Mirakel

Det hände så fort, inom ett ögonblick förändrades allt. Ena stunden var jag där och andra stunden var jag borta. Min existens försvann i mörkrets djupe. Värmen som uppstod när vår hud sist nuddade kändes fortfarande lika stark. Där stod du. Hur kunde jag bara överlämna dig? Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv och mina förbannande handlingar. Jag borde ha visat mig starkare. Ofrivillig lyftes min blick från henne till min stela kropp. Den förbannade, svaga kroppen. Hon hade mitt huvud i sin famn. Jag kunde nästan svära på att jag kunde höra hur hennes hjärta stannade. Hennes skrik skar ljudet av min egen smärta och det var jag nästan tacksam för. Viljan att ta hand om hennes tårar och skydda henne i mina armar hade aldrig varit så stark. När jag närmade mig insåg jag att det inte längre var möjligt. Ett svagt minne. Ett svagt minne skulle jag bli. Ett svagt minne som skulle leva vidare. Det var jag glad för. Då skulle tiden hinna lindra hennes smärta. För att hennes sorg kändes mer än själva döden. Hoppet som lekte i hennes ögon fick inte försvinna. Det vackra leendet fick hon inte heller dölja. Hon måste fortsätta livet och för mig inte sörja. Jag vet att du inte kan höra detta. Kanske förtjänade jag denna tragedi men det gjorde definitivt inte du. Tiden rann snabbare än förväntad. Jag önskar jag sa det tidigare. Jag önskar jag sa det oftare. Det var mitt misstag som får dig att lida. Kanske var det bättre så. Nu är det bättre så. Jag levde aldrig. Men du lyckades ändra på det. Du som skakade min värld upp och ner. Du som gav mig mer än jag någonsin skulle kunna önska mig. Du väckte min själ. Du gav mig ett liv. Nu så kan jag ge dig mitt liv som belöning. Jag är glad att jag kunde ge dig det lilla jag hade. Vi lyckades skapa något så fantastisk. Vi lyckades skapa ett mirakel. Ett överlevande mirakel som skulle bli lika vacker och glänsande som sin mor.

Skriven av: samada krosi