Mistmorn

Mistmorn
Jag satt på en gammal träbänk i väntrummet och stirrade ut i rymden. Mamma gick då och då för att se om vår buss hade kommit, men den var fortfarande försenad. Minuterna sträckte sig till timmar, och den stora väggklockan verkade vara helt frusen och rörde sig inte. Solen smekte min kind genom stationsfönstret, jag grimaserade och satte mig på en annan plats.
Plötsligt vibrerade min telefon och ett missat samtal från pappa dök upp på skärmen. Jag ringde tillbaka så fort mina händer nådde den jäkla samtal-knappen.

– HEJ! PAPPA! Är det du? Hur mår du? Du har inte svarat mig på över en dag, är du okej?, började jag babbla av alla känslor som överväldigade mig.
Jag trodde att han var död.
– Det är bra. Ryssarna slog in i tornet och vi hade inget internet, förlåt. Hur går det i byn?, hans röst lät trasig och tröttare än vanligt.
– Vi åker faktiskt... suсkade jag och den taggiga hopplösheten som jag försökte trampa ner hela morgonen slog mig rakt in i själen igen.
– Vart?…, hans röst lät väldigt förvirrad.

Paus.

– Jag vet i själva verket inte, pappa.

En paus till.

Något föll inuti mig igen. Jag visste inte ens att det fanns så många olika sätt som man kunde uppleva sorg på.
– Ring mig när du kommer dit, okej? Lyssna på mamma, han gjorde en paus för att välja de “rätta” orden och fortsatte, …ni kommer att ha det bättre där. Jag saknar er.

Jag kände ingenting. Eller ville känna ingenting, jag visste inte ens längre. Det enda jag visste var att allt var hemskt. Och denna hemskheten skulle följa mig i väldigt lång tid framöver. Bli ett med mig. Bli mig.

Min enda underhållning medan vi väntade var att titta på folk runt omkring — hur de sprang runt busshållplatsen med oändliga väskor, pratade tyst och kramades. Någon dam i 40-årsåldern grät. En gammal man i en stor svart jacka rökte runt hörnet. Min lillebror spelade på mobilen. Då visste jag inte att jag snart skulle sakna att se honom göra det. Så jäkla mycket.
Mamma skrek att vår buss hade äntligen kommit. Det var vanligt för henne att skrika, och, till skillnad från vad jag precis sa om min lillebror, saknar jag inte den delen.
Jag kommer fortfarande ihåg de smutsiga trappstegen belagda med kakel som vi gick på till bussen, och även hur svårt det var att gå ner för dem, eftersom mina ben gav vika från varje steg.

– Varför är bara kvinnor med barn här? frågade jag mamma, men insåg direkt hur dum frågan var. Alla män måste stanna för att försvara vårt land.

Vi stod i en stor skara av nervösa och trötta folk. Allt kändes så overkligt. En liten tjej som jag såg för första och sista gången i mitt liv kramade mitt ben och jag kände… Jag vet inte. Att vi delade något.
Någon bredvid mig luktade alkohol och jag kom blixtsnabbt ihåg hur min klass firade den 19:e december*. Kom ihåg min pojkvän och hur mycket han luktade vodka när vi kysstes på busshållplatsen. Låten han visade mig då och hur mycket jag tyckte om den. Allt verkade så viktigt då.

Jag började sjunga den låten i mitt huvud i ett försök att distrahera mig själv.

Vi vandrar bland bleka ljus…

Mamma lyckades på något sätt gå på bussen och lade fram våra utskrivna biljetter. Senare skulle hon säga att jag borde vara mer tacksam mot min styvfar, eftersom det var han som köpte dem. Men är verkligen min ovilja att vara tacksam för någonting som förstörde mitt liv så konstig?

…nattens stationsperronger…

Chauffören sa mitt och min brors namn högt och vi försökte pressa oss fram, men folk började skrika och hindrade oss från att passera.

Du vill så gärna rädda mig…

Jag kände mig så obetydligt liten. Varje gång jag försökte ta ett steg fram visade det sig att någons enorma väskor låg under mina fötter och jag ramlade på någon som stod framför.

…från alla omätbara bekymmer och frustrationer…

Det var så konstigt bara. Igår gjorde jag algebra vid mitt dumma skrivbord och idag var jag här, rädd för det okända som väntade på mig.
Jag hade så många planer och de var så nära. Gå ut skolan. Börja på universitet.
Nu var de längre bort än de någonsin varit.

De enorma höghusen i Rivne tog farväl av oss med sin gråa och sorgliga tystnad. En ukrainsk flagga hängde i ett av fönstren och jag log. Det började regna och mamma sa att Ukraina grät för att vi åkte.

Vi kan inte gömma oss, mörkret närmar sig
Efter de hektiska dagarna av fåfäng ungdom…

Jag ville tro att det skulle ta 2 eller 3 veckor och allt skulle vara över, jag skulle kunna skriva algebra vid det där dumma skrivbordet igen, träffa min pojkvän vid järnvägen så som vi brukade göra igen och bara gå till skolan som alla andra vanliga tonåringar.
Eller nej, inte gå till skolan. Jag ville att det skulle vara sommar. Att jag skulle bada i floden några kilometer ifrån mitt hus som jag behövde gå till fots då det inte gick någon buss till staden där min kille och vänner bodde under karantänen.

Det är så svårt att vara uppriktiga,
Men jag älskar dig nog, och…

Jag ville bara få sitta igenom mina dumma tråkiga lektioner för en gång till, att prata med mina klasskamrater bara en gång till. Jag ville inte sitta på denna buss med dessa människor i denna stad denna dag, denna månad och detta år.

Jag ville bara säga det en enda gång…

Denna jäkla låt i huvudet bara gjorde allt värre. Varje minne som dök upp i mitt huvud klämde mitt hjärta och rev i små bitar.

Det du ännu inte vet…

Vi åkte och åkte i tystnaden. Jag försökte få nog av alla ändlösa ängar, betesmarker med får, kor, hästar, enorma sjöar med grå, smutsigt vatten och grymma slott på avlägsna kullar bakom fönstret, men insikten om att det kunde vara sista gång jag ser dem förstörde mitt humör ännu mer. Jag tyckte tidigare att besöka museer var tråkigt, men nu... Vi uppskattar något mest när vi förlorar det, va?

Kasta några milda fraser…

Ingen ringde mig. Min pojkvän smsade till mig med några timmars mellanrum men jag kunde inte svara mycket eftersom jag försökte spara på batteriet.
Jag minns väl den röda, som om den var blodsprängd, solnedgången och hur denna färg förblindade mig när jag försökte sova.

Istället för de vanliga, föraktfulla…

När vi kom till gränsen med Polen var det redan natt, och temperaturen hade sjunkit till -2. Jag märkte att ett, nej, det var minst 5, tusen människor stod ute. De som gick till egna fötter alltså. Många av dem var med spädbarn i famnen. I -2. På natten. I februari.

I alla skyltfönster ser jag nu
Bara din spegelbild…

Vid 9-tiden på morgonen passerade vi äntligen gränsen. Långa gröna fält och ensamma träd spretade överallt. Det var varmt på bussen och jag kände att min kropp höll på att smälta. Varje del av den värkte. Vi hade suttit på bussen i 25 timmar då. När det blev svårt att andas stirrade jag i bussens svarta tak och inbillade mig att det hela var overkligt. Eller försökte i alla fall.

Det finns så många skäl att klaga…

Att faktiskt allt är bra och jag ska snart vakna, packa ner alla mina saker i skolväskan och åka till skolan.

Men vet att du inte är ett av dem…

Polen välkomnade oss med dussintals volontärer som hade med sig allt möjligt: kläder, mediciner, mat och varma drycker. Jag tog bara en papperskopp te och två kakor. Av någon anledning skämdes jag över att ta något, och jag var inte heller hungrig. Jag vet inte, jag kände mig bara oändligt trött. Mitt huvud snurrade av mängden av allt som hade hopat sig på mig de senaste dagarna. Jag minns inte ens hur vi kom till Krakow. Det är som att det blev ett hål i mitt huvud.
Men jag minns en upprepande tanke som bara inte kunde lämna mig ifred: “Det är för alltid”.

Vi tittade trötta på guldfisken i akvariet nära receptionen och väntade. Vad skönt det var att känna sig ren igen och helt enkelt lägga sig i en normal, vanlig säng… Sedan flög vi till Stockholm.

Och om du inte fanns…

Jag vaknar ensam i rummet och tänder lampan.

Hjärtat slår som om att jag sprang ett maraton, jag hör hur det pulserar i mina öron och för en sekund tror jag att det var en mardröm.
Men sedan märker jag att väggarna ser annorlunda ut.
Sängen känns mindre än vanligt och jag kan inte hitta min gosehund Bim som jag alltid sover med.
Äntligen slår mig verkligheten.

Det har gått 3 år.

Jag känner mig febrig och sjuk.

Jag tar upp mobilen och öppnar chatt med min kille. Det står att han var aktiv 00:14. Kollar på klockan – 04:52. Av någon anledning känns det bättre. Jag blundar och föreställer mig att han är här, kramar mig och säger att allt är bra, så som han alltid gjorde när jag grät.

Jag lägger mitt huvud på kudden igen och försöker greppa svansen av drömmen jag just var i, men den glider undan. Plötsligt är jag i ett annat minne – jag går ut högstadiet. Vi har bal. Jag börjar på gymnasiet och alla omkring mig ser så extremt läskiga ut. Jag ringer polisen och anmäler min mamma för fysiskt och psykiskt våld.
Och där är jag i ännu ett annat minne – hur jag bor med en fosterfamilj. Hur jag flyttar till ett stödboende. Hur jag gråter, rädd, i min säng, och kramar mig själv så hårt att huden runt mina armbågar där jag håller med fingrarna blir vitt.

Aha. Nej. Det här är inte längre en dröm – jag känner hur kudden har förvandlats till en snorig röra, och jag öppnar ögonen igen.

05:12.

Nu är jag här igen. På riktigt. Och inte “på verkligen” som jag brukade säga innan min nya kille rättade mig.

Just det, min kille. Jag hade ju en annan när jag var där… i mitt andra liv. Jag hade också en familj och levande vänner då. Det har jag inte längre.

Men jag förstår. Jag förstår att det har gått 3 år och jag kommer aldrig bli den som jag var innan kriget, jag kommer aldrig få tillbaka det som det tog från mig, men det är okej. Jag ångrar ingenting. Jag är trygg, jag mår bra och jag vill leva.

Fast ibland undrar jag hur det skulle ha blivit om allt detta aldrig hade hänt: skulle jag börja på ett journalistiskt college? Skulle jag ha gift mig med den där grabben, trots hans alkoholism och marijuana-beroende? Skulle vi ha rökt tillsammans i köket då, så som vi trodde var “romantiskt”? Skulle jag vara med på min bästa väns bröllop och bli gudmor till hennes barn och hon till mina?

Och till slut…

… och om du inte fanns
Skulle jag försvunnit för länge sedan.

Skulle jag vara lycklig?


*19-e december: (nu – 6-e december istället), Nikolausdagen.
Låten – Mistmorn, Божевілля двох (Två galningars vansinne), fritt översatt.

Skriven av: Valeriia Kudko