Misstänkt eller målsägande?

-2020-03-17 klockan 16:00-

Ingen hade hört eller sett dem på flera dagar. Om man ringde dem gick det direkt till telefonsvararen, om man sms:ade dem levererades aldrig meddelandet, om man sökte på deras namn kom inget resultat fram. Alla var borta. Trots detta kändes den lilla staden tryggare än någonsin. Det var som om solen stod lite högre upp på himlen medan nattens mörker gav ifrån sig ett lugn. Men folk hade flytt efter veckornas händelseförlopp. Flytt av rädsla, flytt för sin egen överlevnad. De små incidenterna visade sig spela en stor roll för vad som hände den andra mars under kvällens sena timmar.

-2020-03-03 klockan 18:04-

“Förhör med den misstänkta, eller målsägande, Marco Leone påbörjas 18:04 den tredje mars år 2020”, sa den kvinnliga polisen medan hon drog in stolen. Hennes rörelser uttryckte en viss osäkerhet. Det var ett ovanligt fall, ett svårt fall. Hon visste inte i vilken ände hon skulle börja även om hon hade haft 24 timmar på sig att förbereda förhöret. De ljusgråa väggarna gjorde henne inte lugnare. Marco kände av den labila stämningen som fyllde rummet, men han påverkades inte av den. Han var lika lugn och harmonisk som han alltid var, på utsidan. Den mörkblåa jeansjackan var som Marcos trygghet. Den var hans egna mantel. Några sekunders av tystnad uppstod. Marco satt bakåtlutad på stolen med armarna korsade över bröstkorgen som långsamt hävdade sig upp och ned. Den kvinnliga polisen fingrade nervöst bland de olika papperna som låg utspridda framför henne. Marco märkte då av ring-tatueringarna som prydde hennes fingrar. Ett djupt andetag senare öppnade hon återigen munnen.

“ Du kan börja med att berätta om vad som hände igår, den andra mars, vid Kallsjön.” Hon mötte nu för första gången Marcos blick.
“Jag, Finn, Hedda och Alba körde ner till sjön för att slänga ner skrinet i den. Bilen sladdade in i ett träd, blev totalkvaddad och Alba överlevde inte. Vi andra var tvungna att slänga i skrinet innan allt gick helt överstyr. Svårare än så är det inte”, Marco hade samma tonläge genom hela berättelsen, vilket tycktes skrämma polisen. Ett drag genom hans långa bruna hår, en placering av händerna på bordet och en lätt framåtlutning skedde från Marcos sida i väntan på svar. Han visste vad som hände och det begränsade han fick uttala sig om. Både när det gällde innehållet av skrinet och incidenterna. Han undrade vad de andra sa. Om de höll sig till deras plan eller inte. För själv var han nära på att avslöja allt, ventilera all information som cirkulerade i hans huvud.

“Men vad är det speciella med…. Eller varför dog bara….A-Alba”, hackade polisen fram. Det var alldeles för många frågor som var tvungna att bli besvarade under den korta tiden de fick hålla honom häktad. “ Det enda jag får säga är att hon gjorde ett misstag, någonting som inte uppskattades. Hon följde inte instruktionerna”, sa Marco samtidigt som han lutade sig lite längre fram. “Av vem?”, fortsatte polisen. “Av vem eller vad är ingenting jag får säga. Om ni inte vill att någonting mer “dramatiskt” ska hända”, sa Marco medan ett fnissande lämnade hans halvöppna mun. Han tyckte det var ironiskt. Det fanns inget annat sätt att uttrycka hans rädsla på än att skratta ut den.

“Du får utveckla. Följde hon inte en order eller var det något annat snedsteg?”. Polisen hade nu fått en gnutta mod och borrade in blicken i Marcos.
“Hon kom i kontakt med innehållet i skrinet”, svarade Marco kort.
“ Vad finns i skrinet? Är det någon film, dryck, mat, brev eller något ljud? Du måste hjälpa oss här”, sa polisen och man märkte att hon nu tröttnat på de oklara svaren.
“ Det är någonting du inte vill komma i kontakt med, det var det Alba och många andra gjorde.”
“ Så du menar att Dexter Melins död, försvinnandet av Hugo Engvall och Leah Samuelsson, vandaliseringen av skolan och Sam Rylanders konstiga beteende beror på att de varit i kontakt med innehållet i skrinet?”, frågade polisen. Hon kunde knappast själv förstå vad hon sa. “Ja exakt. De var dumma nog att läsa texten”, sa Marco. Han hade sagt för mycket. Varenda cell sa åt honom att inte säga orden, men han trotsade impulserna. Någon var tvungen att ta på sig ansvaret och berätta, men inte för mycket.

-I ett annat förhörsrum klockan 18:17-

“ Du menar att det händer någonting med alla som på något sätt kommer i beröring med skrinets innehåll?”, frågade den manliga, lätt överviktiga, polisen. Han nådde upp till normerna för en manlig polis. Skallig och typiskt gubbig. “ Varenda minsta kontakt skapar ett straff på valfritt sätt från föremålet i skrinets sida”, svarade Finn. Han valde noggrant sina ord. Finn var dock mer stressad än Marco. Hans andetag var snabbare och han spände då och då in naglarna i handflatorna. Men han var diskret med sin nervositet. Om den var tydlig nog kunde det uppstå konsekvenser.

“Straff?”, frågade polisen samtidigt som han antecknade.“Straff”, konstaterade Finn. “ Är det dödliga straff eller är det oskadliga straff?”, fortsatte polisen. Han, precis som den kvinnliga polisen, hade aldrig varit med om ett flummigare fall. Det togs aldrig upp detaljer och tjatandet om att de inte fick säga för mycket gjorde det inte enklare. “Beror på.” Finn spände in de sönderbitna naglarna i händerna som han behöll i knäet under bordet.

“Finn berätta, vad beror det på?”, frågade polisen med den lugnaste tonen han kunde. Frustrationen började fräta från insidan. “ Respekten, det beror på respekten”, svarade Finn efter några sekunders ljudlöshet. Polisen antog att Finn syftade på respekten mot skrinets innehåll som han än inte visste vad det var. Han hoppades på att det gick bättre för kollegorna med förhören av de andra inblandade ungdomarna som fanns vid liv.

-I ett annat förhörsrum 18:31-

“ Vi har pratat om innehållet i skrinet, inga framgångar där. Även händelserna där få detaljer tagits upp och varför just ni tre överlevde bilkraschen. Kan du iallafall berätta hur ni fick tag på skrinet? Eller kommer det att skada någon?”. Polisen sa den sista meningen med ironi. Han hade tröttnat på den ihåliga informationen. Hedda som varit irriterad genom hela samtalet började nu slappna av. Detta var faktiskt någonting hon kunde berätta om, trodde hon. Det hon sagt innan kunde hon straffas för, eller hon visste att hon skulle straffas för det.

“Det var den första februari, vilket för oss betydde det årliga vinterbadet i Kallsjön. Jag, Marco, Finn, Alba, Dexter, Hugo, Leah och Sam har haft det som tradition sen början av mellanstadiet. Vi hoppade i från bryggan och från ingenstans dök Hugo upp från ytan med ett stort skrin i båda händerna. Han var överlycklig och skrek ut att han hade hittat en skatt”. Hedda tog en paus och skrattade åt minnena.

“Alla samlades runt skrinet på bryggan. Trots de konstiga symbolerna och orden, som alla tydde på att vi inte borde öppnat den, så öppnade Marco den. Han sa att det bara var ett skämt för att skrämma folk. Men när han hade öppnat den kom en stank ut och alla fick en och samma känsla. Att det var fel, att vi skulle lämna tillbaka den där den hörde hemma. Men ingen sa någonting då, det enda vi ville var att åka hem och få i oss mat. Så det var det vi gjorde. Hugo tog med sig skrinet hem och han öppnade det, såklart, och läste brevet som fanns i kuvertet som låg i skrinet. Det var så allt började. Han visade det för andra och allt spårade, verkligen spårade. Det är som om texten släpper ut en personlig demon till alla som läser den. Jag vet att allt är osammanhängande och att allt låter som påhitt, men det var så det gick till”, sa Hedda och tog ett djupt andetag.

Polisen höjde ena ögonbrynet när han kollade upp mot Hedda. Han trodde på henne, på något sätt trodde han på henne. Dock började luften kännas tjockare. Den ropade nästan efter någonting. Både polisen och Hedda kände av det. “ Helvete”, viskade Hedda för sig själv samtidigt som hon sjönk längre ner i den svarta plaststolen. “ Du har sagt för mycket, eller hur?”, frågade polisen lågmält. Hedda nickade instämmande medan hon svor tyst för sig själv.


-Utanför polishuset-

Finn rusade ut till den friska men kalla kvällsluften med Marco efter sig. “Finn stanna! Vi måste snacka om detta!”, skrek Marco efter honom. Eller han skrek inte utan han höjde sin röst en aning. Finn stannade, med ryggen vänd mot Marco. Han stannade mitt under en gammal gatulampa som var dekorerad med fågelbajs. Det var en sen vardagskväll och vägarna samt trottoarerna var tomma. Steg för steg kom han närmare Finn tills han stod mitt emot honom.
“ Vad berättade du?”, frågade Marco sansat. “Detta var ännu ett tecken på att ge sig av”, svarade Finn. Det var inte svaret på frågan, det visste han men han kände att tiden var inne att berätta det för någon. Marco behövde inte fråga vad han menade, hans blick uttryckte frågorna åt honom.
“ Jag är trött på detta. Jag är trött på att varje dag komma hem till ett par alkisar som inte gör ett piss hemma, Jag gör ALLT”, skrek Finn ut samtidigt som han sträckte ut armarna. Marco tittade med stora ögon på Finn. Han hade aldrig sett honom arg innan, förrän nu. Inte heller så fylld av ord.

Finn fortsatte när han såg att Marco krävde en större förklaring. “ Jag tar nattåget till Norge i natt. Det finns boende och jobb där hos min farbror. Oroa dig inte, jag har sparat ihop pengar till resan och har redan en väska packad. Allt är planerat och klart för avfärd”, sa Finn med ett lättande skratt. ” Är du säker på detta?”, frågade Marco. En kall vindpust slängde fram Finns blonda lockiga hår som han snabbt drog åt sidan. “ Ja, jag vill ha en nystart, jag vill känna mig fri igen.” Finn kände hur den kraftiga tyngden lämnade honom. Han kände sig maklig igen. Tystnad, inte ens andetag hördes. Det var bara luftens susande mot träden som hördes dovt. Marco tog ett steg närmare Finn. Lyfte upp sin högra hand och smekte Finns kind. Han lutade sig in och mötte Finns läppar i en kyss. Finn lät det hända, ville att det skulle hända.

Den kommande dagen var alla borta. En hel skola var tom. Och med det började ett rykte spridas, ryktet om de försvunna ungdomarna. Ett rykte som spreds av både gamla och unga. Deras berättelse förvandlades senare till en sägen som ekade vidare i generationer. Frågorna om vart de tog vägen fanns alltid kvar. Hade de en pakt om att fly tillsammans? Eller hade de alla blivit kidnappade? Allt lät ologiskt. Men en sak var säker, alla blev på något sätt fria. Sen om det var den friheten de strävade efter är en annan sak.

Skriven av: Sara Enberg Persson