Mitt första flugfiske

När jag har fiskat har det alltid varit på metspö eller kastspö. För mig fanns det inget annat fiske. Det var inte förrän jag flyttade upp till Norrland som jag för första gången kom i kontakt med flugfiske. Nu har jag svårt att tänka mig något annat fiske.

På min 30-års dag fick jag mitt livs första flugspö. Jag hade ingen aning om hur man skulle få iväg den långa linan med den lilla flugan, utan att linan skulle bli till ett garnnystan vid mina fötter.
Bäst var det att lära sig tekniken hemma innan jag praktiserade vid fiskevattnet. Alltså tog jag och fiskade på torra land ute på tomten. Min partner försökte tålmodigt lära mig flugfiskets ädla konst. Först skulle jag ta ut lite lina. Sedan skulle jag höja upp spöt i axel höjd, inte snärta iväg linan utan nästan smeksamt föra fram spöt så lina bildar en båge. För flugspöt rytmiskt fram och tillbaka i luften.
Det lät enkelt, tyckte jag. Ut med lina, upp med spöt och smek iväg linan. Dra tillbaka spöt.
Visst lät det enkelt men det såg mest ut som om jag hade en flugsmälla i handen.
Övning ger som sagt färdighet. Efter otaliga försök och med min partners instruerande ord ringandes i öronen, fick jag till slut ett par kast som var riktigt hyggliga.
- Nu kan du öka på med mer lina, sade min partner.
Just som jag började få till det.

Det blev många dagars praktiserande på tomten. Efter ett tag kunde jag känna hur kasten blev bättre och bättre. Linan bildade en snygg båge både bakom och framför mig.
Så himla svårt var det ju inte. Med starkt självförtroende väntade jag på att få visa mina färdigheter vid fiskevattnet.

Upp till bevis
Äntligen kom dagen då vi skulle fara och fiska. Nu var det dags att bevisa mina färdigheter. Dagen hade varit varm och kvällen skulle vara perfekt för fiske.
Det var i slutet av våren och björken hade fått musöron. Kläckningen av sländor och annan god mat för fiskarna, var i gång för fullt. Att fiska mitt på dagen är ingen idé för då är det för varmt även för fisken.

När vi kom fram till tjärnen var det vindstilla och vattnet låg spegelblankt. Solen tittade fram vid gläntan. Vi kunde se hur det vimlade av ”kusar” på vattenytan. Här och var kunde man se hur fisken kom upp till ytan för att få sig ett skrovmål. Varje vak bildade ett ringmönster som bredde ut sig över vattnet. Det enda vi hörde var det stilla plaskandet och en fågel som sjöng en sommarhymn.
Helst skulle jag vilja rusa ner och slänga ut en fluga direkt, men det skulle orsaka ett jordskred i marken och skrämma iväg all fisk.

Lugnt och försiktigt tog vi oss till den plats vi tänk ha vårt läger. Tålamod är en fiskares största tillgång, så jag försökte stilla min iver med att få igång en brasa. Efter flera försök fick jag till slut en låga att ta tag i björkriset. Under tiden jag väntade på att brasan skulle ta sig, gjorde jag i ordning mitt flugspö. Fortfarande med starkt självförtroende och säkerhet om fiskefångst.
Jag valde en Europa 12:a till min första fluga. Ännu hade jag inte fått någon kläm på hur man bestämde vilken fluga som var bäst lämpad för olika tider och fiske. Europa 12:a går bra nästan jämt.

Efter lite krångel fick jag fast flugan på tafsen.
Smygandes tog jag mig ned till vattenkanten. Ut med lina, upp med spöt och smek ut linan.
Smack! Flugan fastnade i granen bakom mig. Hur jag än ryckte fick jag inte bort flugan.
Det blev till att ta fram kniven och ta av tafsen. Muttrandes om vinden som tog min fluga, tog jag och lagade tafsen.
Nytt försök med ny fluga. Ut med lina, upp med spöt och smek ut linan. Smack! Samma gran igen. Denna gång lossnade dock flugan.

Med bestämda steg gick jag en bit bort från granen. - Nu du lilla gran, denna gång skall jag inte träffa dig.
Jag fick till några fina luftkast innan jag skulle släppa iväg flugan över vatten. 1 meter ut från vattenkanten.
Mitt tålamod tog slut efter flera försök med resultatet: tre kast i buskaget, en i granen och fyra kast några futtiga decimeter ut i vattnet.

Någon storfångst blev det inte denna gång, men grillkorven var god. På vägen hem hade min partner några schyssta gliringar om storfiske på hög nivå.
Mitt självförtroende var inte lika starkt och jag insåg att det var svårare än jag trodde att flugfiska.

Det blev många turer till olika tjärnar, åar och sjöar under sommaren. Så fort jag fick lite tid över och det inte blåste storm, stod jag ute på tomten och övade.
Första fisken jag fick var en regnbåge. Stolt visade jag upp den för min partner, som påpekade att 400 grams fisk släpps tillbaka. Jag tyckte att den var bamse-stor, men lät den få komma tillbaka till vattnet.

Harrfiske i Ammerån
Vi pratade ofta om att fara till Jämtland och Ammerån för att uppleva fiske i strömmande vatten. När hösten kom tog vi vår färd dit. Det var tidig morgon när vi for iväg och daggen täckte ännu gräsmattan.
På vägen upp njöt vi av alla underbara färger som ramade in Indalsälven, som mäktigt bredde ut sig i dalgångarna.
Denna resa hade vi väntat länge på och entusiasmen över att få fiska i, för oss, okänt vatten var stor.
Jag hade ju tränat en hel del nu så mitt självförtroende var på topp igen.

När vi kommit till Ragunda var det inte långt kvar tills vi skulle svänga av mot Ammer.
Vi hade bestämt oss för att fiska vid Överammer.
Efter att ha pratat med lokalbefolkningen och fått några tips om bra fiskeplatser, parkerade vi slutligen bilen vid en skogsglänta. En liten promenad genom skogen och vi var framme.

Jag var tvungen att stå och beundra utsikten för ett tag. Där nedanför mig rann Ammerån bred och livlig. Ån var mellan 10 och 20 meter bred, kantad av björk. På vissa ställen hängde grenarna långt ut över vattnet. Nedfallna träd bildade små höljen här och var. Stenar bildade partier av forsar och perfekta ståndplatser för harren. Med vadarbyxor skulle jag ta mig ut i det strömmande vattnet, för att kunna komma närmare fisken. Nu kände jag hur ”fiske-pulsen” ökade.



Min första harr på flugspö
På hösten är det andra flugor som gäller. Nog för att min Europa 12:a går bra men en myra blir en mumsbit för harren.
När vi nu skulle vada oss ner för ån var det ingen idé att göra någon brasa. Så vi tog och gjorde i ordning flugspöna direkt.

Att vada i en strömmande å är en otrolig upplevelse i sig. Känslan av vatten som smiter åt stövlar och byxor. Hur varje steg flyter upp och man måste pressa emot vattnet för att hålla benen mot botten. En botten som är täckt av hala stenar.

Sakta vadade jag ut tills vattnet var upp till låren. Luftkastade lite och smekte ut flugan upp i strömmen. Sedan lät jag den fara med strömmen ned åt. De första kasten hände ingenting. Sedan såg jag hur en ryggfena på en harr bröt vattenytan. Det pirrade till i kroppen. Lugnt tog jag och kastade flugan strax ovanför där harren varit synlig. Med stirrig blick följde jag flugan när den följde strömmen. Plötsligt kände jag hur något nafsade till på min myra.
Tyst för mig själv sade jag: ”God save the Queen” och gjorde ett motryck.
- Ja, jag fick den!
( Att säga denna mening ”God save the Queen” innan motrycket har jag fått lära mig av en fiskekompis. Han sade att då hinner fisken ta kroken och mottrycket kommer perfekt timat.)

Det kändes som en storgädda var på kroken. Varje liten rörelse från harren kändes genom hela kroppen på mig. Spöt stod i en båge och harren stred för sin överlevnad. Harren rusade iväg ner med strömmen en bit. Det gäller att inte dra fiske för hårt utan långsamt fånga in den. Trots att pulsen var uppe i 190 kunde jag få in mitt livs första harr.
En harr på ca 300 gram. Jag var så lycklig!


Skriven av: Ann-Marie Stålgren i Söråker,2001-10-28

Skriven av: Ann-Marie Stålgren