på något kalas. När vi skulle konfirmeras hämtade mor ut pengarna och köpte varsin armbandsklocka till oss för dem. Vi var trettioen ungdomar som konfirmerades tillsammans i byns kyrka och jag älskade att gå och läsa. Jag levde mig in i psalmsången och Bibelläsningen och den kristna kulturen kom sedan att prägla hela mitt liv. Jag fick under själva konfirmationen spela psalmerna på kyrkorgeln och det var fantastiskt pirrigt och nervöst, men jag gjorde det utan att gråta och med rak och stolt hållning. Nu hade jag blivit äldre och kanske lite karskare också.
En bild av mig och far dyker upp. Vi står bredvid varandra och jag har mina nya glasögon på mig. Jag fick glasögon tidigt, men inte Agnes, som än idag inte behöver glasögon. Jag och far har varsin fiol i handen. Som jag älskade att spela fiol, särskilt tillsammans med honom. Han lärde mig och jag spelade på gehör. Men sedan tog det slut. Någon av mor och fars bekanta sa att flickor inte ska spela fiol, så då slutade jag. Far kunde inte få mig att ta upp den igen.
Nu när jag sitter här i köket och minns, skriver och tittar på gamla fotografier, börjar det pirra lite i fingrarna. Jag har nog suttit här för länge. Jag har inte skrivit så här mycket på flera år. Det är nog därför mina fingrar börjar bete sig så här underligt. Men en gammal längtan har också börjat spira i mitt bröst. Är det verkligen en längtan eller börjar jag bara bli hungrig? Det är ändå dags att börja med lunchen. Jag ska koka kajpsoppa som jag ska servera med brödet jag bakade i morse före frukost. Det blir en fin måltid med varsitt glas iskall tjockmjölk till. Olle kommer att bli glad.
Jag reser mig och plockar bort album och skrivblock. Jag går till kallkammaren och hämtar potatis, till frysen och hämtar kajp. Det är något som pockar i mitt inre. Något som vill ut. Jag håller väl inte på att bli sjuk? Behöver jag lägga mig ner? Nej, jag vet vad det är och jag går försiktigt, för att inte väcka Olle, upp för trappan till vårt sovrum. På översta hyllan i garderoben ligger fodralet. Jag tar ner det och öppnar lådan. Där ligger den. Min blanka fiol i brunt trä. Jag rör vid den och tar sedan upp den i min hand. Stråken är gammal och jag stryker harts på den för att mjuka upp taglet. Jag prövar att knäppa en ton, men hör genast att fiolen behöver stämmas.
jag tar fiolen och lägger den under hakan, plingar på varje sträng och skruvar så att allt låter rent. Jag gnider med stråken och ljuva toner fyller rummet. Jag sluter ögonen och låter minnena skölja över mig. Jag trevar mig fram i minnets vindlingar, men till slut dansar mina fingrar över strängarna och stråken glider mjukt på minnets vågor. Jag stampar takten och plötsligt hör jag ett ljud. Jag öppnar ögonen och ser att Olle står på tröskeln till vårt sovrum med ett stort leende på läpparna och gamla Lady vid sin sida.
"Min älskade!" säger han. Jag ser att en tår vill tränga ut ur hans öga och han stryker snabbt bort den med ovansidan av sin stora näve. "Äntligen är du tillbaka. Jag visste väl att den där gamla kraken skulle få ljuda en sista gång innan jag dör." En ny tår trillar mot hans grova raspiga kind. Jag skrattar och ser kärleksfullt på honom och sträcker ut handen. Han kommer mig till mötes och vi omfamnar varandra. "Tack." viskar jag. "Tack för att du fick mig att skriva. Att du fick mig att minnas. Att du låste upp mitt hjärta för stråken igen." Han trycker mig tätt mot honom och jag känner att han skakar lite av gråt. Han älskar mig så mycket, men han vet att jag alltid varit en räddhare som aldrig tyckt jag dugt till något. Men nu. Nu känns det som att ett gammalt dammigt rum i mitt hjärta blivit öppnat och urstädat. Det känns lättare att andas. Lättare att leva. "Kom min kära." säger jag och tar mig ur hans omfamning och tar istället hans hand. "Nu går vi ner i köket. Du får skala potatis och klippa kajp, så ska jag spela för dig." Vi gick ner för trappan och Olle tog fram potatisskalaren medan jag återigen hartsade stråken och lade an. Den här soppan blev den godaste och gladaste vi ätit på länge.

Jag är en före detta lärare som nu satsar på att slå igenom som författare.
Miriam Hinas är medlem sedan 217. Miriam Hinas har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson